alismas blogg

känner mig så ensam nu när jag är inlagd, tillskillnad från när jag var inlagd för en månad sedan. har säkert att göra med att den här avdelningen är en av de värsta jag varit på. det är literally bara en korridor och sen så ingen här särskilt vänliga heller. så jag socialiserar mig inte med någon, varken personal eller patienter.

sen så hade jag flertalet vänner som kom och hälsade på när jag låg inne i haninge, men det var också mycket trevligare där än vad det är här. finns literally inga aktiviteter alls. de har ett ?lugna rummet? med en fåtölj och en sackosäck, but that?s about it. vill bli utskriven asap, men med tanke på att jag varit inlagd längre än vad jag brukar och i princip bara legat inne på rummet så är jag rädd att jag kommer fortsätta isolera mig så fort jag kommer hem igen. börjar bli mer disconnected med mina känslor igen så känner mig bara som ett tomt, likgiltigt ångestmoln.

behöver även fixa med ansökan om ekonomisktbistånd för januari ASAP, personalen har fixat i princip allt så jag behöver bara skriva ut mina kontoutdrag och skriva på blanketten, men idk hur jag ska kunna göra det när personalen vägrar åka hit och lämna allt.

idk är bara så stressad och förvirrad

ni vet den där snubben L som jag var borderlinekärTM i början av året? ni vet han som unmatchade mig på tinder för att sen matcha med mig igen???

hursomhelst det finns en mentalskötare på avdelningen som ser precis ut som honom? HAHAHAH
fast litelite knubbigare och ah han har inte har vitt hår utan svart lmao. de skulle kunna vara syskon eller till och med tvillingar and it makes me so fkn uncomfortable and creeped out.

pga det så vågar jag knappt ha ögonkontakt med snubben när jag pratar med honom. undviker att prata med honom så mycket det går, men han är så snäll?? det suger somfan för han är den enda på avdelningen som jag bekväm med att faktiskt berätta hur jag egentligen mår och som genuint faktiskt lyssnar

pls send help

okej så vet inte hur mycket jag får säga egentligen så kommer inte nämna några namn eller vad huvudförhandlingen handlade om, utan kommer bara berätta om det i stora drag och hur jag mådde innan, under och efteråt.

på morgonen blev jag väckt av någon skötare och fick mina mediciner och det var ca 2h innan jag skulle åka till solna. de har ju vetat om att jag skulle ha rättegång och de visste om hur dåligt jag mådde med tanke på att just rättegången var en av de största anledningarna till att jag ens blev inlagd från första början. men trots det så var det ingen som kollade hur jag mådde eller frågade mig om jag ville prata av mig innan jag skulle iväg.

sen kommer det in någon manlig skötare som jag verkligen önskar att jag fick namnet på. han kommer iallafall in och helt plötsligt slänger han ur sig ?är det din pappa som kommer köra dig?? och jag får en panikångest attack direkt och blir defensiv. och jag frågar gång på gång varför han ens antog att jag hade en pappa eller ifall jag hade kontakt med honom öht. och han hugger till direkt och börjar skrika att han inte antog något utan att han bara frågade.

återigen så förklarar jag att när du ställer frågan ?ska din pappa köra dig? så antar du ju att jag har en pappa, om du inte antog något så hade du istället frågat ?hur tar du dig dit? eller ?är det någon som kommer köra dig? det slutar med att han skriker att jag är en idiot och att det inte går att prata med mig, han smäller igen dörren och pratar högt i korridoren med andra skötare och patienter om vilken idiot jag är och att det inte går att prata med mig. då blir jag riktigt förbannad, jag flyger upp ur sjukhussängen och sliter upp dörren och skriker ?du är personal här och du pratar inte sådär om patienter i allmänna utrymmen?

efter det så bröt jag ihop igen och en annan skötare kom in och hon frågade vad det var som hände och jag berättade allt som hände och hon sa att det visst gick att prata med mig.

