Sarilfias blogg

Den isande känslan, den skumma känslan. Att stå där, att finnas, att se att känna, att se på. Men ingen kan se tillbaka, se en tillbaka eller känna tillbaka. Den varma känslan jag bar inom mig försvann. Jag känner hur det varma blodet sakta fryser till en iskallmassa. Det är ingen som ser mig, ingen som hör. Mitt inerliga skrik. Varför kan jag inte släppa ut det? Varför kan jag inte bara stå och hoppa och skrika i massan? varför kan jag inte bara göra mig själv sedd, förstådd? För jag känner mig ensam bland massa människor. Jag känner mig osynlig. Bara för de inte förstår. De kan stå där, skratta skrika sjunga, sup era svin, sup! Stå där, sitt ligg. Gör vad fan ni vill, bry er bara inte. Jag står här. Alla mina leder är kalla som isens tyngsta hjärta. Och mitt hjärta det slår, men knappt. Varje andetag är som att få en kniv huggen tio gånger i bröstet, varje rörelse är som att skära sig på sylvassa blad. Jag bara önskar jag kunde berätta, men en känsla så det gör lika ont i er. Det kalla och tomma ''finns'' hjälper inte längre. Jag är rädd, det är allt. Jag vill inte känna mig, iskall, tung och ständigt blödande trots att jag vet att mitt inre är fruset, men det är väl inte på riktigt va? Jag väntar bara på att få vakna, vakna igen som en femåring och veta att allting varit en dröm. Men inte ska jag vilja förstå allt det här när jag är fem år?
En spricka, bara en liten i min läpp. Eller ett djupt sår, dåå tränger dropparna ut. Blodet. Det rinner, inte uppåt, utan neråt tills det faller till marken, dropp dropp dropp, det bildar en pöl. Och jag kan se på. Utan att vilja svimma, det är smärta. Till en viss gräns, jag klarar av den, den plågar mig, men den är fin. Jag har aldrig tänkt på att blod är fint, att det är levande, det bär en känsla, en känslafrån mig. Men jag vill inte ha sår, inte sprickor eller hål. Jag låter tårar falla, jag ber dem komma ut. Jag visar mig svag. Bland er, men ni ser inte. En tår är 0.5% vatten och 0.5% salt, däremot de 99 resterande % är känsla. endast känsla.

Hennes ögon i skugga, av den mörkaste nyans. Finglans på hennes läppar, som söker en chans, att synas i natten som vackraste stjärna. Att finnas för någon utan någon skuld, utan att känna kylan, utan att känna hatet som kommer skäljande över henne, varje dag när hon i korridoren går. Blickarna hugger henne i ryggen, skriken tär på henne, men ingen ska få se. Ingen ska få veta. Hon är inte svag, men ni fortsätter vara ivägen.
Morgonen kommer, hon vaknar till liv. -igen. Hon vandrar fram till spegeln, med tveksamma kliv. Tårarana rinner, hon vill inte. Skuggan rinner av, igår kände hon sig vacker, men lyckan var kort. Hon sitter i hörnet, men det finns ingen mer där, ingen som kan se, ingen som kan förstå. Ingen förstår hur vacker hon är.

