Jag mår ändå ganska bra med tanke på allt... Verkligen. Så länge jag håller på med nåt. Det gör ONT, det kan jag inte förneka... Särskilt när jag tänker på det, på allt liksom.
Så, efter fem månader är ännu ett förhållande över. Jag hade jätte fina ögonblick, det kan jag inte säga nåt om. Vissa så magiska att jag ibland ifrågarsatte att de ens hände. Vår första kyss och alla hjärtans dag är saker som jag ALDRIG kommer glömma!
Men desto ondare gör det att bli av med något sådant speciellt. De var bättre när man var naiv, när man trodde att man kunde ändra världen och man kunde få allt att fungera. Vi hade såna idéer, och vi kände att vi kunde klara oss igenom allt. Jag älskar dig, så enkelt är det men jag låter dig gå... För att du vill och för att det kanske är bäst.
Jag kommer inte komma över det särskilt lätt dock. Visst kändes det bättre att kunna prata om det men det hjälper inte mot allt. Det hjälper inte mot tårarna och det hjälper inte mot tomheten. Jag mår dåligt, men det kanske är vad som behövs med tanke på att du gjorde mig så lycklig. Det måste finnas nån sorts balans antar jag.
Vi sa att vi skulle vara vänner, men ord är så lätta att säga men svårare att följa. Jag hoppas innerligt på det, men jag har samtidigt svårt att se det. Det kommer verkligen bli en omvändning, ifrån att snacka varje dag till att vi knappt kommer se varandra...
Jag vill bara krypa ner i sängen och gråta ut. Jag vet att det inte hjälper och det ger mig världens huvudvärk men det behöver fortfarande komma ut och jag väljer hellre att det är hemma än på skolan utan någon som helst anledning.
Hjärtesorg är också en del av livet, eller hur? Jag hoppas bara att jag kan hitta någon lika underbar som dig<3
Ska iväg på skidresa för första gången NÅGONSIN med Måns och hans familj. Jag är faktiskt väldigt taggad, även fast chansen är stor att jag kommer frysa eller skada mig xD
Pappa har till och med tagit ut en livsförsäkring på mig BARA för det här tillfället... Det känns väl säkert, antar jag?
Hihi hade en go, fnittrande kille som fixade den till mig över telefonen och det var roligt att han var ungefär i min ålder. Känns bra när man fixar såna där vuxen grejor xD
Iaf ganska taggad, kan inte sova längre, trots att det är mer än en timme tills jag behöver gå upp. Antar att det är hela resan som hetsar upp en och att man har saknat Måns.
Åh, jag hoppas att det blir ett sånt där minne för livet som man kan drömma sig tillbaka till med ett meende på läpparna. Och så hoppas vi alla att jag inte skadar mig något allvarligt, för det skulle bara vara onödigt, don't you think? :3
Jag har aldrig riktigt tyckt att fantasi har varit dåligt. Jag har inte riktigt ansett att jag har varit den som har varit fullt så fantasifull, för när jag har tråkigt kommer jag inte på nåt orginellt att hitta på, utan jag sjunker oftast ner i soffan och klagar på att jag har tråkigt. Dock kan jag fortfarande erkänna att jag har fantasi. Det händer att jag målar eller att jag skriver något.
Men den största fantasin som jag äger är nog paranoian. Den behöver inte ens vara logisk, vilket är skrämmande, för den kan slå till när som helst! Jag kan verkligen måla upp verkliga scenarium som jag för någon kort stund kan tro heehjärtat på.
Jag glömde mobilen hemma en gång och jag fick inte den klassiska "OMG jag har ingen mobil, världen går under" känslan, utan jag tog det ganska lungt. Fram tills dess jag fick en fix idé om att något hemskt hade hänt familjen och jag inte fick reda på det eftersom jag inte hade någon mobil på mig. Den bussresan hem, var hemsk! Jag kunde ser hur familjen låg på itensiv vården, med blödande sår och halvt döende BARA för att jag hade glömt mobilen.
