Psyk psyk psyk psyk psyk.

Bröt ihop efter en ångestattack ikväll här hemma hos familjen. Nu har jag lovat morsan att ringa psykiatrin imorgon för att få hjälp. Hon säger att det här har pågått alldeles för länge som jag har gått och dragits med det på egen hand utan behandling. Både depressionen och derealisationen. Och faktum är att jag inser det och håller med henne... Mamma har rätt. Även fast hon inte vet om allting så känner hon till det grövsta om hur det ligger till. Bella är den enda som jag kan verkligen berättar allting för in i minsta detalj. Men det känns bra att kunna prata med mina föräldrar, ha deras stöd och förståelse. Hon tycker att jag borde få kbt och nå piller för att må bra. Jag känner mig däremot illa till mods och tänker inte påbörja någon tablettbehandling. Det känns fånigt och onödigt. Ser inte hur piller kan hjälpa det psykiska måendet på ett sunt sätt om man inte är sjuk på riktigt... Men jag erkänner att det har gått för många år nu och att jag har ett problem som måste åtgärdas för att kunna klara av att utföra de saker jag vill.

Fast det känns tråkigt om syftet med behandling är att jag ska bli som alla andra. De verkar inte alls ha det så roligt och bekymmerslöst som jag kan ha det när jag totalt flummar ut med sinnet eller bara vanligt om dagarna med konstigheter och skrattattacker. Och all den galenskapen har blivit en del av min personlighet så det känns ledsamt att eventuellt gå miste om den. Som att bli robotiserad. Jag tycker att det är jobbigt och hämmande nog att behöva dölja så mycket av mig själv i andras närvaro. Men ingen uppskattar den delen av mig, så som jag gör. Och tyvärr så blir konsekvensen av för fria tyglar att ingenting åstadkoms eftersom jag inte tar någonting seriöst längre. Allting kvittar. Utom familjen, hundarna och naturen. Det är allt jag behöver för att leva.

Men jag stretar på och nu ska jag äntligen försöka göra det rätt. Har tagit ledigt från jobb månaden ut på morsans beordran. Har börjat ta kontakt med vänner så att jag inte mister de personer jag faktiskt bryr mig om. Att träffa killar har jag däremot inget intresse av just nu så det får ligga lite på is tills jag känner mig bekvämare med mig själv igen.
Imorgon blir det att ringa en massa samtal, göra nyttosaker och ta hand om mig själv helt enkelt så att jag mår lite bättre. Är helt svullen och förstörd av all gråt.


Bilder från förra veckan (grät några tårar för att jag pratade med en person om ett känsligt ämne och kände för någon anledning att fota just då för att det blev fint), gråter man mycket undrar man ju efter ett tag hur man ser ut medan man gör det.