Kallsvetten rinner.

Idag är det en sån här dag.
En fin dag, solen står halvhögt på himlen och lyser upp trädtopparnas löv. Grönt, gult, orange och rött som blandas med granar och tallarnas gröna barr. Himlen är disigt blå och det är lugnt ute. Det är en dag som jag hatar.
Jag sitter här framför skärmet och åter skriver, när jag skriver är det alltid alldeles tyst omkring mig, precis som nu. Tystnad skrämmer mig.
Jag vaknar mitt i natten och är genomvåt av kallsvett. Mitt ansikte är kritvitt, det lyser verkligen av det, och jag darrar som ett löv som håller på att trilla av från trädet. Jag torkar svetten ur pannan och tittar mig omkring, fast än jag vet att det inte är någon där. Men när jag sluter ögonen, då kommer det igen, det dyker upp från alla håll.
Iaktagensen, och jag vet inte vem det är som tittar. Iaktagensen kommer fram när mörkret faller kraftigt.
Den finns i alla skuggor och hörn. Den strecker sig efter mig och lämnar mig aldrig i lugn och ro.
Ögonlocken hänger, de känns tunga som bly. Jag håller på att somna fast än jag egentligen inte vill. För när jag sluter mina ögon kommer de igen. De tornar upp sig som hotfulla björnar.
Jag strecker mina händer upp mot himlen och ber om att dem snart lämnar mig ifred.
Kallsvetten rinner.