Såklart var det inget sådant som jag möttes utav när jag kom hem, men det är fortfarande läskigt att finna sig själv tro på det HELT ologiska pranoida tankarna jag får ur tomma luften.
Har funnit mig själv i en sådan period där jag verkar överreagera till varje liten signal som jag tar upp. Saker som är så små och obetydliga som jag tolkar som slutet. Jag blir galen och ledsen men jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan. Det är här fantasin tar över handen och jag behöver folk som talar mig tillbaka till jorden. Jag VET att det är löjligt! Det är inte så att jag funderar på att det verkligen är sant, utan jag vet att det inte är så.
Men när man gått ner i ett spår är det svårt att ta sig ur det liksom, och det enda jag försöker göra nu är att hålla mig flytande. Att bevisa motsatsen och hålla god min för jag tänker inte låta det här dra mig ner. Jag har haft för många stunder då jag har förstört för mig själv och jag tänker inte låta det här förstöra för mig själv igen.
Gah... Visst att lov är skönt för att man kommer ifrån plugget och allt. Men nu de senaste två dagarna har jag varit så rastlös så det är äckligt..! Och det gör det inte direkt bättre att man äter godis som gör att man har en sockerkick i sin rastlöshet. Det kliar över hela kroppen då!
Jag vill verkligen göra nåt! Det är synd att Måns ska fira påsken med familjen men jag menar, vilka gör inte det nu? Det är förståeligt xD
Jag tror jag behöver komma bort ifrån hemmet, åka nånstans, göra NÅT. Eller ja, nåt som inte här till skolan iaf xD
Jag ska ha religion prov dagen vi kommer tillbaka till skolan och jag har inte ens öppnat häftet och boken ska vi inte ens tala om eftersom den är inlåst inne i skåpet. Woops?
Kanske borde ta kontakt med omvärlden eller nåt sånt, fråga om den vill hitta på nåt. Mot mobilen!
Ah, till nåt helt annat. Har försökt söka sommarjobb nu under min lediga tid, men allt som jag söker blir jag nekad till. Så chansen att ha ett jobb som uppehåller en och fixar in pengar, verkar ganska långt bort... FECK. I hate this!
Så... en sommar utan sommarjobb och man ska byta ort att bo på, det skär sig lite i öronen, eller är det bara jag som hör den falska tonen? Iför sig är det väl inte domedagen, med tanke på att jag kommer flytta in till släktingar, men.... PENGAR!!
För gammal att söka till kommunen oxå, så jag var BERGSÄKER på att jag inte var. Så där sprack min plan B, vilket suger. Jag har inte några ess att dra ur rockärmen, vad TUSAN ska jag göra? Som om jag inte kommer bli rastlös då, när alla andra jobbar och jag ligger i sängen och ruttnar bort.
Det gick snabbt till deprimerande det där.. Wow, jag försökte inte ens xD
Oh well, l´ll make it through it. Kan tillbringa tiden med att fixa körkortet och flytten antar jag, så allt fixar sig som alla andra säger xD
Så... Nu har det här tagit lite tid ifrån dagen. Nu är det bara att invänta tacosen och sen sätta på påskfilmen som man fick. Låter ganska nice ändå, men hade varit roligare om någon var med mig.
My heart races of breath none taken
Nothing is clear before my eyes
Everything is unsteady under my feet,
as l walk down the path, that constantly changes.
Nothing is written, everything can happen
l am the hero of my own story
waiting for my adventure to begin,
to save the world.
Such is the future, a coin with both a good and bad side
No one knows where you will end up
Just buckle up and get ready for the ride of your life,
and hope that you will land on your feet.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker på. Alla ideer tycks flyktigt rusa igenom huvudet, utan att någon riktigt tar fäste. Att sova verkar uteslutet just nu, bara vrider och vänder på mig, hoppas på att lite skrivande kan göra så att man lättare finner sömnen.
