Gravediggers blogg

Att leva i ett gränsland.
Att känna det bästa av världar.
Att ena stunden skratta av glädje tills man bara är kvar
och gråter sig till sömns.
Att ena stunden känna kärleken blomstra inuti mig och
snabbt därefter bli huggen av den vassaste kniv i magen
och ångesten sprider sig, likt en kall dimma en disig höst dag.

Har nog aldrig varit så nervös som jag är just nu.
Ett gränsland av rädsla och lättnad.
Och jag ler, varför?

Vad finns annars att göra?

"It's pathetic, but I'd be the richest prince
if you once more unzip and let me sip your drink
Addicted to your love worse than nicotine
But there's too much pain for me to dig within
so I'm a let the music massage my crippled limbs.."

Första snön har nu åter fallit.
När jag var liten älskade jag alltid när första snön kom. Jag brukade
alltid springa ut och snurra runt av glädje, tyckte det var så fint.
Det tycker jag fortfarande, egentligen skulle jag vilja leka lika
mycket nu som då, om inte ännu mer nu.

Men precis som tiden fortlöper vidare i sin konstanta riktning förändras även
ens syn på saker, och trots att jag försökt med allt för att slippa hamna på samma ställe igen börjar jag känna mig fast på samma ställe igen.
Jag kommer ihåg första snön förra året. Jag kommer ihåg natten, jag kommer ihåg hur det förstörde allt.
Och allt känns som att det är påväg dit igen, och jag står lika orustad, lika sårbar och naken för det åter igen.
Brynjan har fallit, skölden är bruten och hjälmen fans inte ens där, kanske var de lite charader?

Önskar bara att det slutar annorlunda den här gången.

Jag hoppas verkligen det.

Nu är man hemma efter att varit på läger i nästan en vecka.
De som bevakar min blogg och läser det och läst de få
inlägg jag skrivit vet kanske att jag inte skrivit på länge.

Jag har en vän som jag ofta diskuterat ångest med.
Jag har alltid ogillat hans åsikt om att ångest är bra.
För utan ångest hade mycket av de finaste musiken, dikterna och böckerna aldrig skapats
och jag har alltid blivit irriterad på honom på grund av detta,
inte för att det inte är sant, utan för att det är sant
och att jag själv vet hur mycket det stämmer in på mig själv.
Mina dikter, och mina historier är som bäst när jag själv har ångest eller skriver om just liknande teman.

Ångesten är som en tanke, en liten liten tanke som naglar sig fast på sitt sinne.
Först tänker man inte på det, Dock medan tiden fortlöper sin konstanta
väg framåt som ett enormt kugghjul växer även den lilla tanken mer och mer tills den
börjar att styra inte bara dina beslut men även dina känslor.
Kan ta ett fint exempel, när jag i ovanstående text skrev; "Mina dikter .."
Dock det upp en tanke direkt; "Dikt? Tycker du dina texter är bra nog att kallas dikter?"

Så subtilt kan denna lilla tanke vara.

Men för att återgå till det jag tänkte skriva om,
Jag är en ganska känslosam kille,
Jag har lätt att ta till gråt när något är jobbigt (och ja, det är den jag är.)
Bättre att berätta det än att folk tror jag är någon annan än den jag är.
Men för att jag är en känslosam kille betyder det däremot inte att jag inte känner glädje, tvärtom.
Glädjen är det som mitt liv består utav nästan hela tiden.
De som känner mig ser mig som en glad, dansande och upplyftande människa som får med andra som kanske inte riktigt vågar själva.
Om man då räknar bort den tid då jag har stora samvetskval med en enorm ångest till påföljd som, om man inte bemöter den nästan kväver en under ett svart hav utav självförakt.

Men det jag ville säga i den här texten,
ni som läser de, ni som känner en gnutta likadant,
ni som känner ångest, och självförakt,
Ni måste förstå att ångesten är inte något som får styra er.
Ni måste göra något åt det.
Det jag lärt mig är att man kan hänga sig fast på kompisar och låta dem leda en, men
vägen mot en bättre världen, fri från de mesta av dessa problem, måste man gå själv.
Självklart kan man ta hjälp vad man nu behöver, Gud, En vän vad som helst men vägen måste du själv vandra och även om de är svårt, kan jag garantera, att det alltid finns ljus på den andra sidan.
Det svåra är bara att hålla sig fast så länge att man kan vänta ut skymningens mörker och välkomna solens strålar som värmer din kind och tryggheten i att veta att du, jag och alla andra, Finns.

En låt som faktiskt flera gånger gjort att jag själv känt mig, om än bara lite
bättre till mods är faktiskt en kristen låt, de flesta känner säkert igen den men vill ändå ta med den eftersom budskapet är så otroligt viktigt och glöms bort i vårat normsamhälle där var man och kvinna har sitt egna kors att bära;


Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

"Jag håller med dig: Det är inte mycket.
Varken idag eller i det långa loppet.
Så man förstår att man kan tappa hoppet.
Ser man dekoren, kan man hela stycket."



Tankar far fram i mitt sinne
Klart och inte närheten av någon dimma
Åter har de dykt upp, ett eländigt minne
De skär fram som den vassaste klinga

Att älska, att va saknad
En hunger som ej går att stilla
Jag ber håll om mig, se efter mig
Håll min hand och sjung för mig

En dröm, en utopi
Mina tankar är nog illa
Kanske smittat av koli
Rentav förblindad av en dimma

Men jag kan inte hjälpa det, du gör mig hel
trygg och styrkan reser sig
men att du redan har någon, är det då fel
att få drömma om något som kunde varit helt?

