autistisks blogg

Sitter och lyssnar på My Chemical Romance, och jag är tretton år gammal. Jag lyssnade enbart på dem då jag var i den åldern, och det är märkligt hur den intensiva ångesten genast infinner sig. Jag sitter och gråter totalt okontrollerat.
Min högstadietid, jag måste få skriva om den. Den lämnar mig aldrig. Vad var det för fel på mig? Varför var jag en sådan som man helst ville slippa se? Tro mig: jag är medveten om att alla hatade mig.

Det var i högstadiet som jag lärde mig att hata mig själv; hata varje personlighets- och utseendedrag som jag besitter.
Det var i högstadiet som jag började skära i mig själv.
Det var i högstadiet som jag började se på mig själv som en människa som definitivt inte var värd namnet.
Det var i högstadiet som jag började se mig själv som smuts under andras skor.
Det var i högstadiet som jag lärde mig ursäkta min blotta existens.
Det var i högstadiet som grunden till det som blev jag lades. Jag förutsätter, många år senare, att alla jag möter ser på mig på samma sätt som de i högstadiet gjorde. Jag tror att många av mina sociala svårigheter beror på den tiden, för jag är så väldigt osäker. Man blir det då man tror att den man interagerar med helst vill gå därifrån och ägna tiden åt någonting mer värdigt. Det är väldigt sällan jag kan lita på att personer faktiskt tycker om mig, att de pratar med mig för att de vill, att de tycker jag är en intressant och schysst person.

På vårterminen i årskurs åtta fick jag enskild undervisning eftersom jag inte orkade längre. Att vara i klass 8C på Trönningeskolan drev mig på riktigt till självmordskanten. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, det gjorde jag hela högstadietiden, men den vårterminen var min gräns nådd. Alla insåg allvaret. "Jag tänker inte låta dig gå ett och ett halvt år till i skolan och må SKIT", sade mamma och tittade menande på mina nyrispade armar. Jag tror att beslutet om enskild undervisning räddade mitt liv, räddade den lilla spillran som var jag.

Jag har växlat mellan att vara fruktansvärt arg (jag ville fritera vissa klasskamrater som Chicken Mcnuggets då jag var sexton) och fruktansvärt ledsen. Idag är jag mest ledsen, så väldigt ledsen. Så många år av mitt liv slösades bort på självhat och utanförskap. Jag är inte särskilt arg längre, då jag idag har större förståelse för mina klasskamrater. Deras egna rädslor för utanförskap tillexempel, och jag tror inte ens att alla förstod vad de gjorde och hur det påverkade mig. (Och som en skötare uttryckte det: "Sandra, jag tror inte att de tänkte att nu djävlar ska vi knäcka Sandra så att hon sitter på psyket om några år".) För något år sedan fick jag en ursäkt av en f.d klasskamrat för att hen inte hade ställt upp för mig i högstadiet. Det betydde väldigt mycket.

Efter filmen Återträffen har jag funderat på om jag skulle gå på en återträff om det skulle bli någon, och om jag skulle bli bjuden. Det är förstås inte säkert alls. Jag vet inte. Ena sidan av mig vill gå för att visa upp mig: visa att det faktiskt blev någonting djävligt bra och fantastiskt med mig. Andra sidan av mig är fortfarande en livrädd 13-åring.

If you look in the mirror and don't like what you see
You can find out firsthand what it's like to be me
The end - MCR

Tittade på Återträffen nyss. Jag grät, precis som jag gjorde då jag såg den första gången. Det kändes som tusen hugg i hjärtat då den påminner mig så mycket om min egen skoltid. Mobbad och utfryst genom hela skoltiden, står det i min journal. Det var inte så att jag blev mobbad så som i att folk skrek elaka saker till mig eller slog mig, utan det var mobbning som i sådant jag råkade höra tjugo meter bort och det var mobbning som i en alltid tom bänk bredvid mig. Jag var ingen. "Det var ingen som bekräftade min existens", som Anna Odell uttrycker det i filmen. Precis så var det. Det var ingen som bekräftade min existens, och jag har tagit en sådan avsevärd skada av det. För: man behöver få sin existens bekräftad.

