Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Själv
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Alternative Rock
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2011-07-23
Plocka upp trumpinnarna igen väcker känslor jag inte upplevt på länge
Jag har inte spelat trummor på c. 10 år och känslan är densamma som den var förr. Trodde aldrig att man skulle ta upp trumspelet igen då man bytte till att spela bas i sitt tonårsband. För lite bakgrund så är jag inte längre kvar i det bandet som jag hjälpt byggt upp och försökte hålla vid liv. Livet måste på något vis fortsätta. Det var inte bara ett band som försvann utan min familj, mina bröder som hade samma målsättningar och orealistiska drömmar. Utan dom hade jag varit vid liv idag och någonstans tror jag att en viss medlem inte heller hade varit det.
Mitt sätt att hantera denna situation var enkel: Köpa nya trumpinnar och boka en studio i centrala Stockholm för att spela för att det är kul, så länge det inte är kul kommer jag aldrig plocka upp ett instrument igen. Vi var under press från både vänner och speciellt familjer inom bandet att vara nästa bästa artist/band. Är du inte nästa Mando Diao eller i specifika exempel "Van Halen" så var man inte värt något. Typiskt fotobolsföräldrarar som själva inte lyckades men måste sätta press på sina egna barn. I detta exempel gällde det min frontman och gitarrist. Än idag så har jag aldrig vågat fråga honom om hur han mår efter denna press från sin egen far (som själv inte lyckades bli framgångsrik).
När vi gick tillsammans i grundskolan så var det många som tryckte ner oss. Mestadels på grund av att vi var "dom tysta" i klassen och inte förväntades ta centrum. Detta gäller inte bara från elever men också lärare som såg konceptet som musiker och ett band som förlegat och löjligt. Efter 2 år av konstant påminnelser visade vi både klassen och lärare vad vi under tystnad i övning och målmedvetenhet kunde leverera. Den känslan av eufori och att man kan uppnå sina drömmar lever fortfarande kvar i mitt åldrande hjärta. När man var 15-16 år var man så kaxig och målmedveten att man inte brydde sig om vad andra tyckte. Vi hade föräldrar och vänner som redan tryckte ner oss från början, varför skulle vi bry oss om vad någon annan tyckte.
Det finns som ni kanske redan misstänker en lång historia av händelser och situationer. I slutändan så avslutades allting lika hastigt som det började. I ett Zoom-möte där vissa trodde att målet att lyckas var att peta någon (trots att både jag och dom personerna vet att de själva inte hade vad som krävs) så beslöts det att gå vidare utan mig. Detta var mer än ett år tillbaka och mitt beslut att gå vidare var som att lämna en familj. Den enda riktiga familj som bakom all skit och lögner i mitt liv betydde något.
Nu, sittandes här bakom trumsetet och börja spela lätta trumkomp är fruktansvärt tuffa. Ett komp i taget är lika smärtsamt då det påminner mig om hur jag och min bästa vän inte bara byggde upp ett band men också en vänskap som helt plötsligt försvann en dag för c. ett år sen.
Den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag låg vaken hela natten och behövde gå till jobbet dagen efter och bli en karaktär för att inte någon skulle se hur jävla förstörd man var inombords. Det här är inte ett band, det är en vänskap sen 15 år tillbaka som är helt borta...
Trumpinnarna börjar slitas efter några sessions av spelade. Det är för mig ett tecken att man går vidare. I en början vågade jag inte ens lyssna på musik, att plocka upp ett instrument gav mig skakiga händer. Men nu sitter man här och går vidare. Det är det enda som finns i min hjärna nu tack och lov.
Dessa blogginlägg skrivs mestadels för mig själv att förstå känslor och bearbeta trauman som dessa.
Det är oerhört svårt att få ner dessa känslor i text ...eftersom man sällan visar eller uttrycker sina känslor när man varit ensam såpass länge. Nackdelen är att man under lång tid ständigt låser in sina känslor djup inom sig själv... Tills (ja ni vet) man exploderar
Det finns en tjej på jobbet som jag har fallit för totalt. Har varit flera år sen känt "fjärilar i magen", när man blir osäker men samtidigt så säker på det man känner. Det känns liksom... Rätt, så jävla svårt att beskriva i text som sagt....
Har inga förhoppningar och försöker leva i nuet, inte tänka så mycket på vad som kan hända... Utan bara njuta av stunden (kanske för att man vet att det bara är en underbar jävla dröm) </3
Ni vet den här känslan man får när man vill skriva till någon man typ är bekant med men vill lära känna bättre, men samtidigt inte vågar... Den känslan bygger upp ångest under lång tid: "Varför skrev jag inte bara ett enkelt Hej?".
Detta händer mig oavsett om det är nån man möjligen har känslor för eller bara vill lära känna bättre. Jag är allt för blyg och osäker för att våga starta en konversation på egen hand
Hur brukar ni hantera denna känsla utan att den äter upp er?
