En mars kväll

Hej ni som fortfarande är intresserade, här kommer fru Linette och har saker att berätta.
Nej okej, jag har inte så mkt att berätta, men jag vill fortfarande hålla er och om inte ni finns, helt enkelt mig själv. Nu har nästan ett år gått sen man tog studenten och ändå sitter man kvar i samma båt.
Man har inget körkort eller någon vidare plan för framtiden. Man glider bara med. Eller ja, jag glider bara med utan att ta något större intresse i något.

Jag hade ju mitt intresse för det kreativa, för skrivandet, spelandet och målandet. Men jag vet inte, det känns liksom som om den delen försvann tillsammans med Måns, eftersom han var en sån stor del som inspirerade mig så mkt under en kort tid. Kanske associerar jag för mkt utav målandet och skrivande med honom och det är för smärtsamt att börja igen?
Det här är såklart bara små tankar jag har och jag menar det är ju inte HELT utdött, jag tvingar mig själv att måla när jag har ett koncept, men det känns inte riktigt som förr..

Man slutar aldrig älska nån, man träffar bara nån man älskar mer. Det är nåt som jag gång på gång repeterar i mitt huvud när jag tänker på det förgångna och jag tror på mitt egna ord.

Jag tror Hampus är min största första kärlek, det är därför det inte känns så fel att glida med hans framtidsplaner. Att flytta ihop och börja jobba och komma in i det riktiga Svensson livet. Inte mig emot, eftersom han ändå värdesätter samma saker som mig.
Det känns inte som att binda sig, utan som att man har en vän på färden. På konserten och ut i världen. Han gör mig galen ibland med sitt barnsliga beteende, att allt ska vara på sitt sätt och att han gillar att retas men klarar inte av när det kommer tillbaka till honom. Men han har ett gott hjärta och han bryr sig och han har inte ögon för någon annan. Trots att han retas en hel del, så är det ändå den personligheten som får mig att skratta när jag inte ens vill!
Så det känns tryggt att ha honom vid min sida, särskilt när jag går in i den obestämda tiden med min distans utbildning som kräver en sådan disciplin.

Jag sökte idag iaf, inte skickat iväg den än, eftersom jag kanske kommer på lite fler utbildningar och att det känns skumt att bara skicka iväg två intresseanmälningar. Men att bli tandhygienist känns fortfarande som ett bra val för mig. Att jobba inom vården har inte fått mig att ändra intressa, utan skulle isf bara vara "sista utvägen" till utbildning om jag inte får nåt annat. Man får ju alltid garanterat jobb iaf, so I have that thing going for me.
Men just äldrevård... Det är inte riktigt min grej. Jag känner det när jag jobbar, att det bara är en grej för stunden, ett sätt att tjäna ihop lite pengar i sparbössan.

Jag har inga förhoppningar om framtiden, mer än att jag hoppas att jag landar på fötterna