-Korta ord blir långa när jag säger att du tog mig på fötter igen, du är det bästa som hänt mig. Jag förstår nu att vi båda, precis som alla andra behåller vi en evighet.
Du var mörkret som tändes när du kom in i mitt liv. Du är vattnet som släcker min törst. Du är födan som stillar min hunger. När du behöver mig kommer jag finnas där, för evigt. Jag sviker dig aldrig.
Utan dig vore jag bara en av milljarder. Jag kommer hålla din kalla hand hårt när allting bara faller, när ingen annan vill lyssna eller förstå kommer jag vara där. Du är det finaste jag vet. Det är svårt att förklara hur jag känner för dig när ord inte räcker till.
Det är fan inte lätt nu. Jag har svårt att andas och det som ständigt tynger mitt bröst och smärtar i själen, det har du dämpat. Sedan du kom in i mitt liv har jag blivit så jävla stark och känt mig så jävla levande. Jag har kunna lägga mina bekymmer åt sidan och bara levt!
Du är det bästa som hänt mig. Jag har aldrig någonsin vart så säker på hur jag känt för någon. Jag tror ingen förstår,det vi delar tillsammans när vi är med varandra,känns som tiden stannar,du hjälpte mig upp och tog tillbaka min glädje. Varje sekund med dig är underbar. Hela mitt hjärta sväller i din närhet.
Jag babblar o babblar. Men detta är sant, du är det bästa som hänt mig så snälla, håll hårt i min hand, för jag håller din. Du har gett mig ny livskraft och jag är inte längre rädd för vad som kommer sedan. Jag kan hantera det senare.
Jag är glad att kunna göra skillnad i ditt liv, jag är glad att kunna få dig att känna dig bättre till mods. Jag är glad att jag har dig. Det är som att ständigt ha en varm hand om hjärtat, det är som att hela tiden ha det pirrande känslan i magen. Jag är så jävla kär.
Och jag är så jävla lycklig med dig.
Jag älskar dig. ♥

Min ångest förstör för mig, alltid.





En enda sak kan ändra allting så enormt.

Jag vet inte om jag vågar tro på det bättre, för då känns det som att allt kommer gå åt helvette.

Men jag kan bara inte låta bli att tro.

Dina ord ekar hela tiden i mitt huvud, allting du sa.



Jag vill så helvetiskt mycket att detta ska lyckas.

Jag vill så jävla mycket att detta ska gå rätt.

Snälla, låt det bli som jag hoppats, för som allting är nu ska det inte va.

och snälla, låt det går fort.



Åååh!

Jag vill riva ut ögonen.

Jag vill inte känna såhär något mer.

Varför ska allting alltid kännas så jävla jobbigt?

Jag hatar att jag sitter här och klagar och blabla. Så jag vet inte varför jag fortsätter, rop på hjälp kanske?

Fast jag vill inte ha hjälp, jag klarar mig själv.

Jag vill leva i mina drömmars värld, för då är allting som jag vill..

Mina planer för framtiden känns komplicerade.

Jag orkar inte.



Jag vill att verkligheten vänds, så jag vågar och kan göra det jag vill.

Jag vill juh känna hur det känns att stå stadigt när stormen tar fart,

Och det som ska styra allt som jag gör.

Det som förstör alla mina drömmar är min ångest.

Den hindrar mig från att göra det jag älskar.

Jag kan inte ens gå ut vissa dagar.

Men jag finns fortfarande kvar.



Du såg alltid det alla andra aldrig ser.

Att det finns så mycket mer hos mig, under ytan.

Som jag alltid försöker dölja.

Du gav mig alltid en chans att börja om när jag ramlat till botten igen.

Du fanns där och hjälpte mig upp.

