Jenna_Jewels blogg

Jag är i ett förhållande.
JAG. Är i ett förhållande. Alltså ett förhållande, ett riktigt. Jag har en POJKVÄN. Jag är någons flickvän...

Helvetet har frusit till is är ungefär vad som har inträffat haha.
Det är mer eller mindre den reaktionen vi båda har fått av våra vänner i alla fall hahaha. Två vilda, knäppa, skadade idioter med likvärdigt promiskuösa bakgrunder som verkade vara hopplösa fall fann varandra i berusningssnurret. De fortsatte att träffas och i nykterheten insåg de att det fanns mer känslor involverade. Att ta steget in i ett förhållande var lika svårt och betydelsefullt för båda men de gjorde det tillsammans. De är båda väldigt fånigt lyckliga och kära.

Så nu har jag gått från "whore" till "tönt", enligt min pojkvän Björn. Så fort jag sa något tidigare lade han till med ett stort fakechockat hånflin, tittade snett uppåt och skrek ut "whooooore". Sedan jag erkände att jag är kär i honom och jag säger något om mitt gillande svarar han med ett litet snett leende och "haha töönt". Som om han har haft någon rätt att kalla mig saker haha nä ingen, för han är likadan som jag om än kanske inte värre till och med. För båda orden.


Det här är han. Min långa smala emopojke.



Han är full ikväll och ringer mig titt som tätt. Bara för att säga att han saknar mig. Söta idiot <3

Transportsträckor bara men det blev en hel del för dagen ändå. Och det var inte ens jobbigt även om jag trampar på som en blådåre.
Syster Alexandras klasskompisar sa att de har sett mig cykla genom byn. "Hon cyklar skitsnabbt, bara flyger förbi!" sa en av killarna haha. Men där ser man, det är inte bara jag som tycker det utan alla andra ser också att jag är duktig på att cykla i världens fart. Jag orkar inte vara seg och långsam när jag ska fram någonstans, aldrig någonsin. Att behöva sakta ner är tortyr > < Hatar att gå med långsamma vänner, det är ibland som att jag kan stanna upp mellan varje steg. Som att gå i brudmarsch. Mitt lilla hetsiga rusiga hjärta orkar inte med sådant icke. Kollade upp på min RunKeeper förresten. Drygt 940km har jag cyklat under hela sommaren. Jag kommer ju hinna med att komma upp i 1000 :) Då tycker jag att pappa kan få ge mig en klapp på axeln. Fast han ger mig nog en öl istället. Helt okej det med. Faktum är att jag avnjuter min andra just nu för kvällen så skål!

Smyger bakom Bella och öppnar armarna men hon hinner precis upptäcka mig.
- Men vad gör du?!
- Försöker krama dig.
- Man gör inte så! VI gör inte så i den här familjen. Jävla psykopat.
- ... Du sa ju idag att du ville att jag skulle krama dig men jag ville inte göra det i bilen.
- Fast nu vill jag inte det längre. Nej!
- ...


Låg och försökte vila idag inne på syrrornas rum. Det gick förresten inte trots nervryckningar av övertrötthet. Men så bestämde jag mig för att jag faktiskt ska tatuera mina händer, på fingrarna och på halsen. Jag SKA göra det. Har velat tatuera händerna sedan första gången jag såg det med henna för många många år sedan. Men jag har alltid tänkt att det är för synligt och ingenting som jag borde ha (främst pga jobb). Även om det är så jäääävla fint. Blir alltid avis på andra tjejer med coola snygga tatuerade händer. Tycker att det är fint med grejer på fingrarna också och det skulle passa mig. Samma sak med tatueringar på sidan av halsen. Har sett en med rosor som verkligen verkligen skulle passa på mig med den stilen jag redan har på mina tatueringar, även om det kanske blir lite mycket med rosor på kroppen då. Man alltså, jag vill fan ha det egentligen. Vet inte riktigt exakt hur tatueringarna ska se ut så jag får kolla runt efter inspiration. Men det hinner jag bestämma till dess att min ekonomi tillåter fler tattisar.
En till grej är att jag för några dagar sedan bestämde att jag ska försöka färga håret med blått och grönt i olika stilar och nyanser nästa år. Saknar att ha blått hår så in i helvete. Även om svart är fint på mig så har jag haft det så länge och det börjar kännas monotont. Kan ju alltid gå tillbaka till det efteråt men jag måste få ha färg ett tag igen. Om jag överlever att genomgå blekning och inte kolar vippen av en allergireaktion. Men som sagt var så får även det bli under nästa år.

