Du är inte trasig, du behöver inte fixas

Besattheten av min egen kropp, den bara försvann. Nu ser jag på min kropp som ett redskap, inget förbannat utställningsobjekt. Det är jäkligt skönt att inte ställa mig på vågen en gång i timmen. Det är jäkligt skönt att inte spy upp mat. Det är jäkligt skönt att inte gå omkring hungrig och sur. Jag inser att: jag trivs faktiskt bra med mig själv, trots viktuppgången - eller kanske tack vare den? Man kan konstatera att jag har sparkat ätstörningen långt åt helvete, där den hör hemma.