Lonely Tunes of Tonight

Ensamheten kan vara både ljuvlig och grym... Den har inte ett tydligt ansikte, inte i min mening iallafall.


Hela mitt liv har jag varit i behov något att kalla något "familj" eller "hem". Under en lång tid var mitt band det bästa botemedlet för att kunna arbeta med min ensamhet. Det var vi mot världen och alla som tryckte ner oss! Vi inspirerade varandra att säga "fuck you" till alla idioter som hånade en konstant under varje lektion! De negativa tankarna omvandlades till motivation passion och attityd som var obesegrad!

Under flera år snackade jag och min gitarrist om att vi skulle bli något och första steget var att motbevisa alla i grundskolan att vi var en målmedveten motherfucking energibomb som sket helt och hållet i vad våra föräldrar, klasskamrater eller lärare tyckte. Vi var en familj... och vi fanns alltid för varandra. Mitt band var ett substitut för att slippa min riktiga familj.

Jag glömmer aldrig när vår musiklärare kom i replokalen när vi spela Ebba Gröns "Häng Gud" och skriker "JAG KAN INTE ENS HÖRA VAD JAG TÄNKER". Redan där insåg jag och min gitarrist att vi hade något riktigt speciellt! Än idag utgår jag och han från händelser som dessa för att ge oss själva ännu mer motivation och driv att göra fler människor förbannade Haha! Än idag så kan jag kolla tillbaka på det ögonblicket när vi motbevisade alla negativa personer i vår omgivning att vi inte skämtar om vår musik och image

Ser ut som att detta blev ett ytterligare ett nostalgiinlägg... What the hell... vad spelar det roll när majoriten av er alla ändå lägger upp ganska så random-inlägg Haha!

Yours Truly, Youngblood


Moodmusic