fick en sjukresetaxi till solna (som jag förövrigt inte vet hur jag ska betala med tanke på att jag fick avslag på min ansökan) och det var meningen att jag skulle vara där 10:30 för det var då jag skulle möta upp min farmor och vittnesstödet. men var där typ 09:20 så stod där helt själv helt panikslagen. men min vän, hennes familjemedlemmar och hennes advokat kom ut bara några minuter efter att jag anlände och börjar gråta när jag kramade om henne. jag kände mig eller jag känner mig fortfarande patetisk över att jag är så förstörd över det här iom att jag bara är ett vittne och att det är hon som är den målsägande. förhandlingarna hade redan börjat så de var bara ute på en paus. jag vet inte hur länge jag fick sitta där innan min farmor kom dit men det kändes som en evighet. och direkt när hon kom så letade vi upp vittnesstödet och vi pratade om ifall de kunde ha medhörning aka att den åtalade skulle lämna rättssalen och sitta i ett annat rum och får höra förhöret via högtalare. när vi satt utanför rättssalen för att vänta på att de skulle ropa upp mitt namn så blev ångesten bara värre och det kändes som att tiden stod stilla. sen ropar de upp mitt namn och det kändes som att mitt hjärta stannade, men tydligen så meddelade de bara att de var sena och att de andra förhören hade dragit ut på tiden, vittnesstödet passade då på att smita in och be åklagaren om medhörning. det blev paus igen och alla lämnar rättssalen och fick så mycket ångest att jag ville kräkas när jag såg honom. åklagaren och min väns advokat förklarade hur det skulle gå till och att de inte skulle ställa så himla mycket frågor. de försäkrade mig även om att det inte skulle ta så lång tid heller, men de visste heller inte hur mycket frågor försvarsadvokaten hade.

åklagaren, domaren och nämndemännen godkände att jag skulle få medhörning, men det betydde också att jag återigen fick se honom när han skulle flyttas till det andra rummet.

själva förhöret var en blur, at that point så hade jag så mycket ångest att jag trodde jag skulle svimma eller något. att ha så mycket folk som stirrar på en, att någon sitter och skriver ner allt som en säger och att bli filmad samtidigt som någon ifrågasätter precis allt blev extremt overwhelming.

det tog inte så lång tid och så fort jag lämnade rättssalen så brast allt, jag började gråta och hyperventilera. but i did it.

det som hände mig och allt rättegången handlade om är något jag aldrig pratat om eller något som jag bearbetat överhuvudtaget och som jag trodde så fick jag flashbacks och alla minnen som jag förträngt kom tillbaka

är fortfarande livrädd för att han ska bli frikänd och att han kommer börja stalka och trakassera mig online igen. men det får vi inte veta förrän om en vecka.

i still want to die tho

shelley ringed mig för ett tag sedan och ba ?saga jag har gjort något dumt?

spontant så tänker jag ?vadfan är d för skit du satt dig i nu ffs?

tydligen så hade hon haft tråkigt igår och skickat ?you?re gay lole? till ett flertal personer via hennes mail, varav en av hennes offer var frej larsson... har ingen aning om hur hon fick tag på hans privata mailadress???? hursomhelst så precis när hon såg att han svarat så försvann hennes internet på luren och det var då hon ringde mig panikslagen för att berätta hahahahahah

typ 20 minuter sedan så ringer hon igen, nu satt hon och skrattade hysteriskt samtidigt som hon grät och ba ?han har svarat?





han skrev inte något utan skickade bara bilden och det enda jag vill veta är VARFÖR han har den bilden på sin lur???

skrattade så mycket att jag trodde att jag skulle pissa på mig

d va allt jag ville berätta hejdååå

also om jag har ork så ksk jag uppdaterar lite om hur rättegången gick om någon ens skulle vara intresserad lol

psa: vill passa på att be om ursäkt för att jag har varit dålig på att sätta trigger warnings/content warnings i bloggen sen jag började blogga igen

okej så fick vänta i lite mer än 3h efter personalen på boendet ringde pam/112 och fick spendera natten på akutpsyk/observationsavdelningen. halva måndagen gick till att vänta på att få en plats på någon avdelning, men precis alla platser på de psykiatriska mottagningar som jag tillhör var upptagna så slutade med att jag tillslut blev inlagd på södertälje sjukhus :-)) fick lämna up och var ärlig med att jag skulle vara positiv på thc men this bitch var tydligen positiv spice också????????? enda sedan jag började bruka droger så har jag av principskäl aldrig velat eller ens tänkt tanken på att testa spice och det vet soc/boendet/beroendeenheten om sedan tidigare. så ska få lämna ett nytt prov på labbet lmao. så antingen var det jag rökt spiked (vilket är highly doubtful) eller så blev det bara fel med testet.

fick (och har fortfarande) en massa ångest över att bli inlagd här pga 1. har om och om igen hört av andra patienter när jag varit inlagd tidigare att avdelningarna på södertälje sjukhus är helt värdelösa och 2. jag har aldrig varit här och vet inte hur det fungerar eller ?känner? någon av skötarna if u get what i mean?

så är extremt anxious hela tiden och känner att jag är påväg att få panikångest konstant. det hjälper ju inte heller att det jag fick höra om avdelningen tidigare stämmer.

varje gång jag frågar om något så får jag alltid ?går inte vi är upptagna? som svar trots att precis hela personalstyrkan sitter i sina fotöljer i det allmänna utrymmet. har flera gånger bett om hjälp och stöd för att ringa tingsrätten för att dubbelkolla om jag får ta med en anhörig till rättegången och för att be om vittnesstöd, men naee de har de inte tid för eftersom ?de har viktigare saker att göra?. varje gång jag tagit mig modet till att prata med personalen slutar bara med att jag får panikångest, börjar gråta och att personalen går därifrån.

det blir lite svårt att prata med personalen, våga be om hjälp och att undvika att isolera mig på rummet som läkaren på inskrivningsmötet uppmanade mig att göra när jag konstant blir ignorerad och invaliderad.

