En veckas känslospår

Nu är man hemma efter att varit på läger i nästan en vecka.
De som bevakar min blogg och läser det och läst de få
inlägg jag skrivit vet kanske att jag inte skrivit på länge.

Jag har en vän som jag ofta diskuterat ångest med.
Jag har alltid ogillat hans åsikt om att ångest är bra.
För utan ångest hade mycket av de finaste musiken, dikterna och böckerna aldrig skapats
och jag har alltid blivit irriterad på honom på grund av detta,
inte för att det inte är sant, utan för att det är sant
och att jag själv vet hur mycket det stämmer in på mig själv.
Mina dikter, och mina historier är som bäst när jag själv har ångest eller skriver om just liknande teman.

Ångesten är som en tanke, en liten liten tanke som naglar sig fast på sitt sinne.
Först tänker man inte på det, Dock medan tiden fortlöper sin konstanta
väg framåt som ett enormt kugghjul växer även den lilla tanken mer och mer tills den
börjar att styra inte bara dina beslut men även dina känslor.
Kan ta ett fint exempel, när jag i ovanstående text skrev; "Mina dikter .."
Dock det upp en tanke direkt; "Dikt? Tycker du dina texter är bra nog att kallas dikter?"

Så subtilt kan denna lilla tanke vara.

Men för att återgå till det jag tänkte skriva om,
Jag är en ganska känslosam kille,
Jag har lätt att ta till gråt när något är jobbigt (och ja, det är den jag är.)
Bättre att berätta det än att folk tror jag är någon annan än den jag är.
Men för att jag är en känslosam kille betyder det däremot inte att jag inte känner glädje, tvärtom.
Glädjen är det som mitt liv består utav nästan hela tiden.
De som känner mig ser mig som en glad, dansande och upplyftande människa som får med andra som kanske inte riktigt vågar själva.
Om man då räknar bort den tid då jag har stora samvetskval med en enorm ångest till påföljd som, om man inte bemöter den nästan kväver en under ett svart hav utav självförakt.

Men det jag ville säga i den här texten,
ni som läser de, ni som känner en gnutta likadant,
ni som känner ångest, och självförakt,
Ni måste förstå att ångesten är inte något som får styra er.
Ni måste göra något åt det.
Det jag lärt mig är att man kan hänga sig fast på kompisar och låta dem leda en, men
vägen mot en bättre världen, fri från de mesta av dessa problem, måste man gå själv.
Självklart kan man ta hjälp vad man nu behöver, Gud, En vän vad som helst men vägen måste du själv vandra och även om de är svårt, kan jag garantera, att det alltid finns ljus på den andra sidan.
Det svåra är bara att hålla sig fast så länge att man kan vänta ut skymningens mörker och välkomna solens strålar som värmer din kind och tryggheten i att veta att du, jag och alla andra, Finns.

En låt som faktiskt flera gånger gjort att jag själv känt mig, om än bara lite
bättre till mods är faktiskt en kristen låt, de flesta känner säkert igen den men vill ändå ta med den eftersom budskapet är så otroligt viktigt och glöms bort i vårat normsamhälle där var man och kvinna har sitt egna kors att bära;


Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej