rättegången eventuell tw

okej så vet inte hur mycket jag får säga egentligen så kommer inte nämna några namn eller vad huvudförhandlingen handlade om, utan kommer bara berätta om det i stora drag och hur jag mådde innan, under och efteråt.

på morgonen blev jag väckt av någon skötare och fick mina mediciner och det var ca 2h innan jag skulle åka till solna. de har ju vetat om att jag skulle ha rättegång och de visste om hur dåligt jag mådde med tanke på att just rättegången var en av de största anledningarna till att jag ens blev inlagd från första början. men trots det så var det ingen som kollade hur jag mådde eller frågade mig om jag ville prata av mig innan jag skulle iväg.

sen kommer det in någon manlig skötare som jag verkligen önskar att jag fick namnet på. han kommer iallafall in och helt plötsligt slänger han ur sig ?är det din pappa som kommer köra dig?? och jag får en panikångest attack direkt och blir defensiv. och jag frågar gång på gång varför han ens antog att jag hade en pappa eller ifall jag hade kontakt med honom öht. och han hugger till direkt och börjar skrika att han inte antog något utan att han bara frågade.

återigen så förklarar jag att när du ställer frågan ?ska din pappa köra dig? så antar du ju att jag har en pappa, om du inte antog något så hade du istället frågat ?hur tar du dig dit? eller ?är det någon som kommer köra dig? det slutar med att han skriker att jag är en idiot och att det inte går att prata med mig, han smäller igen dörren och pratar högt i korridoren med andra skötare och patienter om vilken idiot jag är och att det inte går att prata med mig. då blir jag riktigt förbannad, jag flyger upp ur sjukhussängen och sliter upp dörren och skriker ?du är personal här och du pratar inte sådär om patienter i allmänna utrymmen?

efter det så bröt jag ihop igen och en annan skötare kom in och hon frågade vad det var som hände och jag berättade allt som hände och hon sa att det visst gick att prata med mig.

fick en sjukresetaxi till solna (som jag förövrigt inte vet hur jag ska betala med tanke på att jag fick avslag på min ansökan) och det var meningen att jag skulle vara där 10:30 för det var då jag skulle möta upp min farmor och vittnesstödet. men var där typ 09:20 så stod där helt själv helt panikslagen. men min vän, hennes familjemedlemmar och hennes advokat kom ut bara några minuter efter att jag anlände och börjar gråta när jag kramade om henne. jag kände mig eller jag känner mig fortfarande patetisk över att jag är så förstörd över det här iom att jag bara är ett vittne och att det är hon som är den målsägande. förhandlingarna hade redan börjat så de var bara ute på en paus. jag vet inte hur länge jag fick sitta där innan min farmor kom dit men det kändes som en evighet. och direkt när hon kom så letade vi upp vittnesstödet och vi pratade om ifall de kunde ha medhörning aka att den åtalade skulle lämna rättssalen och sitta i ett annat rum och får höra förhöret via högtalare. när vi satt utanför rättssalen för att vänta på att de skulle ropa upp mitt namn så blev ångesten bara värre och det kändes som att tiden stod stilla. sen ropar de upp mitt namn och det kändes som att mitt hjärta stannade, men tydligen så meddelade de bara att de var sena och att de andra förhören hade dragit ut på tiden, vittnesstödet passade då på att smita in och be åklagaren om medhörning. det blev paus igen och alla lämnar rättssalen och fick så mycket ångest att jag ville kräkas när jag såg honom. åklagaren och min väns advokat förklarade hur det skulle gå till och att de inte skulle ställa så himla mycket frågor. de försäkrade mig även om att det inte skulle ta så lång tid heller, men de visste heller inte hur mycket frågor försvarsadvokaten hade.

åklagaren, domaren och nämndemännen godkände att jag skulle få medhörning, men det betydde också att jag återigen fick se honom när han skulle flyttas till det andra rummet.

själva förhöret var en blur, at that point så hade jag så mycket ångest att jag trodde jag skulle svimma eller något. att ha så mycket folk som stirrar på en, att någon sitter och skriver ner allt som en säger och att bli filmad samtidigt som någon ifrågasätter precis allt blev extremt overwhelming.

det tog inte så lång tid och så fort jag lämnade rättssalen så brast allt, jag började gråta och hyperventilera. but i did it.

det som hände mig och allt rättegången handlade om är något jag aldrig pratat om eller något som jag bearbetat överhuvudtaget och som jag trodde så fick jag flashbacks och alla minnen som jag förträngt kom tillbaka

är fortfarande livrädd för att han ska bli frikänd och att han kommer börja stalka och trakassera mig online igen. men det får vi inte veta förrän om en vecka.

i still want to die tho