All teenagers scare the living shit out of me

Sitter och lyssnar på My Chemical Romance, och jag är tretton år gammal. Jag lyssnade enbart på dem då jag var i den åldern, och det är märkligt hur den intensiva ångesten genast infinner sig. Jag sitter och gråter totalt okontrollerat.
Min högstadietid, jag måste få skriva om den. Den lämnar mig aldrig. Vad var det för fel på mig? Varför var jag en sådan som man helst ville slippa se? Tro mig: jag är medveten om att alla hatade mig.

Det var i högstadiet som jag lärde mig att hata mig själv; hata varje personlighets- och utseendedrag som jag besitter.
Det var i högstadiet som jag började skära i mig själv.
Det var i högstadiet som jag började se på mig själv som en människa som definitivt inte var värd namnet.
Det var i högstadiet som jag började se mig själv som smuts under andras skor.
Det var i högstadiet som jag lärde mig ursäkta min blotta existens.
Det var i högstadiet som grunden till det som blev jag lades. Jag förutsätter, många år senare, att alla jag möter ser på mig på samma sätt som de i högstadiet gjorde. Jag tror att många av mina sociala svårigheter beror på den tiden, för jag är så väldigt osäker. Man blir det då man tror att den man interagerar med helst vill gå därifrån och ägna tiden åt någonting mer värdigt. Det är väldigt sällan jag kan lita på att personer faktiskt tycker om mig, att de pratar med mig för att de vill, att de tycker jag är en intressant och schysst person.

På vårterminen i årskurs åtta fick jag enskild undervisning eftersom jag inte orkade längre. Att vara i klass 8C på Trönningeskolan drev mig på riktigt till självmordskanten. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, det gjorde jag hela högstadietiden, men den vårterminen var min gräns nådd. Alla insåg allvaret. "Jag tänker inte låta dig gå ett och ett halvt år till i skolan och må SKIT", sade mamma och tittade menande på mina nyrispade armar. Jag tror att beslutet om enskild undervisning räddade mitt liv, räddade den lilla spillran som var jag.

Jag har växlat mellan att vara fruktansvärt arg (jag ville fritera vissa klasskamrater som Chicken Mcnuggets då jag var sexton) och fruktansvärt ledsen. Idag är jag mest ledsen, så väldigt ledsen. Så många år av mitt liv slösades bort på självhat och utanförskap. Jag är inte särskilt arg längre, då jag idag har större förståelse för mina klasskamrater. Deras egna rädslor för utanförskap tillexempel, och jag tror inte ens att alla förstod vad de gjorde och hur det påverkade mig. (Och som en skötare uttryckte det: "Sandra, jag tror inte att de tänkte att nu djävlar ska vi knäcka Sandra så att hon sitter på psyket om några år".) För något år sedan fick jag en ursäkt av en f.d klasskamrat för att hen inte hade ställt upp för mig i högstadiet. Det betydde väldigt mycket.

Efter filmen Återträffen har jag funderat på om jag skulle gå på en återträff om det skulle bli någon, och om jag skulle bli bjuden. Det är förstås inte säkert alls. Jag vet inte. Ena sidan av mig vill gå för att visa upp mig: visa att det faktiskt blev någonting djävligt bra och fantastiskt med mig. Andra sidan av mig är fortfarande en livrädd 13-åring.

If you look in the mirror and don't like what you see
You can find out firsthand what it's like to be me
The end - MCR