autistisks blogg

Besattheten av min egen kropp, den bara försvann. Nu ser jag på min kropp som ett redskap, inget förbannat utställningsobjekt. Det är jäkligt skönt att inte ställa mig på vågen en gång i timmen. Det är jäkligt skönt att inte spy upp mat. Det är jäkligt skönt att inte gå omkring hungrig och sur. Jag inser att: jag trivs faktiskt bra med mig själv, trots viktuppgången - eller kanske tack vare den? Man kan konstatera att jag har sparkat ätstörningen långt åt helvete, där den hör hemma.

Jag fick så vansinnigt många julklappar, det är nästan så att jag får dåligt samvete. Följande fick jag:
* En bok om Sovjet.
* En kalender.
* En Che Guevara-skylt.
* En Che Guevara-tavla.
* En Che Guevara-poster.
* En tavla som föreställer en gammal valaffisch; "Rak vänster slår ut högern - Rösta med kommunisterna"
* En sovjetisk kortlek.
* En grön typ keps med kommuniststjärnan på.
* Ett fickur med hammarn och skärarn på (anar ett visst mönster i mina julklappar...).
* Ett nytt septumsmycke.
* Chokers.
* Superfina retroburkar som man ska ha socker, kaffe och te i.
* Pengar.
* Två böcker; Bridget Jones - Mad about the baby (älskar Bridget Jones!) och Det är något som inte stämmer - Martina Haag (Älskar Martina Haag!).

Pappa: Om du fick bjuda hit vilken kändis du vill, nu till jul på middag. Vem hade du valt då?
Jag: Rossana Dinamarca.
Pappa: Jag trodde att du skulle välja Gudrun Schyman. Vem är det?
Jag: Vänsterpartistisk riksdagsledamot. Vem hade du valt?
Pappa: Hon i Trädgårdsdags, hon är trevlig

Av alla kändisar som finns så väljer han altlså "Hon i Trädgårsdags"...

Är utskriven nu, vilket är oerhört skönt. Nu måste jag vara stark; stark och äta trots att en del av mig vill svälta mig igen. Jag måste fokusera på det positiva med att äta, och på det negativa med svälten. Svälten förstörde så mycket; den förstörde mig, min pojkvän, mitt liv. Det gick så långt att överläkaren på 19 med tvång förde ned en slang genom näsan ned till magsäcken. Jag vet att om jag svälter mig igen så hamnar jag återigen där, och det vill jag naturligtvis inte. Jag vill leva, och då menar jag inte sondad på låst avdelning. Jag vill göra något med mitt liv - och då måste jag äta. Äta bör man, annars dör man. Eller blir tvångssondad.

TW: Ätstörning

Är återigen tvångsinlagd på psyk och får dropp. Träffade sjukaste läkaren då jag blev inlagd (kom på vårdintyg från öppenvården)
"Varför vill du vara smal?", undrade han.
"För att det är snyggt."
"Då måste du ju vara jättesnygg som väger så lite", sade han i en raljerande ton.
Om mina suicidtankar sade han att "detta är inget som inte kan fixas på en vecka, jag skriver ut dig på fredag". Det värsta av allt var att han frågade om jag hade sex med min pojkvän och om jag uppskattar det. Hur fan är det relevant? Kände mig kränkt. Han beslutade emellertid några dagar senare att inte skriva ut mig eftersom han ansåg att min ätstörning är för allvarlig.

Dagarna går, och jag äter inget. För några dagar sedan fick jag sitta ute i solen i rullstol (personalen var rädd att jag skulle svimma). Det var skönt att få känna lite frisk, icke-sjukhusluft (jag får inte lämna avdelningen egentligen).

Maxi
Jag älskar Maxi! Allt finns där; böcker, CD-skivor (fast vem köper ens det längre?), smink, hår- och hudvård, böcker, blommor, kontorsgrejer, kläder och skor, inredning, en massa veganskt och glutenfritt, ett stort utbud av tidningar och en massa annat. Kan spankulera omkring därinne hur länge som helst. Nackdelen är ju att kvittot lätt blir långt...

