huset var som en dikt utan ord - tomt och tyst
du fyller det med en sång utan sång
nostalgin i luften fyller din hals med vemod
som en dröm du glömt
du har haft den, men vad handlade det om?
nytt, gammalt och vackert fult
jag vet att du känner igen det
vi upplevde det du och jag - tillsammans
i en annan tid detta skett
vi talade alltid om att hålla fast i visarna
likt ungdomar som hänger sig över tågbommarna
om vi handlat innan vi tänkt
varit kvar, varit fast
inte låtit oss lockas
utav doften från kaos
slut dina ögon och medge
att jag har rätt i det jag skriver
du ser på mig med trött blick
och du frågar
"varför skriver du?"
Det finns fler människor som vill gott än ont här i världen.
Det är jag helt säker på.
För oavsett om du svarar "Hus 2", trots att det redan har fler svar än "Hus 1", så är det alltid några jävlar som fixar så de får lika många svar var på facebookfrågan "Kan vi hålla de här Husen lika?"
Eller så har alla människor bara symmetridamp, kanske?
Varje dag när jag går till och från bussen går jag förbi ett fint litet hus med en ännu finare trädgård. Gubben som bor där verkar inte göra annat än att ta hand om sin trädgård. Och varje gång jag går förbi skiner han upp i ett stort leende och hälsar för att sedan eventuellt inleda en kortare konversation angående väder eller hur jag mår eller liknande. Jag tycker det är så himla trevligt.
Och jag får alltid en känsla av att gubben är duktig på att göra blåbärspaj.
Ibland så stannar musiken i mitt huvud. Jag vet inte varför eller hur, men jag känner mig vacker.
Får full överblick på hur jag sätter fötterna. Är duktig på att undvika alla andras, men fruktar ändå att jag är en usel kavaljer.
De påstår de betraktar med den absoluta likgiltighetens blickar, och jag kan inte rå för att undra om de gör sig roliga med sarkasm eller om de faktiskt försöker få mig att tro deras svarta tungor. Deras kavaljer blir jag då aldrig. Tur för dem kanske.
Stadens gator, betonghusens alla fönster och doften utav avgas fyller mig med en känsla av oansvarigt uppror. Musiken börjar spela och med darrande hand och ett stadigt sinne bjuder jag staden upp till dans. Jag bjuder dig upp till dans. Att jag redan glömt vilken usel kavaljer jag är.
Musiken spränger mina trumhinnor och jag tappar takten. Jag trampar ingen på fötterna, men faller hejdlöst och greppar efter något att hindra mitt fall. Jag undvek dina fötter, men fick tag i ditt hjärta.
En tafatt ursäkt och ett löfte till mig själv om att sluta dansa.
Tänkte en gång till och bryter mitt löfte. En danslektion eller två borde räcka.
"Och när jag en stund senare närmar mig King's Cross Station och ser pundarna, hororna, dårarna stå och vänta på att få dö, förstår jag att jag, precis som de, ännu hoppas på nåd, fast vi alla vet att ingen finns"
Jag tycker ju att det är ganska kul att skriva och sådär ibland. Så egentligen borde jag skriva en spökhistoria efter nattens händelser. Men risken finns ju att det skulle bli en text som ni faktiskt förstod någonsting av. Som ni till och med kanske uppskattade och fann intressant.
Det kan vi inte riskera.
De påstår att jag ser berörd ut och jag vänder generat ner mitt ansikte mot marken. Om de ändå visste hur rätt de hade. En röst som gick in. Rakt in. Och en blick som gjorde detsamma.
Jag blir för avslappnad. För mycket av mig själv. Lägger ner skådespeleriet och låter mig blottas i all min enkelhet. Helvete. Teater är ju det enda jag erkänner mig själv duktig på.
Att det är här min kreativitet väcks till liv. Att det är här jag fylls av inspiration och kärlek är det enda sanna.
I konversationen utan slut diskuterar vi en film som ingen sett. En igelkott som räddar världen från monster.
Med skrik och stående ovationer från hela staden upptäcker vi hur ingen gjort zoombiedinosaurier förr.
Ska fan bli regissör. Göra filmer på mitt sätt. Success, sweet success!
Jag vet inte om det är saknad eller längtan som får den att verka så perfekt.
Eller är det perfekt att den saknar och längtar i en oförmåga att bestämma sig?
120 spänn och uppmaningen om att agera som en kvinna från 2020-talet.
"Jo, för vi lever i en tidsparadox."
Tände sin cigg på en brödrost i avsaknad av tändare. Eller avsaknad av bröd.
Avskyvärt men du gör det med charm.
Tugga luft och andas brännässlor och allt det där vi någonsin läst.
Fyller i varandras luckor med reflektioner, recensioner och champinjoner.
För svamp är nyttigt, det har vi också sett uppdiktat någonstans.
Du nämner något om en god moral, men jag har slutat lyssna.
Vilket jävla skitsnack och en doft av höst.
En svart volvo med tonade rutor körde just upp till mig, höll ut en chokladkaka genom fönstret och bad mig hoppa in. Så jag tog chokladkakan och gjorde det.
Godnatt.
Jag står dig i skuld. Ingen annan förstår det, men jag gör det. Din handling gör dig värd kontrollen över mina. Tanken på något annat gör dig förnärmad och mig ytterst skamsen. Skammen, ingen kan leva med skammen. Du lärde mig det. Jag är upplyst. Det som en gång verkade mörkt är nu det ljusa och enda rätta. Jag förstår nu, och gjorde det du lärt mig är det rätta.
Likt en konstnär som ser sin tavla växa fram, såg jag det. Min egen målning. Färgerna. Det vackra röda mot den bleka huden med den vita bakgrunden. Mina egna nävar målade. Jag beskåda mitt verk och kände stoltheten sprida sig från magen ut i ben och armar likt ett barn som precis lärt sig cykla. Allt du lärt mig förstod jag nu. Du var på min vernisage. Berömde mitt verk och gick.
Jag stod kvar och betraktade mitt verk för en stund och upptäckte hur blodet på flickan började koagulera. Och hennes hud blev allt blekare.
Orden, varningen om att behöva leva med skammen gjorde mig nervös. Jag förstod att jag var tvungen att fortsätta med mina verk. Skammen, ingen kan leva med skammen. Du lärde mig det. Jag är upplyst.
ALLTSÅ DEN ÄR GAMMAL, GILLAR DEN INTE. LÄGGER BARA UPP FÖR ATT JAG GILLAR NÄR FOLK LÄSER MIN BLOGG DÅ JAG ÄR VAN VID ATT BARA HA EN LÄSARE (min pappa) PÅ MIN VANLIGA BLOGG. OKI?
