DarknessLovers blogg

Gjorde min första tatuering idag på salong Inkforcetattoo i Spånga. Blev så nöjd :)

Inte ens 10 dagar kvar till julafton och jag vill INTE! Kämpar nu varje dag för att "må okej" och kunna vara positiv på jobbet, men det är svårt när tankarna vandrar iväg i allt för bekanta banor och man mentalt dränker sig själv i mörker. Likadant varje jul sen jag var 13... varför kan jag inte bara njuta av tiden med släkten och ledigheten. Varför är det så svårt att vara stabil och lycklig????

Släkten är verklige underbar. De ringer i omgångar för att "prata vett i mig". Tydligen får man inte röra sig utanför dörren, detta trots att man är 20år! För jag är ju ett stort problem. Killen passar inte in i pappas bild av "den perfekta pojkvännen", många som jag känner och umgås med tar de förgivet att de är kriminella, FÖR DE HAR JU PERCINGAR OCH FÄRGAT HÅR!!!! -.-' Jag knarkar ju självklart enligt släktens mening också eftersom jag använder nitar och eyeliner, då är det självklart att man måste använda droger...

Igår ringde min morfar för att förklara att han tycker att jag inte tar ansvar och att jag borde gå på internat utanför Stockholm, för "då skulle du kanske få nya vänner och bli lite normal". Detta trots att jag går på universitetet och sköter ett deltidsjobb på sidan av studierna.
Mitt svar på detta var "fine, men räkna med att inom en vecka kommer mina självdestruktiva beteenden vara igång igen och inom en månad kommer jag ha fått tillbaks självmordstankarna".

Men självklart är det "jättebra" att skicka iväg mig, för han "vet ju" att jag kommer bli som Jocke (min mammas kusin) som tog livet av sig efter en tid med drogproblem (han är även den ända i släkten som haft det) och odiagnostiserad grov ADHD. För jag är ju inte inlåst hemma... och är jag inte det är det väll självklart att man måste missbruka, för man kan ju inte umgås med människor utan knark??

Jag har aldrig rört droger och kommer ALDRIG göra det. Jag har aldrig haft ens en tanke på att prova något knark!

Jag blev "hocked" på självskada istället, det blev min "drug of choice" och nu hoppas jag verkligen att mina "närstående" slutar med detta, för jag är rädd för återfall annars.

Just nu försöker jag mest hålla mig flytande, bara glida på livets våg. Men det är svårt, svårt när man inte kan hålla balansen på brädan. Svårt när den kränger i vågornas skum. Jag tappar balansen ännu en gång, ska jag orka simma upp till ytan? är det värt det?

De senaste månaderna har varit upp och ner. Ena dagen är allt bra och relationer fungerar och andra dagen förstörs allt och man vill bara sätta sig i ett hörn och gråta. Jag tycker inte om att aldrig veta hur man kommer må när man vaknar. Att ta flouxetin, teralen och Truxal för att klara av vardagen, om man inte drar ut och börjar dricka. Att tappa greppet på detta sätt när man går på universitetet är inte bra! men jag vågar inte ta kontakt med psykiatrin. Det kommer bara resultera i fler mediciner. Varför kan de inte bara göra en ordentlig utredning? se om det är något utöver depressioner, för jag känner att det är något mer!

Det gör det inte lättare heller när man har ett ex som skriver meddelanden till en om att man är dum i huvudet, svikare, m.m.

Jag får bara inte ta samma utväg som mammas kusin. Jag kan inte. Jag måste hitta balansen innan dess! Får inte sluta upp i en kista...

Har pluggat nu i en knapp månad efter mitt välbehövliga studieuppehåll. Blandade känslor när det gäller SU. Skolan är bra, men i en av mina kurser känner jag mig verkligen malplacerad. Studerar socialantropologi och specialpedagogik ADHD/autism, total pluggtid 125%. Socialantropologin är helt okej, väldigt intressant och klassen är i blandade åldrar, men specialpedagogiken är genomsnittsåldern närmare mina föräldrars ålder än min egen och det som känns ännu lite udda är att vi nästan är på samma nivå (det jag syftar på är förståelsen och förmågan att analysera), trots att majoriteten har så mycket mer erfarenhet, en jag får väll se det som en bra sak antar jag.

Är djupt besviken och känner mig förrådd av någon jag trodde var min vän. Jag har hjälpt honom med en tillflyktsort när han har bråkat med sina föräldrar. Jag har funnits där när han har behövt prata om problem, när han har kommit ut från psykiatrin och när inte dömt honom när han har sökt kontakt. Han har kommit till mig efter att han förlorade två av sina närmaste vänner, han ville ha tröst och jag var där.

Nu har detta svin till människa förrått mig fullständigt. Han har ljugit ihop en historia om otrohet och känslor. Killen jag pratar om, som jag inte vill nämna vid namn, hävdar att jag skulle ha uppmuntrat honom till att vara otrogen mot hans flickvän, när han i själva verket var den som skickade sms som: "vill du mysa ikväll?", "jag vill träffa dig ikväll. Nu är det verkligen slut mellan mig o Julia o jag är helt arg", "jag saknar dig".
Igår gjorde denna fega människa något jag inte trodde han var kapabel till. Han ser till att hans flickvän (tillfällig KK?) ringer och dödshotar mig på telefon. Säger att det ska komma människor till mitt hus och att om jag (JAG!!) någonsin rör honom igen ska hon döda mig. Min pappa som blev skitförbannad ringde upp och hon tror då att jag var i telefonen. Sorgliga lilla luder, du pratade med min pappa, så det är inte mig du sa att du skulle döda mig till, utan min farsa. congratz..

