En snöflingas memoarer

"It's pathetic, but I'd be the richest prince
if you once more unzip and let me sip your drink
Addicted to your love worse than nicotine
But there's too much pain for me to dig within
so I'm a let the music massage my crippled limbs.."

Första snön har nu åter fallit.
När jag var liten älskade jag alltid när första snön kom. Jag brukade
alltid springa ut och snurra runt av glädje, tyckte det var så fint.
Det tycker jag fortfarande, egentligen skulle jag vilja leka lika
mycket nu som då, om inte ännu mer nu.

Men precis som tiden fortlöper vidare i sin konstanta riktning förändras även
ens syn på saker, och trots att jag försökt med allt för att slippa hamna på samma ställe igen börjar jag känna mig fast på samma ställe igen.
Jag kommer ihåg första snön förra året. Jag kommer ihåg natten, jag kommer ihåg hur det förstörde allt.
Och allt känns som att det är påväg dit igen, och jag står lika orustad, lika sårbar och naken för det åter igen.
Brynjan har fallit, skölden är bruten och hjälmen fans inte ens där, kanske var de lite charader?

Önskar bara att det slutar annorlunda den här gången.

Jag hoppas verkligen det.