Jag verkar tänka på både framtiden och dåtiden. Jag blickar emot framtiden med skräck, det där steget ut i det okända har alltid skrämt människor. Jag menar det är en av de stora anledningar till varför människan är så rädd för döden. Hon vet inte vad som väntar henne.
Försöker väl på mitt sätt finna tröst i dåtiden för att sedan kunna hitta mod för framtiden. Minnen utav förlorade kärlek och upplevelser med vänner flashar förbi. Inte för att jag har det bästa minnet, det är bara små ögonblick som jag ser framför mig. En eld, riseberga, biofilmer, bara små glimtar av vad som hänt och hur lycklig jag var, hur lycklig jag hoppas jag blir i framtiden.
Jag har stora planer, kanske FÖR stora och naiva planer åt mig själv i framtiden. Jag ska ta det där steget att flytta hemifrån och plugga på en ort flera mil ifrån vart jag befinner mig just nu. Tanken är svindlande och jag tror fortfarande att den iden fortfarande inte riktigt har träffat mig, även fast jag pratar med mamma om framtiden varje gång vi är ensamma.
Är jag mogen för det där steget? Kommer jag kunna ta hand om mig själv där borta, så många mil ifrån det välkända och bekanta?
Sanningen är att jag inte vet, det här blir som eadtt eget personligt experiment, där jag är labbråttan som blir testad. Det som jag absolut vill ha och skulle behöva, är ett stöd, nånting att luta sig emot, nåt bekant i den främmande nya världen, mitt ljus i mörkret. Men då blir frågan ännu en gång; vågar jag ta det steget? Och det valet påverkar inte bara mig...
Så många frågor och så lite svar, men jag antar att man måste ta sig själv ut dit, måste testa sina vingar och se vad dom tar en. Som en filosof sa så gör man aldrig fel när man väljer, så fort man har gjort ett beslut så är det valet rätt för just dig. Det ger en lite tröst när det känbs som om man dränks i träsket som kallas framtiden.
Om man ska gå bort ur allt det där filosofiska och kanske smått deprimerande snacket om framtiden så kan jag meddela att det är varmt på mitt rum. Här behövs det inga täcken inte!
Snackade tidigare om minnen, vilket är kul för att här om dagen träffade jag två personer som jag inte har träffat på minst ett år.
Kul hur man kan connecta med människor och snacka igen utan besvär och liksom börja igen ifrån vart man slutade, trots att det var ett år sen man träffades. Det jag försöker säga var att det var kul, ännu en gång gå längst the memory street.
Om sanningen ska fram så har jag aldrig varit ett riktigt fan av alla <3 dag, och jag tror att många kan hålla med mig på den punkten. Det är aldrig så att jag har haft några dåliga minnen ifrån den eller nåt sånt. Jag har till och med firat alla <3 dag med någon tidigare, men det är bara det där att det blir alldeles för mycket. Ni inser väl att jag inom kort kommer motsäga allt det där som står ovan xD
Yeah, med allt det där sagt vill jag ändå säga att jag nog har upplevt min bästa alla <3 dag hittills. Jag hade en Måns som överraskade mig efter vad som troligtvis var det VÄRSTA FYSIK KURSPROV JAG NÅGONSIN GJORT! Han följde sedan med och sov över natten. Jag fick såklart en present, men som jag absolut inte fick öppna fören dagen efter. När jag kom hem sedan på fredag kunde jag inte bärga mig att öppna chokladasken som den här hemliga presenten låg. Jag hittade en skiva, och jag förstod ganska snabbt att det troligtvis var låtar.
Jag var beredd på att höra en låt, and that´s it, men det var tre stycken, två som låg mig så nära om hjärtat, och så var det dikt texter. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag lyssnade, och jag grät. Jag absolut grät och var så rörd och är FORTFARANDE rörd när jag tänker tillbaka på det.
Han är inte direkt bekväm i att sjunga, och att göra det och sätta in det på en CD för att ge till mig måste verkligen ha tagit en del utav honom. Men det betydde verkligen en hel del för mig. Jag älskar att höra honom sjunga, och prata engelska och göra det här för mig på alla <3 dag?
