ingen förstår hur vacker hon är.

Hennes ögon i skugga, av den mörkaste nyans. Finglans på hennes läppar, som söker en chans, att synas i natten som vackraste stjärna. Att finnas för någon utan någon skuld, utan att känna kylan, utan att känna hatet som kommer skäljande över henne, varje dag när hon i korridoren går. Blickarna hugger henne i ryggen, skriken tär på henne, men ingen ska få se. Ingen ska få veta. Hon är inte svag, men ni fortsätter vara ivägen.
Morgonen kommer, hon vaknar till liv. -igen. Hon vandrar fram till spegeln, med tveksamma kliv. Tårarana rinner, hon vill inte. Skuggan rinner av, igår kände hon sig vacker, men lyckan var kort. Hon sitter i hörnet, men det finns ingen mer där, ingen som kan se, ingen som kan förstå. Ingen förstår hur vacker hon är.