Jenna_Jewels blogg

Sov till kl 18. När min kropp vet om att det är vilodag så ställer den verkligen in sig dödsseriöst på vila.
Ingenting av det planerade har utförts tack vare det. Har ätit lite, tagit kontakt med lite folk, promenerat med hundarna och morsan, hjälpte henne sedan med skolfoton till mina syskon och nu kopplar jag av med ett glas rött och choklad. Vet inte vad jag ska hitta på nu så här dags. Kommer ju knappast att kunna sova än på flera timmar. Får försöka fylla ut tiden med praktiska nyttigheter istället. Fortsättning följer av den här skumma kvällen.



Jag vet inte vad jag ska säga när jag ringer läkaren imorgon. "Hej jag har ångest varje dag som jag undertrycker. Emellanåt får jag ångestattacker. En viss socialfobi har utvecklats och prestationsångest. Och just det, jag har derealisationssvårigheter. Vet inte hur jag ska förklara dem riktigt eftersom allt är helt naturligt och inte nå annorlunda för mig men andra påpekar att jag är jobbig och superkonstig. De på jobbet säger att jag är utbränd. Vad gör man åt det här?". Ungefär något sådant? Jag tror faktiskt inte att jag behöver hjälp eftersom det finns andra människor som varit med om saker som mår dåligt medan jag bara är löjlig och dummar mig. Fast det skulle vara skönt att prata med någon professionell och höra vad de säger. Att jag börjar gråta varje gång någon frågar hur jag mår och går med känslan av att hålla andan avslöjar kanske att något inte riktigt stämmer. Det verkar inte vara någon annan som har problem med verklighetsuppfattningen heller så som jag upplever allting. Den enda är pojken på mitt jobb som har ett flertal diagnoser och är ett superspeciellt fall med en psykolog som säger att han är riktigt riktigt illa där an, den värsta patient han ens hört talas om och att ingen kan förstå vad som försiggår i hans huvud. Jag får ju alltid bita mig i läppen för att inte börja garva under mötena. Jag kan inte berätta att jag vet precis hur han känner, för att jag känner och upplever liknande saker. Men sådant kan man ju inte berätta.

Bröt ihop efter en ångestattack ikväll här hemma hos familjen. Nu har jag lovat morsan att ringa psykiatrin imorgon för att få hjälp. Hon säger att det här har pågått alldeles för länge som jag har gått och dragits med det på egen hand utan behandling. Både depressionen och derealisationen. Och faktum är att jag inser det och håller med henne... Mamma har rätt. Även fast hon inte vet om allting så känner hon till det grövsta om hur det ligger till. Bella är den enda som jag kan verkligen berättar allting för in i minsta detalj. Men det känns bra att kunna prata med mina föräldrar, ha deras stöd och förståelse. Hon tycker att jag borde få kbt och nå piller för att må bra. Jag känner mig däremot illa till mods och tänker inte påbörja någon tablettbehandling. Det känns fånigt och onödigt. Ser inte hur piller kan hjälpa det psykiska måendet på ett sunt sätt om man inte är sjuk på riktigt... Men jag erkänner att det har gått för många år nu och att jag har ett problem som måste åtgärdas för att kunna klara av att utföra de saker jag vill.

Fast det känns tråkigt om syftet med behandling är att jag ska bli som alla andra. De verkar inte alls ha det så roligt och bekymmerslöst som jag kan ha det när jag totalt flummar ut med sinnet eller bara vanligt om dagarna med konstigheter och skrattattacker. Och all den galenskapen har blivit en del av min personlighet så det känns ledsamt att eventuellt gå miste om den. Som att bli robotiserad. Jag tycker att det är jobbigt och hämmande nog att behöva dölja så mycket av mig själv i andras närvaro. Men ingen uppskattar den delen av mig, så som jag gör. Och tyvärr så blir konsekvensen av för fria tyglar att ingenting åstadkoms eftersom jag inte tar någonting seriöst längre. Allting kvittar. Utom familjen, hundarna och naturen. Det är allt jag behöver för att leva.

Men jag stretar på och nu ska jag äntligen försöka göra det rätt. Har tagit ledigt från jobb månaden ut på morsans beordran. Har börjat ta kontakt med vänner så att jag inte mister de personer jag faktiskt bryr mig om. Att träffa killar har jag däremot inget intresse av just nu så det får ligga lite på is tills jag känner mig bekvämare med mig själv igen.
Imorgon blir det att ringa en massa samtal, göra nyttosaker och ta hand om mig själv helt enkelt så att jag mår lite bättre. Är helt svullen och förstörd av all gråt.