Dear God!
Hur kan man INTE tycka att det är världens bästa dag man upplevt då?
Just feeling abit ashame, cuz my presents isn´t as great as his,,,
But, I love him. I really do. I can´t picture a future without him, and my love for him seems to grow for everyday. Especially when he does things like this!
Var ett tag sen jag skrev inser jag nu. Det har redan hunnit att gå in två månader i det nya året, utan mig som skrivit nåt. How can that be?
Kan ju bero på att jag fick en idé om att jag skulle skriva lite mer dagbok på datorn. Inte för att det direkt är nåt att läsa. These text´s are more enjoyable, even though the most of them is so dark.
Så får väl ändra på det och skriva lite allmäna saker.
Well, till att börja med, gott nytt år, vi dog inte!
2013 har varit ett bra år hittills, jag har fått MVG i svenska B, klarat Matte D och nu är det bara att slå ner kemi och fysik så är det värsta över. Ja, skolan är en stor del utav livet, iaf mitt liv! Det har blivit så illa att jag drömmer om att göra prov i mina drömmar! Yes, lm afraid for this progress 0.o
Kemin invaderar min hjärna, och kommer försöka kontrollera mig, but l won´t give up without a fight. You hear me chemestry?
Anyways...
Förlorat kontakt med vissa, som med Hund. Det är skumt, vi tillbringade sommaren för 2 år tillsammans non stop. Han till och med cyklade hem till mig ifrån Kumla. But then again, he could have other meanings for that...
Fast han finns fortfarande där i bakgrunden, han är bara mer med Blue och Näcken och är ute och festar. Vilket är skumt, såg honom inte riktigt honom som den typen, but then again l never saw myself like that either, and l don´t say no to one or two glasses. Det är väl en del utav att bli vuxen antar jag, inte för att alla mina vänner dricker, och jag behöver inte nödvändigtvis göra det heller.
Tycker inte själva spriten är så god. Jag kan inte fatta dom som dricker vin och tycker det är GOTT, fast det kan jag ju inte göra med kaffe heller. Det är väl såna där vuxen drickor som jag aldrig riktigt kommer uppskatta.
Dock drack jag vin i helgen som jag tyckte var okej, som ingen av de "vindrickande" tyckte var så gott. Man, ibland är jag verkligen kärringen mot strömmen xD
Mitt nätverk har inte gillat det här året. Att ha nätverk har varit en dyrbart tillfälle. Och detta har gjort mig så ofattbart irriterad, särskilt när man har haft skoluppgifter att skicka iväg, som är helt omöjligt i avsaknad utav nätverket. Inte minst har det varit förargligt i och med mitt lol - spelande (oh yeah, kan ha blivit en riktigt stort lol nörd under året oxå, även fast man typ aldrig spelar pvp kan det vara beroende om man spelar med rätt personer :3)
Och nu verkar det som att det nya nätverket vi skaffat SPECIELLT för att få min dator att funka låser sig varje gång jag stänger av datorn. Lyckligtvis har jag haft ett sådant där unikt tillfälle när jag har kunnat vara teknisk och hittat hur jag nu sätter på det, så nu lyckas jag gå runt det och sätta på nätverket. But still, it not suppose to be like that!
Futher on, my hair hates me, l stinks like a man, l find it too easy to get acne, l don´t have the energy to study for my test, l can´t paint realistic, my bed is twisted, l need a way to find out how l sign up for the (högskoleprovet, i brist på nåt ord för det. Hey, jag är inte allvetande när det gäller engelska!), lm afraid l will lose my teeth even though the chance of it is pretty low, l don´t like read books from the computer, l would love to bath :3
Jag har nyligen kommit till att börja skriva på mina texter igen, och det känns härligt! Har nog kommit fram till att jag ska skippa en av de svenska berättelserna som jag har hållit på med, dels för att det var så länge sen som jag höll på med den och det är så mycket att hålla koll på, och dels för att allt blev så flummigt och flöt ihop på ett dåligt sätt.