Jag gick in i badrummet när jag kom hem, stängde dörren efter mig. Jag ställde mig framför spegeln och tittade länge på tjejen i spegeln. Tjejen i spegeln som avspeglar mig såg så annorlunda ut, så full ut av liv. Ett leende syntes i tjejens ögon.
Jag är lycklig!
Mitt hjärta är fyllt av kärlek. Kanska var tjejens liv fullbordat, helt perfekt nu..? Var det nu hon enligt alla sagohistorier hon som skulle få ett lyckligt slut? Var det nu hon, enligt varje kärleksång som skulle ha sin kärlek vid sin sida för resten av hennes liv? Kanske, kanske inte.
Det känns nästan för bra för att vara sant. Tjejen i spegeln måste nypa sig själv i armen för att ta reda på att hon inte bara drömmer. Är det verkligen sant att personen hon så mycket älskar känner samma sak tillbaka? Det är som att sitta på ängen en varm sommardag full med blommor, medans en sval bris drar genom håret så plockar man upp en blomma. Varsamt frar man bort ett plad i taget och säger : älskar, älskar inte? Men kan verkligen blommor avslöja människors känslor?
Vi verkar tro det, eftersom alla någon gång provat. Det är som att det ger hopp, och människor är beroende av hoppet. Utan det skulle vi inte kunna leve igenom svåra tider.
Tro, hopp och kärlek sägs vara det vackraste att ha, när man har det sägs allt vara bättre. Men kan en människa verkligen uppnå en så fullständig skepnad av sig själv att den kan vara exakt den de vill vara? Kan de strunta i vad andra säger och tycker? Kan man vara sig själv i alla lägen och inte lyssna på vad som sägs bakom sin rygg? Vi ser upp till dem med stort självförtroende, de räknas till de populära, de coola, och de snygga över mänskliga människorna som får andra elever att flytta på sig i korrodoren när de går förbi.
Men är de verkligen så mycket bättre än oss andra?
Nej.
För de som har skinn på näsan, de är dem som kommer långt i sina liv, som lyckas. Bara för de klarar av ett nej utan att ge upp.Det är bara att kämpa, kämpa för sina rättigheter och framför allt sig själv! Förtsätt kämpa, det finns alltid någon för just dig.
Spegelbilden.
Nu var inte lyckan längre bara synlig i ögonen, utan det hade spridit sig ner till läpparna.
Hur har jag lyckats efter 16 långa år? Jag vet inte svaret.
Jag såg det i min annorlunda spegelbild, att jag är full av kärlek och tro.
Var det nu hon?


http://automatiic.blogg.se

Idag är det en sån här dag.
En fin dag, solen står halvhögt på himlen och lyser upp trädtopparnas löv. Grönt, gult, orange och rött som blandas med granar och tallarnas gröna barr. Himlen är disigt blå och det är lugnt ute. Det är en dag som jag hatar.
Jag sitter här framför skärmet och åter skriver, när jag skriver är det alltid alldeles tyst omkring mig, precis som nu. Tystnad skrämmer mig.
Jag vaknar mitt i natten och är genomvåt av kallsvett. Mitt ansikte är kritvitt, det lyser verkligen av det, och jag darrar som ett löv som håller på att trilla av från trädet. Jag torkar svetten ur pannan och tittar mig omkring, fast än jag vet att det inte är någon där. Men när jag sluter ögonen, då kommer det igen, det dyker upp från alla håll.
Iaktagensen, och jag vet inte vem det är som tittar. Iaktagensen kommer fram när mörkret faller kraftigt.
Den finns i alla skuggor och hörn. Den strecker sig efter mig och lämnar mig aldrig i lugn och ro.
Ögonlocken hänger, de känns tunga som bly. Jag håller på att somna fast än jag egentligen inte vill. För när jag sluter mina ögon kommer de igen. De tornar upp sig som hotfulla björnar.
Jag strecker mina händer upp mot himlen och ber om att dem snart lämnar mig ifred.
Kallsvetten rinner.

Vet ni vad?
Här gäller inga smärtstillande piller för att man råkade sätta sin tro på fel människa.
Felsteg i livet och man lider. Lika hårt som man trodde. Fast värre.
Mycket värre.

Varför ska det alltid vara så enkelt att klanka ner på mig?
Fixeringar hos andra, hos sig själv, värderingar.
Duger jag?
Nej, aldrig att jag gör!
Paniken river i mig efter varje dag, den river med sylvassa klor. Paniken river hysteriskt med avsikt för att döda mig. Förstörelsen har pågått ett tag, men nu har den kommit till ytan igen.
Skriket, mitt skrik som jag vill ge ut fastnar inombords. Det är bara jag som hör, bara jag som ser, bara jag som förstår. Mitt skrik vägrar komma ut för att ge mig lättnad, istället kväver det mig långsamt och lämnar smärta i själen.