Bilder från förra veckan (grät några tårar för att jag pratade med en person om ett känsligt ämne och kände för någon anledning att fota just då för att det blev fint), gråter man mycket undrar man ju efter ett tag hur man ser ut medan man gör det.

Tåggif.


Skulle varit hemma med familjen över påsk. Så blev det inte. Spontanköpte en sista minuten och for ner med tåget till Göteborg istället.

Gör ett kort hembesök. Drog ut på promenad med vovvarna och lillebror ville haka på för att få kvalitetstid med sin storesyrra. Han kunde inte hålla sig i en halvtimme ens utan stannade mig flera gånger på vägen för att pussa mig haha :') Vissa gånger såg jag hur han egentligen ville men bestämde sig för att nöja sig med en kram eftersom jag har ont i ryggen och inte kan böja mig så mycket idag.

Han har lika mycket spring i benen som jag, Prins och Glimmer var ovanligt lugna däremot.


En del av våra vägpinnar ligger i dikena så vi lekte lite fäktning med dem. Fredsflaggan manövrerades galant på hemvägen.


Morsan och farsan är båda på bra humör. Det har bara varit lite av det vanliga gnället. Vi har skrattat mycket och drivit friskt med varandra. Jag har alltid varit den som haft närmast till skratt i familjen så det har varit skönt att de också kunnat slappnat av och garvat lite. De behöver verkligen göra det oftare. Man ser på riktigt hur de glömmer bort alla bekymmer och svårigheter som annars tynger dem om än så bara för några få sekunder. Sedan är morsan igång igen såklart men då i mycket mindre trätande ton och farsan och jag är ännu mindre mottagliga för det. Alla vinner på det. De satt faktiskt bredvid varandra i soffan ett tag efteråt! Jag blev lite förvånad och stirrade på dem. Men precis som när man iakttar djur i naturen ville jag inte att de skulle märka av min åskådning och skingra sig. De pratade ju till och med lite med varandra som normala folk :D Nästan värt att filma ju.

Jobbade till kl 21 och nu har jag kommit hem från en 1,5mils promenad. Att ha gått länge i regnvädret och druckit så mycket vatten som jag gör känns det ungefär som när man har varit och simmat. Man känner sig på ett speciellt sätt då. Och jag kommer säkert ha hemska äckliga mardrömmar inatt för alla långa feta vidriga maskar som jag har varit skitnära att kliva på miljoner gånger > <

Jag saknar verkligen att simma förresten. Gör aldrig det längre nu när man inte har gymnastik i skolan. Men det är svinskönt och jag älskar det. Var alltid bäst i klassen på att simma längder på kortast tid. Vid närmare eftertanke var det mycket som jag var bäst i klassen på. Både i högstadiet och på gymnasiet. Till och med bättre än de kaxiga sportfånarna som regerade på skolan. Alla andra såg upp till dem och glorifierade dem. Jag var som var duktigare på vissa gymnastiska saker och bra mycket smartare kunde faktiskt se ner på dem. Men jag skötte bara mitt eget och var väldigt introvert. Haha fan nu kom jag på varför de aldrig gav sig på att retas och jävlas med mig som de kunde göra med andra. Jag var jämlik med dem, överlägsen rent av. Skryt skryt, men det är faktiskt en rätt stor bedrift. Jag ser inget fel i att vara stolt över sig själv när man har jobbat ordentligt för något. När man aldrig fått beröm av andra är det väl ändå inte så underligt att man själv blivit den som ger sig det. Lika naturligt som andra överlevnadsmekanismer.

Måste ta mig till ett badhus den här veckan. Grymt kul det ska bli! ^^

Tågbild från i förrgår bara för att, kul typ. Haha jag är så jävla narcissistisk.

Som jag älskar Naturskyddsföreningens upplysande videofilmer! De är bra härliga. Har ju kört på det här spåret från första dagen jag ansvarat över min matkonsumtion på egen hand så det var inga nyheter där. Jag själv är en ekologisk produkt kan man säga haha. Uppvuxen med kärlek och omsorg i ett dugligt hem med fri tillgång till varierad kost och utomhusvistelse. Men för den som kollar in det här blogginlägget och inte har varit klyftig nog till att börja agera vettigt kan det kanske vara en ögonöppnare. Till och med min snåljåp till syster har äntligen förstått innebörden av mina predikningar och köper numera ekologiska livsmedel. Vi vill inte proppa våra kroppar fulla av kemiska gifter och plastämnen utöver det allra nödvändigaste. Som, typ, choklad. Fast jag har inte ens ätit choklad på flera veckor heller. Inte ens varit sugen på det! Jag kanske är mentalsjuk på riktigt? :S

De senaste dagarna har varit riktigt fina som jag förutspådde. Humörmässigt åsyftar jag på. Promenerade i solskenet och gjorde gifar idag.