Så nu får den bara ta plats på hårdisken istället, jag ser inte någon framtid med den, men det känns samtidigt fel att slänga den. It´s my baby!
Som ersättning har jag valt att fokusera på en engelska berättelse som jag in princip just hade börjat med innan jag hamnade i min svacka och inte orkade skriva nåt. Det roliga är att jag fortfarande vet vad som ska hända, fast det hjälper lite att man skrev en liten påminnelse till en själv i slutet på sista sidan.
Jag förundras verkligen över hur bra allt låter, trots att jag verkligen är dålig på engelska men jag antar att allt låter bättre på engelska xD
Har arbetat med den sen igår, alldeles ivrig att få den framåt. Jag älskar själva konceptet och jag tycker att jag har fått till karaktärerna ganska bra. Nothing is perfect of course, but l like what l have done so far :3
Berättelsen har lite utav den här narnia känslan, att en flicka blir indragen till ett helt annat land och träffar en pojke. Tillsammans försöker de komma på ett sätt att få henne att återvända. Okej, det lät lamt men det är de riktigt basic, basic över det hela, jag lovar, det känns bättre när man läser det.
Påtala om det ska jag nog ge ett litet smakprov:
" She had never taken a train; she never had the need for it earlier. In the city you didn´t have to take the train, you could take the bus instead or just walk to your destination. Olivia preferred to walk, she liked when she could use her body, but she didn´t enjoy walking as much so she could go the whole way down to her aunt. So the train was going to be her transport. Olivia thought the train was promising when she saw the cabins inside the train, but she soon found out the weaknesses for the train. She got quickly irritated that the train had to make a stop at every station, she didn´t like the conductor that was asking her about her ticket every five minutes and she thought that the train was overcrowded. She wanted to get off the train after a half hour, but she forced herself to stay in her cabin and wait for her station. She thought if she tried to sleep, the journey would go faster. But it was impossible, she hadn´t had a good night sleep since her mother passed away and sleeping on a train was out of the question. So she end up with staring out through the window, watching the landscape. At one point, she thought that the train slowed down; as if it begins to go in slow motion, but Olivia shake it off her mind. But when the landscape isn´t moving, she knows it isn´t her mind that´s wrong. She tries to move, but feel paralyzed. She can see how the landscape outside the window is changing; it cracks up in a strong sunlight that blinds Olivia. She feels how the light warms up her body, until she becomes the light."
och ja, säkert MASSA stav/grammatiska fel, men det får man leva med helt enkelt :3
Det började redan vid 12 slaget när en nyvaknad sjuk Månsan tackade för sina presenter ifrån mig, mkt vältänkta om man frågar mig xD
Got so excited that l couldn't sleep for atleast one more hour, but it was a great start<3
Alla fick börja med en en underklädes present, som inte direkt välkomnades av småbarnen. Jag menar jag kommer ihåg att jag HATADE att få mjuka presenter som ung, so l get them.
Men som pappa sa, så är det ett år för "nödvändiga klappar" men desto mer kommer de uppskatta mina presenter (mohahaha my plan is working perfectly)
Pappas jullista som ljuder genom hela huset, en gran som doftar så underbart av barr och familjen som håller sig i skinnet. Yepp, l can say that l found my christmas spirit :3
Fast ser fortfarande mest fram emot nyår, that's my type of celebration. Darkness, colourfull, a new start, everything is possible and it gives me the warm fuzzy feeling inside :3
Oh well, nu går jag händelserna i förväg. Nu ska jag bara tagga min prinskorv, delen på kalle anka där de säger vad som blir den nya disney filmen och ta kort på den fina granen. Det är dagens höjdpunkter Mm, dreglar redan nu när jag tänker på prinskorven. SÅ JAG HAR LÄNGTAR!
Anyway hoppas ni hittar er julkänsla också, god jul på er :3
