" "

Snällhet infinner sig från alla olika fronter och från alla olika håll. Som attacker. Men det är inte attacker. Jag kan inte hålla emot när det kommer från så många olika ställen samtidigt. Och varför försvara sig. Jag är en mänsklig individ som alla andra.

Jag blir rädd. Uppenbarligen så frammanar jag någonting ur er som ni tycker om. Jag vill inte vara misstänksam och jag vet att ni inte är giriga. Låt det bara ta tid för mig. Jag har svårt att ta emot gåvor. Jag vill lita på att ni ger för er egen skull och inget annat. Jag känner mig inte glorifierad, jag är bara väldigt rädd för att bli fängslad, kravställd, att man ska förvänta sig något tillbaka.

Jag är livrädd för att inte bli sedd för vem jag är. Och jag måste också tvinga mig själv att uttrycka mig så att jag inte imploderar.

Såklart är det enklare att inte ta emot för då slipper jag upplevelsen att vara ”skyldig” något. Men det existerade aldrig någon skyldighet. Det är jag som har aningen svårt att ta emot kärlek, i vilken form den än kommer. Det kan vara maskerat på så många olika vis, man kan säga att vissa saker inte ”är” kärlek och att andra ”är” det - ....

Men det kvarstår att vill man ge så vill man ge - och om man inte tar emot så förnekar man även någons kärlek. Min far visade ofta sin kärlek i prestationer och praktiskt arbete, det var faktiskt underbart att kunna åka linbana med mina bröder tvärs igenom trädgården och att sitta uppepå bilen (på bildörrarna med fönstren nervevandes) med vinden svajandes i våra hår när vår far olovligt och kriminellt körde oss i snabb hastighet tvärs genom skogen. Jag älskade det! Min mor visade ofta sin kärlek i att köpa saker åt oss om vi behövde. Det är också väldigt kärleksfullt, båda, på sina sätt. Uppskatta det för vad det är istället för att slänga rage åt något håll för att allt inte ser ut som mina ideal. Vilket jag iofs inte har gjort på väldigt länge - men jag vill faktiskt ta emot allt som ni har gett för att ni har gett det. För att man ger alltid utifrån sina bästa förutsättningar som råder, man ger alltid det man kan ge, varken mer eller mindre. Fast ett hjärta som ger i tystnad ger inte så mycket alls i verkligheten. Så länge man finner det man behöver finna i individer, någonstans, så behövs inga ideal egentligen. De har ingenting att stå till svars för.

Det ska jag inte heller göra. Jag vill tro på snällhet, jag. Jag vill också kunna ge från mitt hjärta och hoppas att det blir mottaget. Det är inte någonting som jag vill förneka någon. Säg tack och ta emot, nu! NU