Varför?

Vet ni vad?
Här gäller inga smärtstillande piller för att man råkade sätta sin tro på fel människa.
Felsteg i livet och man lider. Lika hårt som man trodde. Fast värre.
Mycket värre.

Varför ska det alltid vara så enkelt att klanka ner på mig?
Fixeringar hos andra, hos sig själv, värderingar.
Duger jag?
Nej, aldrig att jag gör!
Paniken river i mig efter varje dag, den river med sylvassa klor. Paniken river hysteriskt med avsikt för att döda mig. Förstörelsen har pågått ett tag, men nu har den kommit till ytan igen.
Skriket, mitt skrik som jag vill ge ut fastnar inombords. Det är bara jag som hör, bara jag som ser, bara jag som förstår. Mitt skrik vägrar komma ut för att ge mig lättnad, istället kväver det mig långsamt och lämnar smärta i själen.