Angående någon...

Same old story over and over again. For me anyways...

Att vara förälskad i ett koncept är jävligt värdelöst. Som teatralisk romantiker har jag dock inget annat val än att tvingas uppleva samma djupa tomhet dag ut och dag in. Samma längtan efter oändlig värme och hängivelse.
Jag vill sluta känna likgiltighet mot andras smärta. Sluta hata mänskligheten för den patetiska ras den egentligen är. Det är svårt då jag vet att det aldrig kommer hända. Jag kommer alltid leva med förakt som innersta känsla. Om jag inte hittar mitt undantag... Mitt undantag som skulle vårdas istället för att ignoreras. En i mina ögon totalt vacker skapelse, morbid och misantropisk. Kall och ljuvlig. Ensam och med samma brinnande längtan som den jag själv känner...
Då skulle jag nästan bli mänsklig och helt säkert lycklig.

Jag skulle gärna säga att jag inte söker efter kärleken men jag har inget val, och för varje gång jag är säker på att jag funnit en kandidat desto tydligare blir mitt skal av hat för det blir alltid fel.