"It seems, however, I really am the luckiest guy in the world. Several years of addiction right in the middle of an epidemic, surrounded by the living dead. But not me. I'm negative. It's official. And once the pain goes away, that's when the real battle starts. Depression, boredom... You feel so fucking low, you want to fucking top yourself." - Renton 1996
Vem som helst kan sänka flertal shots av Tequila, vem som helst kan dränka sina sorger med sin favoritdrog. Vem som helst kan klaga på sitt miserabla liv och sen ta en klunk av HB-flaskan för att toleransnivån är så jävla fucked att de negativa känslorna inte försvinner av varken öl eller vin längre. Vem som helst kan välja att följa med på en barrunda även om personen som böjd ut dig bara sa "bara en", lögnen som du alltid köper! Vem som helst kan vara deppig, värdelös, sorgsen och vara beroende på att "söka efter hjälp" när du faktiskt desperat söker uppmärksamhet.
Det här är riktigt jävla sant och välbehövlig för många här (inklusive mig). Alla kan välja att vara ensam söka trygghet i det förflutna eftersom du aldrig kommer våga släppa in någon ny in till ditt liv. På så viss kan du gå igenom hela ditt liv och TRO att du är immun mot andra negativa kommentarer... tills du inte längre klarar att hålla inne alla år av självhat, självmordstankar och andra självdestruktiva idéer.
Vem som helst kan inte motstå att följa med på en barrunda, släktträff eller andra sociala aktiviteter eftersom de du umgicks tidigare med är exakt lika osäkra och har samma inre konflikter med känslor som du har, de är bara bättre på att gömma dem än dig. Så fort du har lyckats tagit dig upp och göra något som inte alla klarar av att göra och du sitter där med dina "vänner" blir verkligheten en aning deppigare... (Låter bilden tala för sig själv)
Ett nytt decennium och man får väldigt trista FB-memories om sitt förflutna.
För 10 år sedan bestämde jag mig för att jag skulle bli rockstjärna med min bästa vän... Vårt mål blev att motbevisa alla i vår omgivning att vi menade allvar.. Nu står man här och har återigen 'bestämt sig' för att uppnå samma tonårsdrömmar. Det är ju tragiskt men också vackert på ett vis, att man ändå lyckats hålla ihop genom underbara och hemska incidenter.
Vårt nya koncept/band känns väldigt motiverande.
Vi heter Post Poem och ska blanda musik från akter såsom 1975, The Killers och Shahara Hotnights, lite poprock och indie/hipstervibe. Målet är att göra ett konceptalbum baserat utifrån 3st olika karaktärer vars personligheter ska vara igenkännbara bland de flesta personers vänkretsar. Mycker inspiration kommer från Trainspotting, där det handlar om att ta sig upp ur en destruktiv livsstil samt vänkrets.
Ser väldigt mycket fram emot detta koncept. Vi har gjort en årsplanering för var/när och hur vi ska genomföra detta album. Hoppas innerligt på att detta koncept går i lås.
Har dessutom som mål att dokumentera denna resa så kommer säkert lägga upp nån videolänk här i framtiden så... se upp för det!
Gäller bara att vara lika envis som man var för 10år sen i guess...
Ensamheten kan vara både ljuvlig och grym... Den har inte ett tydligt ansikte, inte i min mening iallafall.
Hela mitt liv har jag varit i behov något att kalla något "familj" eller "hem". Under en lång tid var mitt band det bästa botemedlet för att kunna arbeta med min ensamhet. Det var vi mot världen och alla som tryckte ner oss! Vi inspirerade varandra att säga "fuck you" till alla idioter som hånade en konstant under varje lektion! De negativa tankarna omvandlades till motivation passion och attityd som var obesegrad!
Under flera år snackade jag och min gitarrist om att vi skulle bli något och första steget var att motbevisa alla i grundskolan att vi var en målmedveten motherfucking energibomb som sket helt och hållet i vad våra föräldrar, klasskamrater eller lärare tyckte. Vi var en familj... och vi fanns alltid för varandra. Mitt band var ett substitut för att slippa min riktiga familj.
Jag glömmer aldrig när vår musiklärare kom i replokalen när vi spela Ebba Gröns "Häng Gud" och skriker "JAG KAN INTE ENS HÖRA VAD JAG TÄNKER". Redan där insåg jag och min gitarrist att vi hade något riktigt speciellt! Än idag utgår jag och han från händelser som dessa för att ge oss själva ännu mer motivation och driv att göra fler människor förbannade Haha! Än idag så kan jag kolla tillbaka på det ögonblicket när vi motbevisade alla negativa personer i vår omgivning att vi inte skämtar om vår musik och image
Ser ut som att detta blev ett ytterligare ett nostalgiinlägg... What the hell... vad spelar det roll när majoriten av er alla ändå lägger upp ganska så random-inlägg Haha!