Jag var ingen och fortsatte att vara ingen tills jag var tjugo år gammal. Det är sant; det var inte förrän förra året som jag började känna mig som Någon, som en värdig människa. Därmed absolut inte sagt att jag kommit över skoltiden, för det har jag inte. Jag tror inte att jag någonsin kommer att göra det; men jag ser äntligen äntligen äntligen ett värde i mig själv. Att jag är en fin människa, att jag är värd att älskas, att jag är bra. Att ingenting av det jag upplevde under skoltiden någonsin var mitt fel.

"Känner igen att: jag är ett andrahandsval. Jag har alltid varit ett andrahandsval. Jag kommer alltid att vara ett andrahandsval. Någon man solidariskt offrar sig att umgås med tills man är för uttråkad och tröttnar.
Det känns oftast som att det är mig det är fel på; att jag helt enkelt är en sådan person som man nedlåter sig att vara med så att man ska känna att man har gjort någonting rätt", skrev jag för exakt fyra år sedan. Grundskoletiden var fortfarande djupt rotad i mig, men nu. Nu har jag insett att jag fan inte är något djävla andrahandsval. Inte längre, inte nu. Jag är någon man är tacksam över att umgås med; det är ett privilegium att göra det. Och nej - givetvis är det inget som helst fel på mig, och det har det aldrig varit. Åh, som jag önskar att jag hade kunnat tala till trettonåriga Sandra; det är inget fel på dig. Du har ett människovärde och är lika mycket värd som alla andra i denna värld. Det kommer en dag då du har ärr på armarna, men känner dig tillfreds med dig själv och har människor i ditt liv som är värda dig. Det de människorna runt omkring dig nu besitter inte sanningen. De är osäkra barn. Kämpa - I can see a better time when all our dreams come true.

""Det handlar inte om att skulbelägga. Det handlar om att jag vill säga det som jag inte kunde säga då", säger Anna Odell. Det var väldigt bra formulerat, och ungefär så känner även jag nu varje gång jag skriver om min skoltid.

Det finns endast en plats där man kan stoppa "Vi var ju bara barn"-argumentet som ex-mobbarna kör med, nämligen: i RÖVEN. Måhända att barn är barn - men det är inget giltigt argument. Jag var bara ett barn då jag för första gången skar upp min ena underarm med en orange engångsavhyvel med plastskaft. Jag var bara ett barn då jag satt och grät på en sunkig skoltoalett, och tänkte att jag inte orkade mer. Det gjorde lika förbannat ont trots att jag "bara var ett barn". Gör fortfarande lika förbannat ont - trots att jag numera är en vuxen kvinna.

"Jag skulle nog inte reflektera över om någon ignorerade mig", sa en av ex-mobbarna i Återträffen. Jag blir så arg att jag nästan kräks bara jag tänker på det. Skulle inte ni reflektera över om bänken bredvid er ständigt var tom? Skulle inte ni reflektera över om ni, varenda eviga lunch, sitter alldeles ensamma i matsalen? Skulle inte ni reflektera över om ingen väntade på er då ni bytte om efter idrotten?
Vet ni vad? Utfrysning är också mobbning - i allra högsta grad.

"Du gjorde dig ensam... Vi visste inte om du ville vara med eller inte", sa en annan ex-mobbare. Här kan vi verkligen snacka om att lägga skulden på offret. Och: om man inte vet om en person vill vara med eller inte - FRÅGA FÖR I HELVETE.
"Det är verkligen inte så att jag upplever mig själv som en mobbare eller så", sa ännu en ex-mobbare. Det är fullständigt irrelevant hur mobbaren upplever sig själv. Det enda relevanta är hur den mobbade upplever mobbaren.

Då filmen var slut låg jag och vred mig i ångestkramper under täcket", skrev jag om Återträffen efter första gången jag sett den. Det var så bra att jag citerar mig själv!