Provade att leka poser med armen uppe. Ser ju bara tattigt ut. I'm not a master of posing.



Var otroligt skönt i solen så jag tog en liten solningspaus uppe på en kulle.




Alltså, jag måste motionera mellan 1-2 mil om dagen för att kunna må bra. Efter att jag promenerat 17 km ville jag springa också men kom på att benen måste vila för att inte att riskera dra på mig en benhinneinflammation då jag sprang 8 km igår kväll på asfalt. Under dagen hade jag promenerat 8 km plus styrketräning dessutom. Det är tråkigt som fan att kroppen inte alltid är med när man har viljestyrkan för det. Och att det tar upp så mycket tid. Men jag blir lite knasig i huvudet och rejält rastlös om jag inte rör mig ordentligt. Drömde härom natten om att få springa när jag inte hade gjort det på några dagar. Har varit till en naprapat äntligen nu också för att ordna upp min trapeziusmuskel som jävlats i så många år. Någon fason på kroppen ska det väl ändå bli. Har skött matvanorna bra också.

Det muntra tillståndet har även använts i sociallivet och till att skapa vettiga tankebanor. Lite duktig känner jag mig faktiskt. Ser fram emot kommande vecka för att få kunna uträtta mer nytta. Sakta men säkert går stegen i rätt riktning! :)

Vaknade med pissigt humör och hela dagen har bara varit kass. Har längtat ihjäl mig efter sängen sedan jag tvingades att kliva ur den. Känner mig sorgsen inombords och jag vet nog varför. Men har inte alls orkat bry mig om att känna efter eller fundera över det. Det känns som att det är lönlöst energislöseri. Allting avslöjas i drömmarna ändå. Sedan någon vecka tillbaka har jag drömt om att bli mördad eller jagad för livet varje natt och det har jag ingen förklaring på. Jag vaknar inte upp genomsvettig om nätterna som i början men fortfarande emellanåt med panikryck. Det är knappast så att jag oroar mig för döden om dagarna så jag fattar inte what's up with that? Jag som brukar sova som en sten annars. Så vill jag ha det igen tack.

Har balkongdörren öppen så att det är iskallt i lägenheten. Tyckte att det passade in med mitt humör. Är en sur subba. Ska snart sova tack och lov. Imorgon kommer att bli en fin dag vet jag. Då kommer jag att vara mer normal igen.

Som här när jag är glad och söt.




Min vän Pepper överlevde sin hjärtoperation och verkar må bra som läget är just nu. Det är jag riktigt lättad över. Jag har varit inställd på att han skulle klara det så jag är glad över att det blev så.

Satan vilken träningsvärk i vaderna jag har! Så det har varit en vilodag. Dumt nog har jag ätit alldeles för mycket för att knappt ha rört på mig idag...

Frukost kl 10 - Kaffe
Promenerat 6 km
Middag kl 18 - 1 banan, 1/2 fullkornsbröd med smör, 2 morötter med dipp, 2 lättöl, 1 ägg, lite kokos med honung, wokade grönsaker
Mellis kl 23 - Te
Styrketräning

Jag inser hur felaktigt det är att inte ha ätit på hela dagen och sedan vräka i sig på kvällen. Egentligen var jag inte ens så hungrig och jag kunde ha nöjt mig med bananen bara utan problem. Men när jag väl börjat äta var det som att trycka på en knapp som öppnade spärren och jag blev supersugen och hungrig efter allt det där. Typisk hetsätning -.-'
L'appétit vient en mangeant = Aptiten kommer medan man äter.
Minns att jag fått lära mig det i franskan för många år sedan. Jag vill egentligen få i mig lite av alla olika viktiga vitaminer och näringsämnen varje dag som jag vet att min kropp behöver för att fortsätta vara frisk och bygga muskler. Och jag vet att det inte är jordens undergång. Det var ju nyttiga saker att äta ändå. Inget att behöva känna så mycket skam och ångest för. Men likt förbannat känner jag mig urusel som inte lyckades ha bättre disciplin att äta mindre och att promenera mer. Jag har inte spytt någonting sedan jag var hemma hos morsan och farsan i alla fall och det är positivt. Med mina goda vanor behövs inte sådant korkat beteende.


