FreakChilds blogg



Tjej, 30 år. Bor i Örebro län. Är offline

FreakChild

Senaste inläggen

Goodbyes
11 februari 2016 kl. 21:57
Ett käpp i hjulet
28 januari 2016 kl. 20:22
Bucketlist
21 november 2015 kl. 11:20
Sysselsatt
14 november 2015 kl. 17:54
Wedding bells
2 september 2015 kl. 00:29
Plugg
24 maj 2015 kl. 15:49
Nytt år
19 februari 2015 kl. 21:53
Namn
4 november 2014 kl. 18:58
Plugg?
29 oktober 2014 kl. 16:50
Jaha
11 augusti 2014 kl. 22:06
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: linette Civilstatus: Upptagen
Läggning: Straight
Intresse: TV/Film
Bor: I skogen
Politik: Anti-allt
Dricker: Cider
Musikstil: Punkrock
Klädstil: Galen
Medlem sedan: 2008-09-07

Event

FreakChild har inte lagt till några event än.

Paranoia

Jag har aldrig riktigt tyckt att fantasi har varit dåligt. Jag har inte riktigt ansett att jag har varit den som har varit fullt så fantasifull, för när jag har tråkigt kommer jag inte på nåt orginellt att hitta på, utan jag sjunker oftast ner i soffan och klagar på att jag har tråkigt. Dock kan jag fortfarande erkänna att jag har fantasi. Det händer att jag målar eller att jag skriver något.
Men den största fantasin som jag äger är nog paranoian. Den behöver inte ens vara logisk, vilket är skrämmande, för den kan slå till när som helst! Jag kan verkligen måla upp verkliga scenarium som jag för någon kort stund kan tro heehjärtat på.

Jag glömde mobilen hemma en gång och jag fick inte den klassiska "OMG jag har ingen mobil, världen går under" känslan, utan jag tog det ganska lungt. Fram tills dess jag fick en fix idé om att något hemskt hade hänt familjen och jag inte fick reda på det eftersom jag inte hade någon mobil på mig. Den bussresan hem, var hemsk! Jag kunde ser hur familjen låg på itensiv vården, med blödande sår och halvt döende BARA för att jag hade glömt mobilen.
Såklart var det inget sådant som jag möttes utav när jag kom hem, men det är fortfarande läskigt att finna sig själv tro på det HELT ologiska pranoida tankarna jag får ur tomma luften.

Har funnit mig själv i en sådan period där jag verkar överreagera till varje liten signal som jag tar upp. Saker som är så små och obetydliga som jag tolkar som slutet. Jag blir galen och ledsen men jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan. Det är här fantasin tar över handen och jag behöver folk som talar mig tillbaka till jorden. Jag VET att det är löjligt! Det är inte så att jag funderar på att det verkligen är sant, utan jag vet att det inte är så.
Men när man gått ner i ett spår är det svårt att ta sig ur det liksom, och det enda jag försöker göra nu är att hålla mig flytande. Att bevisa motsatsen och hålla god min för jag tänker inte låta det här dra mig ner. Jag har haft för många stunder då jag har förstört för mig själv och jag tänker inte låta det här förstöra för mig själv igen.


Logga in för att kommentera