Att bli jämförd med en knarkare

Släkten är verklige underbar. De ringer i omgångar för att "prata vett i mig". Tydligen får man inte röra sig utanför dörren, detta trots att man är 20år! För jag är ju ett stort problem. Killen passar inte in i pappas bild av "den perfekta pojkvännen", många som jag känner och umgås med tar de förgivet att de är kriminella, FÖR DE HAR JU PERCINGAR OCH FÄRGAT HÅR!!!! -.-' Jag knarkar ju självklart enligt släktens mening också eftersom jag använder nitar och eyeliner, då är det självklart att man måste använda droger...

Igår ringde min morfar för att förklara att han tycker att jag inte tar ansvar och att jag borde gå på internat utanför Stockholm, för "då skulle du kanske få nya vänner och bli lite normal". Detta trots att jag går på universitetet och sköter ett deltidsjobb på sidan av studierna.
Mitt svar på detta var "fine, men räkna med att inom en vecka kommer mina självdestruktiva beteenden vara igång igen och inom en månad kommer jag ha fått tillbaks självmordstankarna".

Men självklart är det "jättebra" att skicka iväg mig, för han "vet ju" att jag kommer bli som Jocke (min mammas kusin) som tog livet av sig efter en tid med drogproblem (han är även den ända i släkten som haft det) och odiagnostiserad grov ADHD. För jag är ju inte inlåst hemma... och är jag inte det är det väll självklart att man måste missbruka, för man kan ju inte umgås med människor utan knark??

Jag har aldrig rört droger och kommer ALDRIG göra det. Jag har aldrig haft ens en tanke på att prova något knark!

Jag blev "hocked" på självskada istället, det blev min "drug of choice" och nu hoppas jag verkligen att mina "närstående" slutar med detta, för jag är rädd för återfall annars.