Jag berättade om mina beslutsplaner för Bella.
- Jag har tröttnat på att se andra tjejer och tycka att de är skitfina och modiga som vågar göra saker. Nu vill jag också. Varför ska inte jag få kunna det?
- Du var sådan förut. Du var modigare.
- Jaså? Är jag inte det nu? Jag har ju alldeles nyss piercat bröstvårtan och viggan.
- Du var mer stöddig och stark, struntade i alla andra totalt förut. Nu har du blivit svag. Mer som jag. Börjat bry dig lite. Vi båda är svaga.
- Jo men jag ville tagga ner. Det känns som att jag är världens mest uppblåsta självgoda idiot så som jag talar så gott om mig själv jämt.
- Men om till och med jag har märkt det så är det verkligen så. Du borde bli starkare igen.

Soooo that's what I'm gonna do mhm. På väg hem från jobbet lyssnade jag på lite Mimikry. Hittade två låtar som förklarar rätt bra det skedet i livet som jag befinner mig i just nu faktiskt. Så som jag tänker och känner gentemot omvärlden.

Piss att den ena låten inte finns på youtube ens. Spotify fungerar i alla fall. Värda att lyssna på så gör't.

spotify:track:5Z7cGiwwDdxFd1em28k2Do

Är rätt så nöjd med min kropp just nu faktiskt. Visst, som man kan se är magen inte helt plankplatt men det är ingenting som jag stör mig nå särskilt på. Jag gillar mina goa former. De är mysiga att ta på :) Jag kommer alltid att träna för det är en drog och jag mår asgrymt av det men nu känner jag att jag inte längre behöver noja över att varken behöva gå ner eller upp något i vikt. Känns asnice!

Ah första lediga helgen på länge. Den har förbrukats på bästa sätt med alkohol och mysigt umgänge. Fungerar gifarna ens? Min dator vill inte spela upp dem men mobilen kan det så I dunno. Hur som haver, detta var helgens festutstyrsel. Looking sharp in studs and showing off curves in corset. Första riktiga gången på hela sommaren som jag tillbringar i Västerås så passar på att träffa så många jag bara kan innan det blir flytt till Uppsala. Väldigt trevligt faktiskt, jag är social som bara fan. Social mode on. Fast nu verkar alla upptagna så jag avnjuter lite egentid med anime. Vet inte vad det ska bli av med resten av kvällen. Löpning är det enda som står på agendan. Skönsöndag idag. Kommer väl att gosa ner mig i soffan med filtar och krama mina jättegosedjur med ännu mer anime :)







Hähää ja, lite fuller var jag allt där.

Lagom fräsch dagen-efter igår på "morgonen" drog jag ner till stan och handlade. Hade däremot tagit av korsetten då men hade samma outfit som kvällen föregående. Inne på HM var det två små blonda flickor i 10år åldern kanske som gick bakom mig varpå den ena utbrister till den andra "Åååh så där fin vill jag också bli!". Mitt hjärta jublade av lycka och värme hela vägen hem över de orden! Det var den allra allra finaste och bästa komplimangen jag någonsin har fått!!! Den toppar allting av vad folk brukar säga till mig. När jag var liten och såg jag äldre tjejer med tuff stil tänkte jag precis just samma sak. Jag önskade så innerligt att jag en dag skulle växa upp och bli som dem. Och nu idag, så är jag den tjejen! Jag är henne på riktigt! Det är jag.

Det känns fan stört. Måste vara att jag sprang innan läggdags igår som gjort att jag blev hungrig. Annars kan jag bara dricka en kopp te i bästa fall på flera timmar efter uppvaknandet.
Men så åt jag ju bara lite nötter och russin till middag, sedan te och ett ägg efter löpturen på kvällen igår. Cola drack jag en hel del. Men det var allt på hela dagen. Så det är väl inte konstigt att min kropp vill ha lite näring igen.
Åt lite torkad sockrad frukt, ett glas soyamjölk och två skedar honung till frukost nu. Lite sockersugen kanske haha? Och det låter ju som bara jättelite men min mage säger blääää och mår lite illa av mättnad > < Nåväl, det går nog över om ett tag.
Sen idag ska jag styrketräna lite och hoppa hopprep. Rätt lugn dag. Ska ju jobba. Om man nu kan kalla det jobb men jag får ju betalt så haha.