Jag vänder mig om, men det finns ingenting där.
Jag försöker att inte minnas vad som en gång var där. Jag vill inte komma ihåg den gång det faktiskt var jag själv.
I det svarta rummet och den enda starka lampan som var riktad mot mig. Det var jag ensam mot hela världen. Jag ensam mot allting annat.
Och jag har fan klarat mmig igenom det, JAG ! Jag gjorde det ensam,
vinden blåste med mig ett tag, tills den blåste omkull mig, vattnet släckte lågan som brann inuti mig en gång. Den låga som gav mig lite färg i det svarta rummet, violen dog som gav mig doft, och fönstret jag kunde se världen genom krossades. Inte ens när jag tände en ny låga, bar in en en ny doftande viol eller sätter in ett nytt fönster blir allt som det var förut.
Ingenting är som förut,
Och det får jag leva med.
För allting är som det ska....?
Allting som slagit mig till botten kommer finnas kvar, ingenting kan göra det ogjort. Det kommer vara ett oläkt sår i mig föralltid. Jag kommer juh hur jag än göra att minnas det om någon nämner den tiden.
Vinden blåser förtfarande, lågan brinner inte ännu violen doftar knappt och fönstret är fortfarande inte helt, jag bryts fortfarande ner, men inom en snar tid kommer jag resa mig från marken, ni kan ta allting jag har, ni kan ta alling jag är men jag kommer resa mig igen. Jag kommer komma tillbaka. Jag kommer åter stå i det svarta rummet, med alla delar på plats. Visserligen kommer ingenting fortfarande vara som förut, mina fönster kommer fortfarande vara trasiga, men jag står på mina ben.
Jag kommer en dag le utan att bakom mitt leende gömma en stor jävla sorg.
En sorg som denna, en orao att veta att en dag kommer allting försvinna. En dimma kommer lägga sig över mina ögon, en fukt kommertränga in i min själ, jag kommer inte kunna röra mig, jag kommer inte kunna se, jag kommer inte kunna andas, jag kommer inte kunna förstå eller känna.
Jag vet att det en dag kommer vara så, men nu är jag okej med det.
Jag kommer kämpa, men en dag kommer jag också dö, en dag så kommer denna jävla värld ändå vinna.. Jag hatar att förlora, men världen kommer leva vidare, dock kommer inte jag finnas föralltid.
Jag kommer också förlora, någongång, men då kommer jag kunna med ett leende på läpparna säga att det är okej.



Läs http://automatiic.blogg.se för fler bättre inlägg.

Jag borde inte berättat. Jag borde inte sagt ett ord, jag borde bara sitta kvar i mitt hörn.
Med det svarta. Skita i vad som händer, bara låta tiden gå förbi. Acceptera att det alltid kommer vara såhär. Att det inte kommer bli på annat sätt än såhär.
Jag får inse det.
Jag har backat alla andra gånger. Men nu tänker jag inte backa. Jag tänker stå kvar här,
Nej, nu ska det vara som jag vill. Jag ska andas in den iskalla luften som skär sönder min insida, men jag tänker inte falla. Jag ska se den vita ångan komma ur min mun i den svarta natten när jag andas, jag ska låta tårarna falla till backen för att speglas i månskenet några sekunder. Jag ska titta upp fast än tårarna rinner, jag ska vandra fast hjärtat blöder. Jag ska andas fast än det gör ont i hela mig. Jag ska prata fast än orden kommer kvävas. Jag ska le fast än jag egentligen skriker. Jag ska vara glad fast än jag är krossad.
Jag ska gå vidare än fast allt jag egentligen vill är att lägga mig ner föralltid.
Jag lyssnar på Avenged Sevenfold, mina läppar rör sig i takt med orden Matt Shadow sjunger. Jag önskar jag var den som kunde få det som jag vill. Eller få det som det egentligen ska.
Jag vet, jag fick min chans.. och du bad mig ta den. Jag vet att det sårar dig... Men det har dödat mig.
Jag lovar att aldrig igen dra ut på tiden.
Jag lovar.. Men jag kommer alltid att känna såhär.

Jag vill ha milkshake!
VET NI HUR GOTT DET SKULLE VARA NU?!? :D:D:D:D:D

Ehhh, följ min RIKTIGA blogg ist, http://automatiic.blogg.se