Ett spretigt inlägg om Maxi, p-stav och om en destruktiv tävling

Maxi
Jag älskar Maxi! Allt finns där; böcker, CD-skivor (fast vem köper ens det längre?), smink, hår- och hudvård, böcker, blommor, kontorsgrejer, kläder och skor, inredning, en massa veganskt och glutenfritt, ett stort utbud av tidningar och en massa annat. Kan spankulera omkring därinne hur länge som helst. Nackdelen är ju att kvittot lätt blir långt...

P-stav
Jag satte in en p-stav i januari, och jag är mycket nöjd. Har inte fått några direkta biverkningar. Har fått lite mer mellanblödningar, fast inte mycket alls, men det är allt. Fick fem småfinnar på en gång för några veckor sedan och jag var helt säker på att det var på grund av p-staven och att min hy skulle haverera totalt, men de försvann snabbt. Antagligen hade finnarna inget samband med p-staven. Har inte heller fått värre humörsvängningar (det har jag pga borderline) eller mått sämre än vanligt.
Anledningen till att jag valde p-stav var för att jag hört mycket positivt om det, och så var det ett av alternativen som barnmorskan ansåg mest lämpliga för mig på grund av mammas stroke. Det är även billigt (tror det kostade 100 kronor?) och håller i flera år (har det uppskrivet på en lapp som jag fick av barnmorskan, men jag minns inte nu om just min håller i 3 eller 5 år).

Tävlingen om vem som är sjukast och att identifiera sig med sin psykiska ohälsa
Jag vägrar att medverka i den; tävlingen om vem som är sjukast, vem som skär djupast, vem som varit inlagd längst, huruvida man är på LPT eller inte, om man har vak och så vidare. Jag har varit där och I'm fucking done with it. Det förstör så mycket, men det är så enkelt att falla in i den där tävlingen. Åh, så förrädiskt enkelt är det, jag vet.
Då jag var som sjukast identifierade jag mig med min problematik; vem vore jag utan mitt självskadebeteende, mina tunga tankar, min asperger och min borderline? Vem var jag om man bortser från allt det? "Jag är rädd för att inte vilja dö imorgon", skrev jag då jag satt LPT:ad på avd. 19 (as alaways) i början av 2015. Jag var rädd för att inte vilja dö, för jag visste inte hur man hanterar livet. Hur man hanterar att man vill leva, hur man kämpar för livet. Det hade jag inte behövt oroa mig för: alla kan leva, alla kan hantera livet och alla kan kämpa för det.