Ruta ett

Det sägs att man kan börja om. Flytta, byta språk, byta himmel. Bygga ett nytt jag på en annan gata, i en annan stad, i ett annat land, med andra människor som inte känner till ens gamla skuggor. Tio år som känns som en lång promenad - först målmedveten, sedan vilsen, till slut bara en rundgång.

Och ändå står jag här nu. Tillbaka på samma ruta, samma mark, samma osynliga karta som alltid funnits under fötterna, hur långt jag än försökt avvika ifrån den väg jag en gång gick.

Man tror att ursprung är något man lämnar, som ett hus man stänger dörren till, men det är snarare en spegel som följer efter en lite snett bakom axeln. Man kan vända sig bort, byta riktning, men någonstans i periferin så syns den alltid till.
Jag var dum nog att tro att man kan bli någon annan bara genom att leva länge nog någon annanstans.
Som att tiden skulle slipa bort de skarpa kanterna, göra allting mjukt och ofarligt.

Det blev mjukt ett tag. Kanske till och med vackert.

Just därför gjorde det extra ont när jag insåg att det inte var beständigt. Att det där “bra” aldrig var ett löfte, utan bara ett ögonblick som råkade stanna kvar lite längre än väntat. Jag höll fast vid det, som ett barn håller i en heliumballong - övertygad om att om jag bara knyter snöret hårt nog, så kan inget slita det ur handen.

Men allting har sin egen vilja. Och vissa saker svävar iväg oavsett hur hårt man knyter.

Så nu står jag här och stirrar tillbaka på livet som ett gammalt foto jag trodde jag kastat. Väggarna känns bekanta på ett sätt som är både tryggt och obehagligt. Det är som om någon viskar: “Jag visste att du skulle komma tillbaka. Ingen undkommer riktigt sin början.”

Och kanske är det sant. Kanske är det dårskap att tro att man kan fly sin linje av sprickor, sina mönster, sitt arv. Kanske är det lika dumdristigt att tro att något kan bli bra och förbli så, som att försöka hålla kvar tid i handen.

Ändå finns det något märkligt i att vara här igen. Samma ruta men inte samma jag. Samma gata men inte samma väg. Samma liv men inte samma jag.

Kanske är återkomsten inte ett misslyckande.
Kanske är det bara en cirkels slut
En loop som vägrar erkänna nederlag
och i stället kallar sig själv början.