Night Drive

Plocka upp trumpinnarna igen väcker känslor jag inte upplevt på länge

Jag har inte spelat trummor på c. 10 år och känslan är densamma som den var förr. Trodde aldrig att man skulle ta upp trumspelet igen då man bytte till att spela bas i sitt tonårsband. För lite bakgrund så är jag inte längre kvar i det bandet som jag hjälpt byggt upp och försökte hålla vid liv. Livet måste på något vis fortsätta. Det var inte bara ett band som försvann utan min familj, mina bröder som hade samma målsättningar och orealistiska drömmar. Utan dom hade jag varit vid liv idag och någonstans tror jag att en viss medlem inte heller hade varit det.

Mitt sätt att hantera denna situation var enkel: Köpa nya trumpinnar och boka en studio i centrala Stockholm för att spela för att det är kul, så länge det inte är kul kommer jag aldrig plocka upp ett instrument igen. Vi var under press från både vänner och speciellt familjer inom bandet att vara nästa bästa artist/band. Är du inte nästa Mando Diao eller i specifika exempel "Van Halen" så var man inte värt något. Typiskt fotobolsföräldrarar som själva inte lyckades men måste sätta press på sina egna barn. I detta exempel gällde det min frontman och gitarrist. Än idag så har jag aldrig vågat fråga honom om hur han mår efter denna press från sin egen far (som själv inte lyckades bli framgångsrik).

När vi gick tillsammans i grundskolan så var det många som tryckte ner oss. Mestadels på grund av att vi var "dom tysta" i klassen och inte förväntades ta centrum. Detta gäller inte bara från elever men också lärare som såg konceptet som musiker och ett band som förlegat och löjligt. Efter 2 år av konstant påminnelser visade vi både klassen och lärare vad vi under tystnad i övning och målmedvetenhet kunde leverera. Den känslan av eufori och att man kan uppnå sina drömmar lever fortfarande kvar i mitt åldrande hjärta. När man var 15-16 år var man så kaxig och målmedveten att man inte brydde sig om vad andra tyckte. Vi hade föräldrar och vänner som redan tryckte ner oss från början, varför skulle vi bry oss om vad någon annan tyckte.

Det finns som ni kanske redan misstänker en lång historia av händelser och situationer. I slutändan så avslutades allting lika hastigt som det började. I ett Zoom-möte där vissa trodde att målet att lyckas var att peta någon (trots att både jag och dom personerna vet att de själva inte hade vad som krävs) så beslöts det att gå vidare utan mig. Detta var mer än ett år tillbaka och mitt beslut att gå vidare var som att lämna en familj. Den enda riktiga familj som bakom all skit och lögner i mitt liv betydde något.

Nu, sittandes här bakom trumsetet och börja spela lätta trumkomp är fruktansvärt tuffa. Ett komp i taget är lika smärtsamt då det påminner mig om hur jag och min bästa vän inte bara byggde upp ett band men också en vänskap som helt plötsligt försvann en dag för c. ett år sen.

Den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag låg vaken hela natten och behövde gå till jobbet dagen efter och bli en karaktär för att inte någon skulle se hur jävla förstörd man var inombords. Det här är inte ett band, det är en vänskap sen 15 år tillbaka som är helt borta...

Trumpinnarna börjar slitas efter några sessions av spelade. Det är för mig ett tecken att man går vidare. I en början vågade jag inte ens lyssna på musik, att plocka upp ett instrument gav mig skakiga händer. Men nu sitter man här och går vidare. Det är det enda som finns i min hjärna nu tack och lov.

Dessa blogginlägg skrivs mestadels för mig själv att förstå känslor och bearbeta trauman som dessa.

Yours truly, Youngblood