diskodrifts blogg

Mattis kom just och spontanmasserade min rygg medan jag tittade på How I met your mother. Och inte av någon speciell anledning. Bara sådär. Jag älskar att bo här.

Har hjälpt Rob att bära in alla hans saker från helvetet. Nu bor grabbn äntligen här på riktigt och vårat kollektiv är komplett.

Jag har klippt mig, och fått en lite rufsigare kalufs. Det gör mig glad.

Ibland skriver jag om jättesmå känslor som dessa, och ibland går jag till det tüngsta. En skön balans.

Hej, det här kan bli lite rörigt att läsa

men

jag ser väldigt tydligt mina föregående / pågående lösgörande av / mönster just nu. Det är för mig väldigt nyttigt - hur ska man kunna ändra sina mönster innan man är medveten om dem, till fullo, även om de upplöses rent naturligt - att se det intellektuellt kan leda till en senare kroppslig förståelse /

Det existerar tydliga paralleller i min relation till pengar, uppgifter, mat, godis och kärlek. Aspekter där någon slags värdering och ansvar förekommer (?) -

*

Tidigare mönster:

i kontakt med sötsaker ofta känt mig nervös / illa till mods och det är samma känslor som uppkommer vid kontakt med människor som tycker om mig, pengar, mat, - beteendet är att

Inte lita till sin egen förmåga huruvida man är kapabel nog att hantera situationen så som den förväntas. Det sker en inre konflikt i vem man är och vem man bör vara. Vem bör man agera som för att bli accepterad i situationen / älskad. Pressen / stressen uppkommer för att man är förvirrad i hur resultatet kommer bli .

Hur följande inställning leder till agerande i situationer:

Relation till mat: [negativa ego-effekter: negativ kroppsuppfattning / självuppfattning / komplex / fixeringar]
Kastat bort / frossat / hållt mig på avstånd från - godis / mat för att slippa pressen / stressen / limbo-känslan av att inte veta / litar inte på mig själv / egen förmåga så jag binder inte upp mig på några slags mål / för då gör jag mig själv / andra besviken -> avhållsamhet / icke-njutning

Relation till människor: [negativ självuppfattning, misstro till egen tillräcklighet som individ]
Kastat bort människor / frossat (höjt upp / ner) / hållt mig på avstånd från / känt stark oro/stress/press och velat ta bort - individer / människor i allmänhet som visar mig omtycke, oavsett om de är vänner / partners när de närmar mig för att jag inte klarar av stressen / pressen av att inte veta om jag är accepterad på djup nivå - leder till ytliga kontakter och svårigheter att fördjupa band pga förvirring över vem jag bör / får vara / vem människor ser. Litar inte på egen förmåga att hantera situationer så jag stöter bort dem för då gör jag inte mig själv / andra besviken. -> isolation

Relation till pengar: [negativ uppfattning om egen förmåga att hantera situationer med större ansvar]
Kastat bort / slösat / inte velat ta emot / sett mig - gåvor / pengar / - svårigheter att ha pengar vid behov, sparanden, ”ansvarsfullhet”, får pengar men vågar inte hålla dem kvar så jag stöter bort dem , litar inte till egen förmåga att hantera dem sunt / hantera pengar så jag binder inte upp mig för då existerar risken att jag hamnar i problem. -> slöseri / ge bort / lättvindighet


*

Vad skapar dessa mönster och var börjar det?

Jag kan se mönstren i släkt och föräldrar eftersom att man kan se explosionen tydligt och därigenom leta sig tillbaks till kärnan. Känslor som inte delas / inte får synas / skapar mönstren och därifrån rullas snöbollar tills de sprängs och orsakar en försenad effekt i handlande och liv. Detta påverkar livskvalitén starkt. Mitt ansvar och min uppgift är att rulla tillbaks dessa mönster så gott som det går och förhindra snöbollseffekten genom att slå hål på skorpan som bildas i ett tidigt stadie.

Fortsätt på redan utstakad väg och bli än smidigare på att plocka upp subtila signaler inom då du känner att du vill hålla saker för dig själv genom att 1. Uttrycka sig själv när det handlar om sorg / besvikelser / rädslor / vad som 2. Dela med dig av allt som känns svårt till någon eller skriv om det själv för att se det 3. Inse att vrede är en gräns som antingen handlar om att säga nej till något du inte vill / eller att någon annan går över dina gränser 4. Var närvarande med dina känslor - hamnar du i situationer med pengar/gåvor/kärlek/mat så känn efter starkt vad du känner att du vill / inte vill ha och agera efter det - uppkommer en stress / press så kan du gå iväg och släppa ut det (gråta / skrika / prata) istället för att fylla över smärtan med att kasta bort saker / äta / konsumera / bedöva / slösa.

Key: Acceptans & Förståelse.

*

Hur kan jag se mönstren?

Min självuppfattning är idag starkt omvänd och starkt positiv. Jag ser mönstren och därigenom kommer saker till mig som utmaningar i huruvida jag vill acceptera vad jag blir given eller om jag väljer att fortsätta refusera pengar / kärlek / balans / vänner / -

Välj att 1. Låta dig själv bli älskad / omtyckt / tillåta alla att se vem du är / tillåta att människor blir besvikna på dig / att göra misstag /

eller

2. Fortsätta på tidigare metoder.

*

Uppfattning [andras utprojicerade på dig/egen] / Förväntan / Perception -> Projicering -> Liv / Verklighet / Livskvalité

*

Allting är en ekvation och en dröm byggd av idéer.

i MITT BLOCK!
Har velat göra det i över en vecka nu. Men inte kunnat. Varit för upptagen med att må bra.

