like a heroinestar in a world full of junkies

De påstår att jag ser berörd ut och jag vänder generat ner mitt ansikte mot marken. Om de ändå visste hur rätt de hade. En röst som gick in. Rakt in. Och en blick som gjorde detsamma.
Jag blir för avslappnad. För mycket av mig själv. Lägger ner skådespeleriet och låter mig blottas i all min enkelhet. Helvete. Teater är ju det enda jag erkänner mig själv duktig på.
Att det är här min kreativitet väcks till liv. Att det är här jag fylls av inspiration och kärlek är det enda sanna.
I konversationen utan slut diskuterar vi en film som ingen sett. En igelkott som räddar världen från monster.
Med skrik och stående ovationer från hela staden upptäcker vi hur ingen gjort zoombiedinosaurier förr.

Ska fan bli regissör. Göra filmer på mitt sätt. Success, sweet success!