Kvällsångest.

Klockan är 03:15.
Jag känner mig ganska patetisk.
Läste igenom gamla sms. Fan .. .
Jag trodde jag hade glömt dig, släppt alla minnen.
Men de ligger kvar, saknaden ligger kvar.

Fan vad patetisk.
Jag vågar inte ta bort dina sms, för jag saknar dem.
Men saknaden gör att jag inte klarar att läsa dem.
Jag vill släppa en tår men klarar det inte.

Fan vad patetisk.
Min enda tröst var att du skulle få ångra dig.
Men vem sitter mitt i natten och ångrar vad den gjort?
En månad, en vecka, en dag.
Ibland förändras saker snabbt, för ofta alldeles för snabbt.

Fan vad patetisk.
Mitt liv känns så fel.
Varför blev allt så fel?
Jag känner ångesten åter komma smygandes.
Min spegelapa som alltid sitter på min rygg och viskar.
Ångest över att jag äter.
Ångest över att jag dissar människor.
Ångest över att jag saknar dig, trots de du gjorde.

Fan vad patetisk ..