99% känsla.

Den isande känslan, den skumma känslan. Att stå där, att finnas, att se att känna, att se på. Men ingen kan se tillbaka, se en tillbaka eller känna tillbaka. Den varma känslan jag bar inom mig försvann. Jag känner hur det varma blodet sakta fryser till en iskallmassa. Det är ingen som ser mig, ingen som hör. Mitt inerliga skrik. Varför kan jag inte släppa ut det? Varför kan jag inte bara stå och hoppa och skrika i massan? varför kan jag inte bara göra mig själv sedd, förstådd? För jag känner mig ensam bland massa människor. Jag känner mig osynlig. Bara för de inte förstår. De kan stå där, skratta skrika sjunga, sup era svin, sup! Stå där, sitt ligg. Gör vad fan ni vill, bry er bara inte. Jag står här. Alla mina leder är kalla som isens tyngsta hjärta. Och mitt hjärta det slår, men knappt. Varje andetag är som att få en kniv huggen tio gånger i bröstet, varje rörelse är som att skära sig på sylvassa blad. Jag bara önskar jag kunde berätta, men en känsla så det gör lika ont i er. Det kalla och tomma ''finns'' hjälper inte längre. Jag är rädd, det är allt. Jag vill inte känna mig, iskall, tung och ständigt blödande trots att jag vet att mitt inre är fruset, men det är väl inte på riktigt va? Jag väntar bara på att få vakna, vakna igen som en femåring och veta att allting varit en dröm. Men inte ska jag vilja förstå allt det här när jag är fem år?
En spricka, bara en liten i min läpp. Eller ett djupt sår, dåå tränger dropparna ut. Blodet. Det rinner, inte uppåt, utan neråt tills det faller till marken, dropp dropp dropp, det bildar en pöl. Och jag kan se på. Utan att vilja svimma, det är smärta. Till en viss gräns, jag klarar av den, den plågar mig, men den är fin. Jag har aldrig tänkt på att blod är fint, att det är levande, det bär en känsla, en känslafrån mig. Men jag vill inte ha sår, inte sprickor eller hål. Jag låter tårar falla, jag ber dem komma ut. Jag visar mig svag. Bland er, men ni ser inte. En tår är 0.5% vatten och 0.5% salt, däremot de 99 resterande % är känsla. endast känsla.