Tjejen som hotat mig är för övrigt ca.16, 145-152cm lång och är så sönderknarkad att hon ser ut som ett vandrande plockepinn. Och hon ska då "döda mig med sina bara bänder eller misshandla mig"?

Killen skrev senare vidare till mig på FB: "jävla äckel", "låt mig vara!!", mm. Han hävdar att han ska skicka gäng efter mig, och att han ska skicka min tidigare misshandlare efter mig. Ledsen men jag har lite nyheter: Killen som misshandlade och förgrep sig på mig som du vill skicka efter mig saknar mig på ett annat sätt och vill bara ha tillbaka "det snygga häcken" som jag tydligen besitter.

Man ser så tydliga mönster av borderline i killen att jag nästan tycker synd om honom och för några veckor sedan fick han det bekräftat. Jag var inte förvånad. Han uppvisar stormförälskelserna som sedan blir till avsky, han självskadar, är känslomässigt ambivalent och söker uppmärksamhet konstant.

För övrigt har han föräldrar som adopterat honom och tidigare har sagt att dem ångrar det beslutet. Jag tycker att det är hemskt att säga något sådant som förälder, men vem vet vad dem har blivit utsatta för av honom. Finns det en historia bakom dem orden?

Att ett inlägg på Facebook kan skapa en sådan enorm debatt är fascinerande. Kommentarer som människor aldrig skulle våga yttra i verkligheten skrivs ofta och upprörande känslor väcks inte i första hand hos den som skrivit det, utan snarare hos de övriga personerna i kommentarsfältet.

Jag är generellt en person som yttrar sina åsikter, om än valda åsikter. Man kan tro att inläggen skulle behöva handla om enskillda personer eller hat mot vissa folkgrupper, men det är inget jag yttrar mig om. Det jag generellt skriver inlägg om är min skola och den kaosartade ledargruppen som styr skolan. Att detta skapar debatter mellan de grupper på skolan som vill ha en förbättring och de som uppfattar skolan som "bra" är förståeligt. Jag kan dock tycka att det är en aning irriterande att jag som en av de få som vågar kämpa för kommande elevers rättigheter får stå ut med otroligt mycket mobbning av en person på skolan nu, som hävdar att man inte behöver bry sig om att skapa en bättre skolgång för övriga elever, eftersom det inte rör oss.
Jag tycker det är synd att det är vissa som inte bryr sig om de yngre eleverna. Jag kanske inte kan förbättra allt, men jag kan kämpa för deras skull. Det är dem värda!

Känns både bra och väldigt illa när man är klar med alla läxor och uppgifter, som ska in innan lovet och dessutom en debattartikel som jag lämnade in i panik, i tron att den var en månad försenad, nästan två månader innan vi ens skulle få uppgiften...

Gymnasiearbetet är snart färdigt, har just nu "bara" 19 sidor (exklusive 9 sidor bifogade filer...) Hmm, tänk om jag hade fått rätt behandling mot min depression tidigare, då hade jag förtusan gått ut med toppbetyg från grundskolan!

Nåja, nu gäller det bara att hitta något att göra istället för att slå ihjäl skoltimmarna på Youtube varje dag. Vill nog inte ens veta hur många videos jag har sett (eller hur många gånger jag har hamnat på "the weird side of Youtube)

Tror veckans mål får bli att skaffa något att göra i skolan, jag blir ju understimulerad.

Kan inte lärarna bara ge mig någon svår uppgift? Något att kämpa lite med? Jag behöver mental stimulans!!

Så trött på Psykologigymnasiet!! Jag älskar de vänskapskontakterna jag har fått här, men undervisningen är kass. Rektorn är så seg i huvudet så det saknar like och hennes man, vår ekonomiansvarige, är så oförmögen att han inte ens förstår vad tillgång och efterfråga är för något… Hjälp, jag förstår att jag har blivit erbjuden att hjälpa den med deklarationen när jag inte har haft något att göra, till och med de mest grundläggande räkne kunskaperna besitter dem inte.
Till råga på detta får jag inte visa några starka känslor för rektorn heller: ”du måste ju inte bli sur, eller reagera så starkt”. Jahapp, jag kanske ska ta och göra som på vissa andra skolor och börja röka på, supa och köra lustgas för att klara av skolan och hålla mig ”neutral” (inget av detta skulle jag göra, jag röker inte ens ciggaretter).
Humöret på Sidi går upp och ner. Har hon och Magnus inte haft något kul i sängen (och detta är till och med vad min morsa säger!) på länge märks det. Sidi är bitter och Magnus kan inte vara varken trevlig eller strukturerad.
Sorgligt nog har jag Sidi som handledare för mitt gymnasiearbete, vilket gör hennes dagsform rätt så betydande. När man försöker prata med henne om GY-arbetet tycker hon först att det man skriver är helt åt helvete och sen bra, följt av komentaren ”du vet inte hur vuxenpsykiatrin ser ut idag, men jag vet”. Hmmm, jag går regelbundet dit och går även på mediciner, men nej, självklart vet hon mycket mer, trots att hon inte har varit aktiv inom psykiatrin.
Näe, jag skulle ha bytt skola. Är det någonsin någon som är intresserad av psykologi på gymnasiet råder jag er att inte börja på Psykologigymnasiet. En skola full av falsk demokrati och hemsk pedagogik!

I fredags dog min lilla bebis. Bara några veckor gammal. Blev sjuk, magrade av och dog... Fick ta hand om det lilla livet de första veckorna, eftersom mamman stötte bort honom. Levde i min famn och sökte sig alltid till mig. Kommer sakna dig så mycket min lilla kanin, som gick bort allt för tidigt.

Hoppas du har det bra! Älskade/älskar dig av hela mitt hjärta! <3