är hemma för första gången på två månader, klarade inte att ta mig hem själv för vill verkligen undvika att åka förbi skanstull pga anledningar lmao så mamma och hennes pojkvän hämtade upp mig och körde mig hem i och med att mamma ändå skulle hämta min smutstvätt (bortskämd och sönder curlad snorungeTM)

såklart så kommer jag hem till massa post från huddinge kommun och självklart så har min ansökan för den här månadens ekonomiskt bistånd blivit avslagen :-)
för att jag vaf inlagd på psyk och inte hade något läkarintyg som kunde styrka att jag varit inlagd :-)) vilket jag inte ens visste att jag skulle behöva iom att jag varit inlagd förut utan problem och aldrig behövt göra det förut :-)

så bröt ihop totalt, jag fick panikångest och tårarna bara forsade. hur ska jag ha råd att betala för min inläggning? hur ska jag kunna hämta ut mina mediciner? hur ska jag kunna betala min hyra?

allt bara rann över och för första gången någonsin så anförtrodde jag mig till personalen och bad om hjälp. eftersom jag uttryckte precis hur jag mår så ringde hon 112 och nu väntar jag på att bli hämtad och bli körd till psyk.

så jävla dålig tajming, har så mycket saker jag behöver ta tag i under veckan.

why am i like this?

har inte riktigt någon annanstans att vända mig och jag vet att det säkert finns folk där för mig som gärna lyssnar. men jag kan inte, jag har för mycket stolthet och jag skäms alldeles för mycket för att verkligen berätta vad som är fel.

har kurat mig ihop i ett hörn på sagas soffa under en filt och bara gråter. jag gör allt i min makt för att hon inte ska lägga märke till det och jag känner mig så fucking patetisk, jag har inte gråtit sen i juli.

när jag kom ut ur psyk och mitt depressiva skov så kom alla borderline symptom (som blivit dämpade av depressionen) kommit tillbaka starkare än någonsin och jag vet inte hur jag ska hantera mina känsloexplosioner och impulser.

och på torsdag är det dags för rättegången, något som jag försökt ignorera enda sedan jag fick kallelsen i somras. men på torsdag smäller det och jag kommer tvingas vittna mot äcklet som stalkat mig här på sidan, som köpte mina tjänster och som sexually assaulted me. och jag är livrädd, livrädd för att vara i samma rum som honom, rädd för att se honom och framförallt livrädd för att få en flashback under rättegången som nästan alltid resulterar i en panikångest attack.


och årsdagen för mitt senaste självmordsförsök börjar närma sig. och det finns inget jag önskar mer än att jag dog i det där jävla badkaret och att jag aldrig vaknade upp igen på intensiven.

i?m a pathetic excuse for a human being

gillar hur jag håller koll på exakt vilket datum allt gick åt helvete.
2018.10.10
frej larssons rättegång gällande hot mot tjänsteman



dagen började med att shelley ringde mig och ba ?de har ändrat tiden för rättegången och rättssal vi måste åka dit nu? klädde på mig det första jag hittade och kubbade till bussen. när vi kom fram så hade rättegången redan börjat och det var en handfull människor som sitter utanför och väntar på pausen. sen så kommer värsta entouraget in i väntsalen, in my head så känner jag bara spontant ?nej?

kopplade först inte vilka de var men introvert som jag är så fortsatte jag ignorera dem, trots att en av snubbarna kör upp en kamera i mitt och shelleys ansikte samtidigt som han frågade om han kunde ställa några frågor. shelley börjar babbla på och jag ville sparka in hans pannben men eftersom jag hade på mig platåskor och befinnde mig i stockholms tingsrätt så kändes det smartast att avstå, ville även sitta på hans ansikte because goddamn, it was a very confusing mix of feelings i must say. ungefär en kvart innan pausen var slut så har det blivit en stor folkmassa med folk utanför rättssalen och ännu en gång ville jag sparka in någons pannben.

