Thoughts at night

Jag vet inte riktigt vad jag tänker på. Alla ideer tycks flyktigt rusa igenom huvudet, utan att någon riktigt tar fäste. Att sova verkar uteslutet just nu, bara vrider och vänder på mig, hoppas på att lite skrivande kan göra så att man lättare finner sömnen.
Jag verkar tänka på både framtiden och dåtiden. Jag blickar emot framtiden med skräck, det där steget ut i det okända har alltid skrämt människor. Jag menar det är en av de stora anledningar till varför människan är så rädd för döden. Hon vet inte vad som väntar henne.
Försöker väl på mitt sätt finna tröst i dåtiden för att sedan kunna hitta mod för framtiden. Minnen utav förlorade kärlek och upplevelser med vänner flashar förbi. Inte för att jag har det bästa minnet, det är bara små ögonblick som jag ser framför mig. En eld, riseberga, biofilmer, bara små glimtar av vad som hänt och hur lycklig jag var, hur lycklig jag hoppas jag blir i framtiden.

Jag har stora planer, kanske FÖR stora och naiva planer åt mig själv i framtiden. Jag ska ta det där steget att flytta hemifrån och plugga på en ort flera mil ifrån vart jag befinner mig just nu. Tanken är svindlande och jag tror fortfarande att den iden fortfarande inte riktigt har träffat mig, även fast jag pratar med mamma om framtiden varje gång vi är ensamma.
Är jag mogen för det där steget? Kommer jag kunna ta hand om mig själv där borta, så många mil ifrån det välkända och bekanta?
Sanningen är att jag inte vet, det här blir som eadtt eget personligt experiment, där jag är labbråttan som blir testad. Det som jag absolut vill ha och skulle behöva, är ett stöd, nånting att luta sig emot, nåt bekant i den främmande nya världen, mitt ljus i mörkret. Men då blir frågan ännu en gång; vågar jag ta det steget? Och det valet påverkar inte bara mig...
Så många frågor och så lite svar, men jag antar att man måste ta sig själv ut dit, måste testa sina vingar och se vad dom tar en. Som en filosof sa så gör man aldrig fel när man väljer, så fort man har gjort ett beslut så är det valet rätt för just dig. Det ger en lite tröst när det känbs som om man dränks i träsket som kallas framtiden.

Om man ska gå bort ur allt det där filosofiska och kanske smått deprimerande snacket om framtiden så kan jag meddela att det är varmt på mitt rum. Här behövs det inga täcken inte!
Snackade tidigare om minnen, vilket är kul för att här om dagen träffade jag två personer som jag inte har träffat på minst ett år.
Kul hur man kan connecta med människor och snacka igen utan besvär och liksom börja igen ifrån vart man slutade, trots att det var ett år sen man träffades. Det jag försöker säga var att det var kul, ännu en gång gå längst the memory street.