Livet...

Just nu försöker jag mest hålla mig flytande, bara glida på livets våg. Men det är svårt, svårt när man inte kan hålla balansen på brädan. Svårt när den kränger i vågornas skum. Jag tappar balansen ännu en gång, ska jag orka simma upp till ytan? är det värt det?

De senaste månaderna har varit upp och ner. Ena dagen är allt bra och relationer fungerar och andra dagen förstörs allt och man vill bara sätta sig i ett hörn och gråta. Jag tycker inte om att aldrig veta hur man kommer må när man vaknar. Att ta flouxetin, teralen och Truxal för att klara av vardagen, om man inte drar ut och börjar dricka. Att tappa greppet på detta sätt när man går på universitetet är inte bra! men jag vågar inte ta kontakt med psykiatrin. Det kommer bara resultera i fler mediciner. Varför kan de inte bara göra en ordentlig utredning? se om det är något utöver depressioner, för jag känner att det är något mer!

Det gör det inte lättare heller när man har ett ex som skriver meddelanden till en om att man är dum i huvudet, svikare, m.m.

Jag får bara inte ta samma utväg som mammas kusin. Jag kan inte. Jag måste hitta balansen innan dess! Får inte sluta upp i en kista...