Alla runt omkring mig säger ja och aldrig nej
Alla står med hatt i hand och alla tillber mig
Publiken, journalister, folket på mitt skivbolag
Visst finns det några kättare - vem bryr sig? Inte jag

Det blåser upp mitt ego likt en jättestor ballong
Jag svävar upp i rymden, och vid månen tappar jag kontroll


Jag skojar inte längre, nu är det seriöst.
Svik mig inte, låt mig inte ha rätt.
Som så många gånger förut som jag upplevt.
Jag vet du är annorlunda, du måste inte.


Visst gick vi in i detta tillsammans som ett lag
Men världen den förändras, och världen den är jag
Nu är det jag mot alla, förr var det vi mot dom
Och att kättarna blir flera bryr jag mig inte om

När jag snurrar fortare snurrar inte alla med
För jag är allt och centrum, och gårdagen lämnar jag breve’



Jag mår illa när jag tänker på det.
Allt bara snurrar och tårarna på mina kindar bränner, bränner som eldens varmaste mitt.
Det ska inte behöva vara såhär.
Gud måste ha haft ett sinne för humör, dödstyst.



Främsta plats på altaret ska för alltid vara min
Jag ristar in ordet slav i skinnet på min kind
Min stjärna lyste upp er när allt var trist och grått
Jag blev vad ni gjort mig till, det borde ni förstått




Jag hoppas jag kan lita på dig ..
Jag har gjort det så många gånger, till så många och varje gång harj ag haft fel.
De kanske är jag som borde sluta hoppas.
Realist my ass.
Jag vet att du kan de, <3


Ibland vill jag också bara slå sönder allt ..

Klockan är 03:15.
Jag känner mig ganska patetisk.
Läste igenom gamla sms. Fan .. .
Jag trodde jag hade glömt dig, släppt alla minnen.
Men de ligger kvar, saknaden ligger kvar.

Fan vad patetisk.
Jag vågar inte ta bort dina sms, för jag saknar dem.
Men saknaden gör att jag inte klarar att läsa dem.
Jag vill släppa en tår men klarar det inte.

Fan vad patetisk.
Min enda tröst var att du skulle få ångra dig.
Men vem sitter mitt i natten och ångrar vad den gjort?
En månad, en vecka, en dag.
Ibland förändras saker snabbt, för ofta alldeles för snabbt.

Fan vad patetisk.
Mitt liv känns så fel.
Varför blev allt så fel?
Jag känner ångesten åter komma smygandes.
Min spegelapa som alltid sitter på min rygg och viskar.
Ångest över att jag äter.
Ångest över att jag dissar människor.
Ångest över att jag saknar dig, trots de du gjorde.

Fan vad patetisk ..

Jag tar ett steg bort från min ego-värld
krossar spegeln med ett slag
en trivsam, skön och snäll idyll
blir ett våldsamt obehag
ett fönster å en eld, en vit eller bäcksvart portal
mitt mönster bryts itu när jag tvingas till ett eget val

Men idyllen krossas med ett slag
när dörren till min själ slås upp
jag borstar bort mitt välbehag,
å jag flämtar efter luft
det är mitt, inte ditt, å mitt ego hon roffar åt sig allt
slår mig blodig å försvarar mig,
så stor, så tyst, så isande kall


Idag blir det Karlstad. Hoppas de finns några kul människor där < :

Dagens tanke: Stop think so much, just do instead.

Försöker förklara, jag försöker berätta,
Hur du lyfter mig, får en tung man att lätta.
Försöker sätta ihop fast det inte riktigt går.
Värmen och kärleken läker mina sår.
Tack för att du håller i mig när jag ostadigt står.
Känner du förstår vad jag genomgår.
Tills vi möts igen sitter jag och räknar dar.
Du är speciell, för mig helt underbar.

Fan .. .. Jävla horkukpissfitta .. ..

It was over before it even started.

Why stumble in the darkness after a hand that never was there?
Why walk trough a desert of sorrow after a spring that allways was dry?
Why even bother look at your direction?

I don't fucking care anymore.
I don't want to fucking hear.
I don't want to fucking speak.

And I don't give a fuck about it anymore.

Idag ska man in till Karlstad.
Jag saknar min långrock som förstördes i bilkrocken i våras och nu vill jag ha en igen så det blir att leta runt efter en igen, långrock & boots ftw! Bläääh .. Ångest. Ska träffa tjejen min också, inte varit så bra mellan oss, jag tror jag vet hur de kommer sluta .. ._.

Så mycket blod det har flutit under broarna min vän
Sen Jesus dog på korset och Moses vandrat hem.
Så många krig ni har utkämpat årtusenden av mord
För era skrifters ord

Korsfästning och stening har upprätthållit Guds lag
Ve den som syndat enligt helig tribunal.
Men tänk om ni missförstått i någon liten del
Ja tänk om ni fattat fel

Även om Asta Kask spelar ganska hemska och nedslående låtar så lyfter de faktiskt upp mitt humör lite, kanske ger det en kämparglöd som så många saknar i vårat samhälle, vad vet jag?

Nåväl, jag hoppas jag hittar en fin rock :3

Musik för idag:
Asta Kask - Patriarkatet
Raubtier - Änglar