Så... Under en väldig lång tid har jag varit medveten om att det finns två viljor inom mig... ändå sen jag läste psykologi i gymnasiet har jag varit medveten om att mitt ego är en av mina viljor som eftersträvar snabba och kortvariga lösningar på mina problem.
Ett exempel på detta är att jag vill dricka alkohol tills man glömmer bort ens problem. Det blir som en slags arrogant, okänslig och manipulativ personlighet som lurar en. Den andra viljan är den som agerar som varningsklocka vid det tillfället då mitt ego vill göra något som tex ger mig kortvarig njutning tex. sex. Personligheten strävar efter att värna lösningar som resulterar i ett långsiktigt positivt resultat. Det är denna "röst" jag egentligen bör lyssna på eftersom det är den mest försiktiga och passiva av de två. Mitt ego är impulsiv och tänker inte igenom vad den aktuella viljan kommer leda till eller skada...
Som nämnt har jag länge vetat om dessa två personligheter och under lång tid försökt hitta en balans mellan de två för att 'hitta mig själv'. Det låter som man är ett jävla schizofreni-freak... vilket man kanske är, time to time... men vem är inte det egentligen?
Det har gått så långt att jag en kväll började namnge min impulsiva personlighet till Chris....Inget märkligt namn egentligen och inget som jag medvetet tänkt på! Det är en skrämmande efterreflektion att man gjort detta men jag bör nog inte vara den första som gjort det om vi alla ska vara ärliga mot varandra?
Har jag gått helt käpprätt åt helvete eller är det här ytterligare en varningssignal att verkligheten slipper undan fingertopparna? Kan det vara helt tvärtom... att jag lurar mig själv pga. osäkerhet då jag äntligen börjat blir mer medveten om vad mina ageranden och viljor kan resultera i?
Här igen då.. Tänkte börja skriva igen för min egen skull och 'ventilera' tankarna
Ligger nu i min säng i storstan och överanalyserar som vanligt. Har förmodligen aldrig varit så här rädd för det som finns utanför min lägenhet på ett bra jävla tag. Kommer ni ihåg när man fick göra en sånhär 5-10års planering i skolan över vad man skulle uträtta/uppnå under den tiden? Jag hade förmodligen inte sett mig själva sitta i denna situation för 7år sedan... Det är bara klyschigt att säga att man trodde man skulle vara död vid det här laget Det är bara dumt att grotta ner sig i sånt man inte kan påverka... jag är långt bortom det...
Ensamhet...min största rädsla är att vara ensam och bortglömd. Jag har utnyttjat folks hjälp eftersom jag vet att man kommer undan med det, känslan av att nån bryr sig är oerhört uppskattat av mitt ego. Det inbillar mig att jag kan fortsätta mitt dysfunktionella och destruktiva levnadssätt då man tror det kommer alltid finnas nån där som hjälper en... sen inser man att det inte blir så... man blir ensam och märker att lägenhetsväggarna börjar krympa långsamt in...
Insåg nyligen att jag använder alkohol som en utväg att slippa verkligheten och ensamhetskänslan. Det är dock som många vet endast en kortvarig lösning. Jag har gått ner i ett mörkt hål (mer än jag vara medveten om) och insett att man har varit på väg emot ett återkommande alkoholproblem.. Försöker ifrågasätta mig själv... varför ska man bli full varje gång man är ute eller har alkohol tillgängligt... liksom vem som helst kan bli full, det är inte en svår utmaning... En oerhört svår utmaning för mig är att kunna ta ett glas och gå hem utan negativa ensamhets-tankar. Förhoppningsvis lyckas jag... jag kommer inte avsluta drickat helt... det skulle bräcka mig totalt... och i värsta fall leda till annat skit!
Min största utmaning detta år blir förmodligen att acceptera min ensamhet och vara trygg med den! Var inte rädd att mista folk som om man var beroende av dom.
Glöm aldrig att det är du som är viktigast att prioritera... vem vill du liksom vara om 5-10år ;)
Tunga fötter slits längs ett strävt kallt betonggolv. Benen nu svaga och ryggen böjd , som när månen står halv på himlen. På tal om himmel , öppnas klarblåa ögon med försiktighet ett ljussken hugger tag i de svarta-hål-liknande pupillerna. Näsan förnimmer en mörk och varm ånga , en känsla som hjärnan snabbt känner igen på samma sätt som jag kommer ihåg dina lena läppar eller fingertoppar dra igenom mitt okammade hår. En varm ånga som hjärnan förknippar med energi , värme och sist och verkligen inte minst ditt Ego!
Din typiska morgon är inte så typisk som du tror , det är du som gör den typisk för att du blundar för det som pågår runtomkring dig , känslor , tankar , minnen , med andra ord att vara medvetet närvarande är ett förhållningssätt som handlar om att leva i större medvetenhet om sig själv och det som finns i just denna stund, i nuet.