Det här kommer att bli ett pisslångt tråkinlägg -_- Men en terapeut är vad jag är till båda mina föräldrar och vad jag har fått varit i flera timmar efter att de haft ett världskrigsgräl nu igen.
De klarar inte av att prata med varandra själva utan springer alltid efter mig (morsan gör det) och drar in i deras bråk som gör att jag får agera medlare och försöka kontrollera situationen på bästa sätt. Farsan spyr ut en massa hemskheter han tycker om morsan så att hon blir skitledsen och sårad, även om allting mestadels är sant och hon skulle behöva höra hur han känner det. Grejen är bara att de bär sig åt på fel sätt och gör saker värre då de inte har kapacitet att kommunicera alls för fem öre. Eftersom de två verkligen kommer från olika planeter kan de allra minst prata med varandra som andra mer normala människor.
Men vi är allt annat än normala i min familj. Titta bara till exempel på hur vi barn reagerar på den här situationen. Jag, Bella, Alexandra och MatildaTherese sitter uppe på rummet och snackar. Grabbarna sover utom Johannes som sitter och spelar på deras rum. Vi hör hur morsan och farsan har börjat gräla lite med varandra nere i köket men skiter i det utan fortsätter att skratta och ha oss, vi till och med skämtar om deras bråk. Efter ett tag förflyttar morsan och farsan sig uppåt och står inne på toaletten och bråkar. Vi stänger dörren till rummet så att vi får vara ifred och för att inte riskera att hamna i korselden. Fortsätter snacka och skratta. Kommer på att ingen kan lämna rummet eller gå på toaletten för att de är där så vi är fast! Driver med Bella som är kissnödig men tvärvägrar gå ut ifall de får syn på henne. Vi hör dem lämna badrummet och vara på väg ner så då smiter Bella snabbt förbi och skyndar sig in på toaletten för att sedan springa tillbaka till rummet, stänga dörren illa kvickt och flämtar av adrenalinrusningen. Vi garvar och har oss ett tag. Helt plötsligt rycker morsan upp dörren och skriker mitt namn varpå jag sätter hjärtat i halsen av förskräckelse. Hon upprepar en fråga om något påstående farsan sagt och undrar om det är så det är enbart för att höra min bekräftelse om att det inte är så.
Hon gör det där varje gång och det sätter mig i ett jävla skruvstäd eftersom jag inte vill såra morsan med att elakt säga hur jobbig hon verkligen kan vara men samtidigt vill jag ställa upp för farsan och hjälpa honom få kunna yttra sina känslor när han väl tagit mod till sig att göra det. Det dumma med farsan är att han verkligen inte är smart i det här avseendet för han häver ur sig så korkade och sårande saker vilket gör att jag måste förmildra vad han just sagt men ändå försöka stödja sanningen. Samtidigt som båda fortsätter att gapa på varandra naturligtvis utan att ens verka vilja höra klart på min mening.
Den här kvällen stod vi i farstun i flera timmar. Farsan var elakare än vanligt och morsan blev hänsynslöst påhoppad. Alexandra blev frustrerad och tänkte hjälpa till att försöka lösa bråket genom att börja skrika och demonstrativt ställa sig emellan med utsträckta armar och sätta upp vardera hand emot dem. Vilket ledde till högre ljudvolym märkte jag och avbröt direkt lika snabbt det hela genom att dra undan henne och viska att man inte kan göra så med dem, det fungerar inte på det sättet. Jag fick stå kvar där och försöka försvara morsan samtidigt som jag försökte förmedla farsans åsikter. Det var en märklig känsla att stå där i mitten av de två. Jag vet precis och förstår mycket väl hur båda känner och hur man ska prata med dem på deras sätt. Jag stod där och hade som bådas känslor i mig, jag kan de båda två så väl för att jag är en perfekt blandning av dem. Jag är hälften av de båda världarna som bildar hela mig. Jag är kopplingen mellan de två och deras språkrör.
Men den här kvällen var makaber och all fokus hamnade på att trycka ner morsan eftersom Alexandra, Gabriella och Johannes även de såg en möjlighet att få uppdaga åsikter vilket stärkte farsan och gjorde att han gick på hårdare med elaka kommentarer. Jag blev riktigt skärrad över vad som hände för hon blev rejält sårad. Hon grät så förfärligt och jag vet vilken smärta det var att få höra allt det där i ett enda slag. Mycket skulle ha behövts sägas om farsan också men jag vill inte att det ska vara ett satans fingerpekande så jag fokuserade på att försöka hjälpa morsan i det här. Det var för mycket för henne. Det slutade i alla fall med att morsan sprang över till vårt andra hus för att sova där och farsan gick upp och lade sig.

