efter klockan två ska man bara gå och lägga sig.

Det är en tråkig sak att känna sig jättelångt från sin familj rent mentalt. Vara den där vargen som inte passar in bland alla får. Men det får jag försöka kompensera med annat. Men kan man det?

Ibland får jag för mig att jag skulle ha mått mycket bättre och tryggare om jag hade haft en bättre (som i tajtare) uppväxt tillsammans med min familj (och den förmodan kanske stämmer men det är skitonödigt att ens lägga ner den minsta tankeverksamhet på det nu), men samtidigt är jag tacksam, tror jag, över att jag fått växa upp mer självständigt, rent själsligt, och blivit den jag är idag. Trots att jag inte riktigt är den jag vill vara, idag, så tror jag att jag en dag kan bli det. Jag känner mig mycket närmare livet på ett sätt jag inte upplevt det förut.
Men jag känner mig fortfarande lika ensam.

På tal om sånt här. Ibland, ibaand.. lever jag under en liten illusion att jag kan bota denna ensamhet genom att hitta en vän jag klickar jättemycket med. En vän. Eller kanske en flickvän. Jag känner ett behov av att smsas medan jag ligger i sängen och ska snart sova. Jag vill prata om känslor. Vilka känslor som helst. Jag älskar att prata om känslor. Diskutera kring det spektrat. Jag gör det så sällan numera.

Under denna illusion lever jag under en annan illusion, och den lyder som så att jag kanske bara inte träffat mig själv ännu. Mig själv som i = min egen själsliga trygghet.
För jag menar.. även hur skönt det än är att känna sig sammankopplad med någon annan, så vill jag nog helst känna mig sammankopplad med mig själv (först).

Fast nu när jag tänker efter så är ju detta två typer av ensamheter. Ibland är det svårt att inte råka blanda ihop behovet av att vilja känna sig innanför sin familj och behovet att bara känna sig innanför någon överhuvudtaget.

Blah. Jag är inte så bra på det där med att tänka när jag egentligen borde sova.