P-stav
Jag satte in en p-stav i januari, och jag är mycket nöjd. Har inte fått några direkta biverkningar. Har fått lite mer mellanblödningar, fast inte mycket alls, men det är allt. Fick fem småfinnar på en gång för några veckor sedan och jag var helt säker på att det var på grund av p-staven och att min hy skulle haverera totalt, men de försvann snabbt. Antagligen hade finnarna inget samband med p-staven. Har inte heller fått värre humörsvängningar (det har jag pga borderline) eller mått sämre än vanligt.
Anledningen till att jag valde p-stav var för att jag hört mycket positivt om det, och så var det ett av alternativen som barnmorskan ansåg mest lämpliga för mig på grund av mammas stroke. Det är även billigt (tror det kostade 100 kronor?) och håller i flera år (har det uppskrivet på en lapp som jag fick av barnmorskan, men jag minns inte nu om just min håller i 3 eller 5 år).

Tävlingen om vem som är sjukast och att identifiera sig med sin psykiska ohälsa
Jag vägrar att medverka i den; tävlingen om vem som är sjukast, vem som skär djupast, vem som varit inlagd längst, huruvida man är på LPT eller inte, om man har vak och så vidare. Jag har varit där och I'm fucking done with it. Det förstör så mycket, men det är så enkelt att falla in i den där tävlingen. Åh, så förrädiskt enkelt är det, jag vet.
Då jag var som sjukast identifierade jag mig med min problematik; vem vore jag utan mitt självskadebeteende, mina tunga tankar, min asperger och min borderline? Vem var jag om man bortser från allt det? "Jag är rädd för att inte vilja dö imorgon", skrev jag då jag satt LPT:ad på avd. 19 (as alaways) i början av 2015. Jag var rädd för att inte vilja dö, för jag visste inte hur man hanterar livet. Hur man hanterar att man vill leva, hur man kämpar för livet. Det hade jag inte behövt oroa mig för: alla kan leva, alla kan hantera livet och alla kan kämpa för det.

JAG SKA VARA PÅ OMSLAGET!!!! Omslaget, vänner! Visserligen är det en gratistidning som de flesta slänger utan att läsa och inte Elle, men ändock. Det är inte alla som får vara med om det under en hel livstid. Jag kommer förmodligen få ett helt uppslag med.

Det var inte jättebesvärligt att bli fotograferad; jag fick se bilderna i displayen och faktiskt ville jag inte skära av mig ansiktet trots att jag log rätt fult. Är väl inte direkt den mest fagra kvinnan i Halmstad, det kan väl ingen förfäkta, men det är irrelevant. Minsann känner jag så: mitt utseende är irrelevant. Mitt utseende är inte anledningen till att jag är med i tidningen, utan det är min autism.

"Du nämnde inga namn väl?", undrade pappa oroligt. Som om jag skulle hänga ut personer. Fast jag ska inte säga att tanken inte lockar mig. Typ "*Namn* i klass 8C Trönningeskolan är en riktig djävla bitch, och förstörde mina tonår". Bara fuck you, nu hänger jag ut dig i lokaltidningen som hämnd. Det verkar nog lite småsint, men man måste ju inte vara the bigger person jämt. Att vara det är väldigt överskattat, anser jag. Antagligen enbart därför att jag aldrig är det... Förutom nu; för jag hängde inte ut någon i lokaltidningen.

Blev intervjuad idag av lokaltidningen om min autism. Passade på att spräcka några autism-myter och var allmänt ball. Tycker det är bra varje gång autistiska röster hörs. Det är sällan det händer.

Han sa ja.

TRIGGERVARNING: ätstörning

Jag har åter börjat få problem med maten: jag äter mindre och har spyr ofta upp det jag har ätit. Gud, jag är livrädd, jag vet nog hur illa det kan gå. Det kan gå avd. 19-illa. Jag ska alltid bli så dramatisk då det gäller någonting, minsta lilla - och så; "snart ligger jag inne på 19 med LPT igen!!!!!!", men jag har ju trots allt borderline. Jag får vara dramatisk, det är meningen att jag ska vara det.

Jag vet vad jag borde göra: jag borde äta normalt, och sluta stoppa fingrarna i halsen och spy tills det bara kommer blod, om jag inte vill falla ned igen, för jag vet att detta kommer få mig att må sämre i längden. Och jag vill inte ligga på avdelningen med dropp i armvecket och sondhot igen och svimma av matbrist. Gode Gud, hjälp mig.