tjena emocore

Jag skriver bara nuförti'n om jag har nåt deppigt att skriva! Läs ej om ni inte vill.


Jag känner inte den kärlek jag känner att jag borde inför livet. Jag känner att jag borde känna mer. Jag är rädd att de misstag jag gjort har gjort mig permanent trasig; att jag inte kan komma dit jag vill längre. Jag är för känslig, samtidigt som mycket inte trängs in i mig på djupet. I alla fall de ting som är av positiv karaktär. Det är som att jag inte tillåter vissa saker att komma in. Dessa tankar och känslor är sällan av överväldigande art, men de kommer krypande emellanåt, och emellanåt kan de kännas starka, och jag är rädd att det ska leda till att jag en dag ska bestämma mig för att det är dags att ta mitt liv. Det känns ibland som att det är dit jag är på väg. Jag fantiserar ofta om andra människors liv, och att om jag hade haft en annans vardag kanske jag hade varit (eller kunnat bli) mer kär i livet. Ibland ser jag människor som jag tillskriver som mer tillfreds än vad jag är, mer bekväm, i sina tillvaron, och jag avundas detta. Men det kan jag ju såklart inte veta något om. Inte för att det egentligen betyder något. Men det skapas ändå i mitt huvud, och hela den här känslan av att jag inte hör hemma någonstans fortsätter. Jag är inte värd mitt liv, och det omöjliggör den kärlek jag skulle kunna känna inför det.

Det här är såklart en koncentrerad summa av mina negativa känslor. Vissa dagar är okej, vissa dagar sitter jag i mitt vardagsrum och dricker kaffe och känner att det kommer bli bra. Nu måste jag fan sova, för jag ska jobba imorgon.