Jag har bestämt att jag inte får fortsätta med mitt tics att peta ner hyponychium nå mer också. Konstigt namn på konstig grej på kroppen. Det är verkligen verkligen skiitsvårt... För jag ääälskar verkligen att trycka och dra med mina naglar under varandra eller andra hårda vassa objekt så att det ömmar så där skönt. Och jag gör det väldigt mycket utan att ens tänka på det så för att låta bli måste jag verkligen stålsätta mig. Så nu är det två tics som jag har bestämt att ta bort. Det känns jätteledsamt att behöva ta bort mina älskvärda små nöjen. Det gör mig sorgsen faktiskt. Kommer jag någonsin få kunna börja med det igen?! Det är som att man skulle säga åt någon att den aldrig mer får klia sig. Jag gör det ju för att jag tycker att det är skönt! Och de hör till mig. Det känns som att plocka bort delar av mig själv. Men att dra loss hår är inte bra för jag vill inte ha kala fläckar i nacken och få mindre hår. Och jag vill få långa fina naglar så jag kan inte få fortsätta peta under dem. Därav fattades det plågsamma beslutet att upphöra med dem. Jag har ju flera andra kvar att trösta mig med som tur är. De vägrar jag att ge upp än så länge.

Men jag försöker och jobbar vidare på min självförbättring i alla fall!


Det här var jag i slutet av sommaren. Målet är att få tillbaka den formen fast ändå lite bättre.




SATANS JÄVLA HORKUK VAD SVÅRT DET ÄR ATT FÖRSÖKA HÅLLA FINGRARNA I STYR OCH INTE GREJA MED NAGLARNA!

Sitter och äter en liten bit bröd med Bregott på. Tanken slog mig att jag haft det här smörpaketet i kylen rätt länge. Jag minns inte hur länge sedan det var jag köpte det men jag vet att det var ett ganska långt tag sedan. Tar ut paketet och tittar på datumen.
Bäst före: 29/7 2013 Förpackningsdag: 20/5 2013
Mitt smör är bara ca 9 månader gammalt vad fan hahaha. Jag minns ju inte när däremellan maj och juli jag köpte det.

Mitt Milda steksmör gick ut 27/2 2013. Jag glömde gratta det på ettårsdagen! :O Finns fortfarande kvar av båda så de lär kunna bli några månader till.

Känner mig lika stolt som när jag lyckas hålla mina blommor vid liv. Som när en liten unge skaffar en hamster som första husdjur. Man kan inte ha så roligt med den och man vet att den kommer att dö inom några få år om den inte råkar bli sjuk eller försvinna tidigare. För varje månad som gått kan man ju känna sig glad för att den överlevt ungefär. Fast jag behöver inte ta hand om mina smörpaket, de står ju bara där i kylen. Men en sådan typ av kärlek känner jag till mina matprodukter! Alla ekologiska såklart.

Och jag har aldrig haft en hamster heller så det där var en grov gissningsgeneralisering från min sida. Vi har alltid haft hundar och katter så länge jag levt. Mina syskon har haft hamstrar däremot som de tagit hand om efter kompisar som inte velat ha dem längre. Så de har dött ganska fort :/ Och jag blir snorförbannad när folk behandlar smådjur som engångsartiklar. Alla andra ser vårt hem som ett smådjurspensionat där vi bor på landet. "Vi vet ju att de kommer att ha det så bra hos er. De kommer att bli omhändertagna, ompysslade som de ska och få leva gott." säger föräldrarna när barnen tröttnat efter några månader. Sedan köper de nya djur direkt efter för att barnen är ledsna och saknar sina söta gnagare. Min morsa är en samlare och har överfört det beteendet till att gälla även för smådjur. Men de flesta blir ju nästan rekordgamla hos oss och har det faktiskt gött. Så jag förstår varför folk säger så. Men de borde ta eget ansvar för de liv de tagit sig an tycker jag. Folk är skit. Neej nu var jag lite väl hård kanske. Det kan inte vara lätt är man själv har levt hela sitt liv i samma bondhåla och bara bytt hus till det på andra sidan gatan, när ens föräldrar i princip nästan är syskon och ens man/hustru är en av alla kusiner. Jag kan förstå att det föder upp en viss typ av karaktärsdrag och tankeverksamhet. Som man har gjort med hundraser. Men visst är det väl ändå en genuin familjär känsla över byn, jo minsann...

Smöret är gott i alla fall!