Min negativa Novell

En Utomjording i Seattle
Dylan lider av djup depression och han är väldigt negativ. Dylan vaknade upp i sin lilla skitiga källare med en extrem huvudvärk. Han märkte att det var sent på kvällen på grund av att gatulamporna lyste upp en del av hans kolsvarta rum genom ett litet fyrkantigt fönster. Dylan är en 25årig arbetslös musiker som har en väldigt negativ syn på livet. Han insåg när han vaknade att han inte hade druckit tillräckligt dagen innan för att få honom att glömma sina problem.
När Dylan reste sig från sin säng och gick emot sin slitna blåa elgitarr tänkte han för sig själv ”Det är nästan positivt att jag är berusad eller hög för det var då jag är som mest produktiv med att skriva nya låtar”. Han stämde, packade gitarren i det sitt bruna gitarrfodral och gick ut i det bittra kalla höstvädret. Han gick några meter fram och suckade och sa ”Ännu en dag i helvetet”. Dylan kände sig ständigt som en utomjording som hade kraschat på jorden och som försöker komma hem eller passa in någonstans.
Mitt emot gatan som han stirrade emot stod en av hans förra vänner som betraktade honom som en idiot. Peter hette han som var hans bästa vän förut men slutade på grund av att Peter pratade skit bakom Dylan rygg. Peter stod med 2 andra killar som hade pratat skit om honom. Peter sa ”Vafan kollar outsidern på?” en av killarna med en kaxig attityd sa tillbaka så att Dylan hörde ”Ja vad är ditt problem Dylan? ”
Dylan vaknade upp från sitt dagdrömmande om att få passa in någonstans. Så fort han uppfattade vad han skrek åt honom gick han med bestämda steg därifrån. Dylan gick till en lokal pub där han är en stamkund där han även ofta fick spela sina låtar på deras slitna gamla scen. Denna kväll skulle han få spela där fast Dylan ogillade att spela sina låtar där på grund av att ingen förstod hans budskap i sina texter. Han tänkte ”Om de inte förstod texterna förut så varför dom göra det nu?”. När han sina låtar som handlade mest om ensamhet och olycklig kärlek kände han att sin känsla för musik stärktes på något nytt och ovanligt sätt. Dylan sjöng sin favorit text som han hade skrivit och fick en underbar känsla och tänkte ”Detta lever jag för”. Han kanske inbillade sig men jag tror att några i publiken vaknade upp lite och insåg lite om vad Dylan vill framföra med dessa låtar. Det var en skön känsla men som sagt han inbillade mig säkert.
Efter Dylan hade spelat sista låten så gick han direkt till baren och drack så mycket alkohol han kunde få tag på. Han blev deprimerad som han alltid blir efter att han har spelat ett gig där, Han kan inte förklara..det bara händer.
Han tog fram ett block och fortsatte skriva klart sitt självmordsbrev som han hade burit sen Dylan var 20år. En ugn tjej med rockiga kläder och cool attityd kom fram till honom och såg vad han gjorde och började säga ”Hej! är det där en låt du skriver?, jag tyckte att dina låtar var djupa och känslosamma” Han svarade med ett försiktigt ”Tack om du verkligen tycker det så”. Fast innerst inne trodde Dylan inte att hon gjorde det alls. Hon vill bara vara snäll emot. Han bjöd henne på några shots och de pratade lite tills Dylan kände att han insåg att folk började stirra på honom som om han var en idiot. Han reste sig och tog med sig sina saker och gick ut ur puben.
Medan Dylan gick i det kalla höstvärdets mörker flög negativa tankar runt i hans huvud. Han upptäckte tills slut att han hade kommit fram till en bro och tänkte ”varför inte avsluta allt här och nu så jag slipper leva i detta sjuka samhälle?” Dylan kände sig ännu mer deprimerande och la ner gitarren på marken och ställde sig på räcket med händerna utsträckta med en whisky flaska i ena handen. Han kollade ut i mörkret och kollade ner och såg hur vattnet reflekterades av månljuset. Han sjöng en text från en av hans låtar” Your eyes and style made me something for good and as fast as you came you were gone you’re the one i lost”. När han blundande och lutade sig framåt tog något tag I hans jacka och drog ner honom. Dylan ramlade på ryggen och trodde att han hade dött. Han blev motbevisad när tjejen från baren stod ovanför honom med hans självmordsbrev i handen och tårar i ögonen. Dylan reste sig och visste inte hur han skulle svara men ord behövdes inte eftersom hon kramade honom direkt när han reste sig. Han fick en ovanlig gammal känsla inuti sig och han visade ett leende .Vilket väldigt sällan händer honom.
Dylan och tjejen bestämde sig för att gå till hans källare. På vägen dit såg Dylan Peter tvärsöver vägen. Deras blickar möttes och Dylan berättade historian om Peter och han. Peter såg Dylan och undrade vem han pratade med? ”Pratar han med mig eller?” och bara skakade på huvudet.
Dylan och hon kom in till källaren och han kände sig väldigt virrig. Han försökte hålla sig vaken men somnade och såg hur tjejen försvann från hans huvud. ”Hon fanns bara i mina tankar” tänkte han och somnade och insåg dagen efter när han vaknade upp att allt i hans liv var som en cirkel, Allt började om dagen efter. Han skulle få träffa henne igen i hans tankar.

The end..