skamligt.

Jag står dig i skuld. Ingen annan förstår det, men jag gör det. Din handling gör dig värd kontrollen över mina. Tanken på något annat gör dig förnärmad och mig ytterst skamsen. Skammen, ingen kan leva med skammen. Du lärde mig det. Jag är upplyst. Det som en gång verkade mörkt är nu det ljusa och enda rätta. Jag förstår nu, och gjorde det du lärt mig är det rätta.
Likt en konstnär som ser sin tavla växa fram, såg jag det. Min egen målning. Färgerna. Det vackra röda mot den bleka huden med den vita bakgrunden. Mina egna nävar målade. Jag beskåda mitt verk och kände stoltheten sprida sig från magen ut i ben och armar likt ett barn som precis lärt sig cykla. Allt du lärt mig förstod jag nu. Du var på min vernisage. Berömde mitt verk och gick.
Jag stod kvar och betraktade mitt verk för en stund och upptäckte hur blodet på flickan började koagulera. Och hennes hud blev allt blekare.
Orden, varningen om att behöva leva med skammen gjorde mig nervös. Jag förstod att jag var tvungen att fortsätta med mina verk. Skammen, ingen kan leva med skammen. Du lärde mig det. Jag är upplyst.


ALLTSÅ DEN ÄR GAMMAL, GILLAR DEN INTE. LÄGGER BARA UPP FÖR ATT JAG GILLAR NÄR FOLK LÄSER MIN BLOGG DÅ JAG ÄR VAN VID ATT BARA HA EN LÄSARE (min pappa) PÅ MIN VANLIGA BLOGG. OKI?