-,.,-

Kroppen har börjat tala i snedställda meningar. Inget rakt på sak, inget som pekar ut en tydlig orsak.
Bara en lutning, nästan omärklig, som om världen långsamt dragits ur balans.
Det är inte smärta som ett rop, mer som ett konstant brus - ett påminnande om att något inte längre följer linjalen.

Det finns en trötthet i att alltid behöva justera. Hitta nya sätt att vila, nya sätt att bära sig själv genom tid och rum när man tappat fotfäste och inte hittar ledstången.
En liten avvikelse som får orimligt stora konsekvenser. Som om hela tillvaron kräver kompensation.

Den underliggande känslan av förlust här är ännu subtil men högljudd. Den handlar inte om det som togs ifrån en i ett ögonblick, utan om det som långsamt blivit svårare att föreställa sig. Spontanitet, kanske. Framtider som byggde på ett ömsesidigt antagande och samarbete. Man börjar väga drömmar mot hållbarhet, och det är en märklig sorts sorg.

Det emotionella slitage som finner sig är inte dramatiskt nog för att få eller våga söka sympati, men tillräckligt ihållande för att nöta ner.
Att ständigt vara medveten om sig själv. Att aldrig riktigt få glömma och bara vara tanke, röst, blick.
Utmattningen visar sig i hur tyst man blir inför frågor man inte orkar svara på.

Allt detta sker utan tydliga gränser. Det finns inga före- och efterbilder som går att lita på. Bara en gradvis förskjutning, en kurva som fortsätter utan att avslöja sitt slut. Man lever i den, anpassar sig, försöker hitta mening i det skeva. Och finner sig sedan i en ohållbar sits och behöver ropa på hjälp.

Kanske är det där hopplösheten bor: inte i smärtan, utan i osäkerheten. I att inte veta hur mycket som återstår att ge upp, eller vad som fortfarande går att rädda.
Och ändå fortsätter man. Ett steg i taget.