I vanliga fall när de bråkat brukar jag inte bry mig. Det har jag aldrig gjort, inte ens som liten när det började. Som jag säger till dem så är de två vuxna människor i ett förhållande och de måste prata med varandra för att komma fram till om de ska försöka lösa situationen eller inte. Mina syskon däremot blir ledsna och mår dåligt. Precis som skilsmässobarn.
Att morsan är överdramatisk vet vi alla så när hon har gråtit har jag inte orkat bry mig heller utan låtsats som ingenting. Men efter det här märker jag att jag måste bry mig om och trösta mamma mer. Finnas där för henne så som hon har funnits för mig. Eller nästan funnits för mig i alla fall. Jag kommer att trösta bättre. Jag ska krama om henne och säga fina ord. Jag kan inte minnas att hon har gjort så för mig ens någon gång. Åtminstone så har hon inte det de gånger jag faktiskt har känt pyttelite grann att det skulle ha varit skönt att ha en mamma som gör sådant. Hon har säkert gett mig någon liten kram för många många år sedan. Tyvärr nog aldrig under den långa perioden som jag har haft det svårt. Men aldrig gett mig en del av den kärlek som jag lite grann har önskat få. Jag får ge den till henne istället. Jag ska få henne att känna sig stöttad och älskad.


Så här hittade vi Johannes när vi smet ner till köket. Han blev trött på att bli störd av deras bråkande och lade sig för att sova på golvet istället :P

Oh my damn! Hur gick det här till??
I torsdags när vi var fulla och jag och Johanna gick på toaletten tillsammans hittade hon en våg och tyckte att det var roligt att väga oss. Jag sa att jag väger 65 för det gör jag jämnt oavsett vad jag gör och vågen visade precis just det. No big deal där. När jag vaknade idag ställde jag mig på vågen bara för att, inte vet jag. Jag bara gör det emellanåt för skojs skull. Siffrorna har jag aldrig brytt mig om utan det är hur min kropp ser ut och känns som är det viktiga. Och jag har varit fascinerad över att det alltid visat 65. Men idag gjorde den inte det! Den visade 63,5!
Det har faktiskt känts lite att jag börjat bli något lättare om armarna och så. Men så har jag ju knappt ens ätit halva förra veckan då jag festat och inte tränat, kommit in i mina gamla matvanor mer men motionerat lika mycket som vanligt och satt förbud på styrketräning förutom mage, rumpa och trapezius. För jag vill inte se för maskulin ut som en del har påpekat :( Det här visar ju tydligt hur mycket muskler faktiskt väger. Det är därför man kan tycka att jag väger rätt många kilon trots min relativt korta längd på 167cm och anledningen till att jag inte hakar upp mig på att gå ner i vikt kilomässigt. Det enda jag bryr mig om är själva utseendet och känslan. Och alltså, jag gillar min kropp. Även om det fortfarande finns en hel del fettdepåer. Men de hör till min kvinnlighet och är gosiga. Det är bara intressant att prova och se vad som händer, för man kan modellera så otroligt mycket med kroppen!

Här ser man inte hur mycket min mage faktiskt putar ut fortfarande och magmusklerna är spända (inte för att man ens ser dem) efter en löptur men ändå. Det är i alla fall min mage.



Idag har jag promenerat 12km för jag fick så dåligt samvete av att ha ätit 1/4 banansockerkaka igår :S Men jag hade aldrig ätit det förut och den var ju så gooooood. Får bara hoppas att det inte lägger sig direkt på magen nu då x(

Här kommer lite bikinibilder på mig för sådant tycker jag är underhållande att se på och det gör nog de flesta andra också. Oj då, det var visst två månader sedan jag skrev något här. As if any one would care. Där fick jag allt till ett litet rim. Hähä.
Att ligga på en kalifornisk strand förklarar bloggfrånvaron rätt så väl.
No make up. No filters.













Nu ska jag spana in en massa snygga tjejers bilder här på ec som tidsfördriv på jobbet.