Snällhet infinner sig från alla olika fronter och från alla olika håll. Som attacker. Men det är inte attacker. Jag kan inte hålla emot när det kommer från så många olika ställen samtidigt. Och varför försvara sig. Jag är en mänsklig individ som alla andra.

Jag blir rädd. Uppenbarligen så frammanar jag någonting ur er som ni tycker om. Jag vill inte vara misstänksam och jag vet att ni inte är giriga. Låt det bara ta tid för mig. Jag har svårt att ta emot gåvor. Jag vill lita på att ni ger för er egen skull och inget annat. Jag känner mig inte glorifierad, jag är bara väldigt rädd för att bli fängslad, kravställd, att man ska förvänta sig något tillbaka.

Jag är livrädd för att inte bli sedd för vem jag är. Och jag måste också tvinga mig själv att uttrycka mig så att jag inte imploderar.

Såklart är det enklare att inte ta emot för då slipper jag upplevelsen att vara ”skyldig” något. Men det existerade aldrig någon skyldighet. Det är jag som har aningen svårt att ta emot kärlek, i vilken form den än kommer. Det kan vara maskerat på så många olika vis, man kan säga att vissa saker inte ”är” kärlek och att andra ”är” det - ....

Men det kvarstår att vill man ge så vill man ge - och om man inte tar emot så förnekar man även någons kärlek. Min far visade ofta sin kärlek i prestationer och praktiskt arbete, det var faktiskt underbart att kunna åka linbana med mina bröder tvärs igenom trädgården och att sitta uppepå bilen (på bildörrarna med fönstren nervevandes) med vinden svajandes i våra hår när vår far olovligt och kriminellt körde oss i snabb hastighet tvärs genom skogen. Jag älskade det! Min mor visade ofta sin kärlek i att köpa saker åt oss om vi behövde. Det är också väldigt kärleksfullt, båda, på sina sätt. Uppskatta det för vad det är istället för att slänga rage åt något håll för att allt inte ser ut som mina ideal. Vilket jag iofs inte har gjort på väldigt länge - men jag vill faktiskt ta emot allt som ni har gett för att ni har gett det. För att man ger alltid utifrån sina bästa förutsättningar som råder, man ger alltid det man kan ge, varken mer eller mindre. Fast ett hjärta som ger i tystnad ger inte så mycket alls i verkligheten. Så länge man finner det man behöver finna i individer, någonstans, så behövs inga ideal egentligen. De har ingenting att stå till svars för.

Det ska jag inte heller göra. Jag vill tro på snällhet, jag. Jag vill också kunna ge från mitt hjärta och hoppas att det blir mottaget. Det är inte någonting som jag vill förneka någon. Säg tack och ta emot, nu! NU

Det är en tråkig sak att känna sig jättelångt från sin familj rent mentalt. Vara den där vargen som inte passar in bland alla får. Men det får jag försöka kompensera med annat. Men kan man det?

Ibland får jag för mig att jag skulle ha mått mycket bättre och tryggare om jag hade haft en bättre (som i tajtare) uppväxt tillsammans med min familj (och den förmodan kanske stämmer men det är skitonödigt att ens lägga ner den minsta tankeverksamhet på det nu), men samtidigt är jag tacksam, tror jag, över att jag fått växa upp mer självständigt, rent själsligt, och blivit den jag är idag. Trots att jag inte riktigt är den jag vill vara, idag, så tror jag att jag en dag kan bli det. Jag känner mig mycket närmare livet på ett sätt jag inte upplevt det förut.
Men jag känner mig fortfarande lika ensam.

På tal om sånt här. Ibland, ibaand.. lever jag under en liten illusion att jag kan bota denna ensamhet genom att hitta en vän jag klickar jättemycket med. En vän. Eller kanske en flickvän. Jag känner ett behov av att smsas medan jag ligger i sängen och ska snart sova. Jag vill prata om känslor. Vilka känslor som helst. Jag älskar att prata om känslor. Diskutera kring det spektrat. Jag gör det så sällan numera.

Under denna illusion lever jag under en annan illusion, och den lyder som så att jag kanske bara inte träffat mig själv ännu. Mig själv som i = min egen själsliga trygghet.
För jag menar.. även hur skönt det än är att känna sig sammankopplad med någon annan, så vill jag nog helst känna mig sammankopplad med mig själv (först).

Fast nu när jag tänker efter så är ju detta två typer av ensamheter. Ibland är det svårt att inte råka blanda ihop behovet av att vilja känna sig innanför sin familj och behovet att bara känna sig innanför någon överhuvudtaget.

Blah. Jag är inte så bra på det där med att tänka när jag egentligen borde sova.

Vi har delat en hel del, och när man delar, blir man också naturligtvis utmattad. Det är väldigt sköna processer, också smärtsamma. Frigörande.

Är på date med min bro Anton, vi dricker vin och tittar på film.

Är även i stockholm nu under höstlovet, pip till bara om det vore kul att träffas. <:

Jag känner ett behov av uppmärksamhet, att någon säger att jag är fin. Det är irriterande.

Edit: Det är ett irriterande behov.