shhhh.-

Ibland så stannar musiken i mitt huvud. Jag vet inte varför eller hur, men jag känner mig vacker.
Får full överblick på hur jag sätter fötterna. Är duktig på att undvika alla andras, men fruktar ändå att jag är en usel kavaljer.
De påstår de betraktar med den absoluta likgiltighetens blickar, och jag kan inte rå för att undra om de gör sig roliga med sarkasm eller om de faktiskt försöker få mig att tro deras svarta tungor. Deras kavaljer blir jag då aldrig. Tur för dem kanske.
Stadens gator, betonghusens alla fönster och doften utav avgas fyller mig med en känsla av oansvarigt uppror. Musiken börjar spela och med darrande hand och ett stadigt sinne bjuder jag staden upp till dans. Jag bjuder dig upp till dans. Att jag redan glömt vilken usel kavaljer jag är.
Musiken spränger mina trumhinnor och jag tappar takten. Jag trampar ingen på fötterna, men faller hejdlöst och greppar efter något att hindra mitt fall. Jag undvek dina fötter, men fick tag i ditt hjärta.
En tafatt ursäkt och ett löfte till mig själv om att sluta dansa.
Tänkte en gång till och bryter mitt löfte. En danslektion eller två borde räcka.