viktigt att veta. tiden och rättssalen som jag redan nämnt ändrades i sista minut, säkert för att de misstänkte att de skulle bli extremt många som ville gå på rättegången och ah kan vara så att det också berodde på att frej postade ?den första som tänder en jolle i rättssalen kommer få en avsugning efter rättegången? (eller vadfan han nu skrev) vad vet jag ¯\_(?)_/¯

hursomhelst salen ändrades till en mindre sal där det bara fick plats 13 åskådare och eftersom jag, shelley och en handfull andra människor var där först så var det givet att vi hade en plats, thats just common courtesy. trodde jag, så fort salen öppnades igen så gick allt åt helvete, det var två brudar som kom typ max 10 minuter innan som försökte tränga sig fram och jag lyckades hålla mig till att bara putta undan den ena istället för att ah stämpla hennes ansikte med min sko. och det där entouraget som jag nämnde tidigare började jiddra SOM FAN, men jag fortsätter trycka emot och både jag och shelley är de sista som får komma in.

but in that commotion, när jag var så förbannad som jag var så insåg jag vilka snubbarna var. grejen var att när vi blev intervjuade så hade de ej solglasögon på sig så kopplade inte förrän jag stod och skrek på dem.


venne vad någon av dem heter, men ser ni vilken liten fitta han gult är? det bara strålar om honom.
hahahhaha visste inte att grabbarna från odz var sånna jävla horungar smh

lite kort om rättegången, snubben snackade om fisk i en halvtimme och om hitta nemo i en kvart, han sjöng ?jag må h*n leva? för åklagaren och annika för att förklara meningen ?då ska hon skjutas? och, svarade inte på en enda fråga åklagaren ställde öht. en av frågorna som åklagaren ställde var:

?men frej, vad betyder det att KNULLA någon???

shelley brast ut i skratt och blev nästan utslängd. ni som inte vet, hon skratta högt och hon skrattar som en häxa.

andra gången som hon nästan blev utslängd var när de diskuterade en spelning och en man (vars namn jag ej kommer ihåg) som hade tagit frej till ett avskilt rum och bett han klä av sig sina kläder.

varpå åklagaren blir förvirrad över vem den här mannen är och frågar ?var han en polis??

varav frej svarade ?ja det hoppas jag verkligen?

shelley började skratta okontrollerat och jag ville dö av the second hand embarrassment eftersom domaren avbröt hela rättegången för att be henne sluta skratta eller annars avlägsna sig från rättssalen. majoriteten av alla platser var upptagna av diverse journalister från olika nyhetsblaskor, så som svt, expressen osv och ngn random snubbe från cannabis.se så de stirrade en massa på oss varje gång shelley gjorde ngt opassande eftersom det var rätt så jävla obvious att vi ej var där av samma anledning som dem.

eftersom frej hade en tendens att prata om allt annat än det åklagaren frågade och undvek att svara på några frågor så drog rättegången ut på tiden och de behövde ännu en paus. hamnade i ytterligare en hetsig diskussion med någon rövhatt från odz (han i gult) och jävlar vad jag ville stämpla honom med min sko igen. JESUS vad obnoxious han var. smh vi var där först jävla horunge


my last three braincells fighting for survival
(1997, colorized)

dagen fortsatte och jag gjorde mig iordning för efterfesten, hade på något vänster övertalat mamma att betala för min biljett



var helt ävertygad om att de trollade i biljettinfon som de gjorde på biljettbekräftelsen för ostronprovningen, men adressen was actually called that AHAHAHAH

spelningen var helt amazing, blev positivt överraskad eftersom ostronprovningen var ett fkn skämt. vi hamnade längst fram och det var där allt började gå utför. de passades runt gås efter gås och impulsiv som jag är så såklart så rökte jag också, så enkelt var det att kasta bort mina 8 månader som ren. just like that. i mitt huvud så resonerade jag såhär ?om jag nu ska få ett återfall så är det här ändå en helt legitim anledning, jag festar ju ändå med frej och odz?



vi fortsatte festa tills stängning och vi skulle vidare till crack tunneln och det var då jag träffade acke och amalia för första gången.

och det blev en del linor tjack, ketamin och md

så yeah that was the story about how i fucked everything up in one day

asså lite recap på vad som hänt medan jag var borta känns som en inte allt för dum idé. eller ah kanske inte precis allt, med tanke på att jag var borta i idk ksk ett halvår?? men har typ lowkey flyttat in hos shelley. jag har varit hos henne konstant i 2 månader nu eller ah med undantag från när jag var inlagd på psyk. det var inte jättekul btw, under tiden som jag låg inne på psyk så var det k a o s på utsidan, en jävla massa drama som alla inblandade förväntade sig att jag skulle lösa. fick besök by the devil herself och roham. så fort vi hälsade, hann knappt få en kram innan båda slänger ur sig ?you really shouldn?t have admitted yourself because of everything that?s happened? när de vet hur extremt dåligt jag mådde och hur suicidal jag var at the time.

började må bättre och kom ut ur
mitt depressiva skov and now i?m back at step one och försöker dämpa precis allt med substanser och alkohol once again. feels great man.