Parterapeut till morsan och farsan

Det här kommer att bli ett pisslångt tråkinlägg -_- Men en terapeut är vad jag är till båda mina föräldrar och vad jag har fått varit i flera timmar efter att de haft ett världskrigsgräl nu igen.
De klarar inte av att prata med varandra själva utan springer alltid efter mig (morsan gör det) och drar in i deras bråk som gör att jag får agera medlare och försöka kontrollera situationen på bästa sätt. Farsan spyr ut en massa hemskheter han tycker om morsan så att hon blir skitledsen och sårad, även om allting mestadels är sant och hon skulle behöva höra hur han känner det. Grejen är bara att de bär sig åt på fel sätt och gör saker värre då de inte har kapacitet att kommunicera alls för fem öre. Eftersom de två verkligen kommer från olika planeter kan de allra minst prata med varandra som andra mer normala människor.
Men vi är allt annat än normala i min familj. Titta bara till exempel på hur vi barn reagerar på den här situationen. Jag, Bella, Alexandra och MatildaTherese sitter uppe på rummet och snackar. Grabbarna sover utom Johannes som sitter och spelar på deras rum. Vi hör hur morsan och farsan har börjat gräla lite med varandra nere i köket men skiter i det utan fortsätter att skratta och ha oss, vi till och med skämtar om deras bråk. Efter ett tag förflyttar morsan och farsan sig uppåt och står inne på toaletten och bråkar. Vi stänger dörren till rummet så att vi får vara ifred och för att inte riskera att hamna i korselden. Fortsätter snacka och skratta. Kommer på att ingen kan lämna rummet eller gå på toaletten för att de är där så vi är fast! Driver med Bella som är kissnödig men tvärvägrar gå ut ifall de får syn på henne. Vi hör dem lämna badrummet och vara på väg ner så då smiter Bella snabbt förbi och skyndar sig in på toaletten för att sedan springa tillbaka till rummet, stänga dörren illa kvickt och flämtar av adrenalinrusningen. Vi garvar och har oss ett tag. Helt plötsligt rycker morsan upp dörren och skriker mitt namn varpå jag sätter hjärtat i halsen av förskräckelse. Hon upprepar en fråga om något påstående farsan sagt och undrar om det är så det är enbart för att höra min bekräftelse om att det inte är så.
Hon gör det där varje gång och det sätter mig i ett jävla skruvstäd eftersom jag inte vill såra morsan med att elakt säga hur jobbig hon verkligen kan vara men samtidigt vill jag ställa upp för farsan och hjälpa honom få kunna yttra sina känslor när han väl tagit mod till sig att göra det. Det dumma med farsan är att han verkligen inte är smart i det här avseendet för han häver ur sig så korkade och sårande saker vilket gör att jag måste förmildra vad han just sagt men ändå försöka stödja sanningen. Samtidigt som båda fortsätter att gapa på varandra naturligtvis utan att ens verka vilja höra klart på min mening.
Den här kvällen stod vi i farstun i flera timmar. Farsan var elakare än vanligt och morsan blev hänsynslöst påhoppad. Alexandra blev frustrerad och tänkte hjälpa till att försöka lösa bråket genom att börja skrika och demonstrativt ställa sig emellan med utsträckta armar och sätta upp vardera hand emot dem. Vilket ledde till högre ljudvolym märkte jag och avbröt direkt lika snabbt det hela genom att dra undan henne och viska att man inte kan göra så med dem, det fungerar inte på det sättet. Jag fick stå kvar där och försöka försvara morsan samtidigt som jag försökte förmedla farsans åsikter. Det var en märklig känsla att stå där i mitten av de två. Jag vet precis och förstår mycket väl hur båda känner och hur man ska prata med dem på deras sätt. Jag stod där och hade som bådas känslor i mig, jag kan de båda två så väl för att jag är en perfekt blandning av dem. Jag är hälften av de båda världarna som bildar hela mig. Jag är kopplingen mellan de två och deras språkrör.
Men den här kvällen var makaber och all fokus hamnade på att trycka ner morsan eftersom Alexandra, Gabriella och Johannes även de såg en möjlighet att få uppdaga åsikter vilket stärkte farsan och gjorde att han gick på hårdare med elaka kommentarer. Jag blev riktigt skärrad över vad som hände för hon blev rejält sårad. Hon grät så förfärligt och jag vet vilken smärta det var att få höra allt det där i ett enda slag. Mycket skulle ha behövts sägas om farsan också men jag vill inte att det ska vara ett satans fingerpekande så jag fokuserade på att försöka hjälpa morsan i det här. Det var för mycket för henne. Det slutade i alla fall med att morsan sprang över till vårt andra hus för att sova där och farsan gick upp och lade sig.

I vanliga fall när de bråkat brukar jag inte bry mig. Det har jag aldrig gjort, inte ens som liten när det började. Som jag säger till dem så är de två vuxna människor i ett förhållande och de måste prata med varandra för att komma fram till om de ska försöka lösa situationen eller inte. Mina syskon däremot blir ledsna och mår dåligt. Precis som skilsmässobarn.
Att morsan är överdramatisk vet vi alla så när hon har gråtit har jag inte orkat bry mig heller utan låtsats som ingenting. Men efter det här märker jag att jag måste bry mig om och trösta mamma mer. Finnas där för henne så som hon har funnits för mig. Eller nästan funnits för mig i alla fall. Jag kommer att trösta bättre. Jag ska krama om henne och säga fina ord. Jag kan inte minnas att hon har gjort så för mig ens någon gång. Åtminstone så har hon inte det de gånger jag faktiskt har känt pyttelite grann att det skulle ha varit skönt att ha en mamma som gör sådant. Hon har säkert gett mig någon liten kram för många många år sedan. Tyvärr nog aldrig under den långa perioden som jag har haft det svårt. Men aldrig gett mig en del av den kärlek som jag lite grann har önskat få. Jag får ge den till henne istället. Jag ska få henne att känna sig stöttad och älskad.


Så här hittade vi Johannes när vi smet ner till köket. Han blev trött på att bli störd av deras bråkande och lade sig för att sova på golvet istället :P