busbarns blogg

Som ni kanske alla vet så har jag en smärre besatthet över James Deen. Han är bäst i världen. Priset i charm tar han hem varje dag utan att överhuvudtaget försöka. Dessutom så råkar han ju av en ren händelse se rätt så bra ut faktiskt.

Happy Valentines Day From One Jew To All Of You


whooooooooooo let’s all make out!!!!!!! today i will be professing my love to the internet. dear internet. thank you. for everything. i appreciate you always being there. you have SO much porn on you. i can write on you. i learn things from you. sell things on you. i see no wrong with you. i am telling you all this because… well i want you to be my valentine. i don’t want a long term thing. i got a prom queen. i just was wondering if you would do a casual thing with me for the day. lets fall in love for 45 minutes. i want you to feel special. i want you to feel beautiful. you’re amazing internet and it is important to me that YOU realize how amazing you truly are. internet… PLEASE BE MY VALENTINE????

here internet… i heard you like pictures of me naked in hotel rooms?



i also heard you are into pictures of dudes with cool ‘staches…. will you be my valentine yet???"

Sitter för närvarande i korridoren och lyssnar på jazzkonstert. Ibland är det mer än bara fantastiskt att gå på en estetskola.
Det enda som saknas är mer dämpad belysning, och bord och stolar istället för träbänkar. Det och en kopp te, eller kaffe och choklad.
Den här dagen verkar bli ganska trevligt. Jag har inplanerat att se på bio ikväll. Förhoppningsvis. Det vore fanastiskt trevligt, det är förutsatt att jag orkar med det såklart. Jag hoppas, hoppas, hoppas.
Min gårdag var en katastrof. Fick inte ens till ork till en enda lektion utan blev ivägplockad av kuratorn och blev tre timmar senare upphämtad av min mor efter att kuratorn funderat på att skicka iväg mig på akutpsyk därför jag fick panikångest eftersom att ingen kunde ordna fram lugnande åt mig. Eller ja, ungefär så i alla fall, enkelt förklarat.
Vi ska nog planera ihop ett möte. Eller inte nog, vi ska planera ihop ett möte och prata om hur man ska hantera mig när jag är riktigt dålig. Jag är otroligt glad att lärare och hälsoteamet på den här skolan bryr sig om mig - Men jag blir flyförbannad över att inte en människa kan hantera och har utbildning för att hantera psykiska krissituationer. Det är uppriktigt sagt förjävligt. Det är ju toppen att de kan och vet var de ska dirigera vidare mig, men det vet vi också och det hjälper ingenting i krissituationer och jag är inte nog sjuk för att bli omhändertagen på akutspyk heller vilket innebär att det i slutet inte heller skulle ge ett skit.
Nog om att vara arg nu. Jag lyssnar ju på jazz och ska se på bio ikväll. Det här ska nog bli bra.
Vi fixar det, ellerhur?

Sitter vid köksbordet och värmer mina frusna fingrar runt en tekopp. Lyssnar på gammal nostalgisk musik så som Fairytale Gone Bad och How to Save a Life.
Försöker övertala Erik eller Tor att titta på film imorgon. För jag vill inte vara ensam. Jag har någonstans insett att det är bättre att springa och hamna i väggen än att begränsa mig dygnet runt och så småningom hamna där ändå. Jag är där nu så varför inte ha kul undertiden?

Det känns verkligen hur all ångest tär på min kropp.
Min mage har börjat om med att krångla, göra ont och gräla med mig mest hela tiden. I lördags var den riktigt jävlig och när jag skulle promenera till Tor och Erik så stötte den upp allting jag ätit under dagen i små men regelbundna kräkningar. Den fortsätter med det nu dygnet runt mer eller mindre. Framförallt så fort jag rör på mig.
Min nacke och övre rygghalva håller på att bli inflammerad efter vad jag gissar är spänningar i kroppen. Spänningar dygnet runt, även när jag sover.
Dessutom så märkte jag hur pass mycket värre min sovskräck blivit då jag hade för lite medicin med mig och var tvungen att vara utan den en kväll för att spara den så jag kunde sova gott i söndags. Jag hade en panikångestattack liggandes och lurande då jag gick upp och tog de sista lugnande och det sista propavanet jag hade liggandes i väskan och ringde min man så jag slapp vara ensam eftersom Tor hade somnat, och visst hjälper det att ligga bredvid någon men det får långt från full effekt när personen redan sover som en stock och själv så har jag dödsångest.
Jag är så jävla less på all det här skiten. Jag vill att det bara ska sluta.

Nu sitter jag hemma, äter bullens korv i franska varvat med vin, mjölk och serranoskinka. Ikväll ska vi bunkra upp med ginger beer, chilinötter, clementiner och lättsaltade chips och försöka se en film eller två. Jag önskar något så fruktansvärt att Tor och Erik kunde komma över och se film med oss, men Tor är nog hos sin far och att bara vara med Erik var varken jag eller Ebbe sugna på. (Inget ont mot Erik men ska man ha dem så ska man ha hela paketet)

Oh lord så mysigt. Min man har ju fyllt tjugo, och det har varit julafton, så nu sitter jag på hotell. Superior rum har vi fått. Det står en stor korg full med godsaker, vin och annat fint på bordet, sängarna är nybäddade och vi har både morgonrockar och en liten chokladbit på sängen. Mamma och pappa har betalat middag till oss båda nere i restaurangen. Jag har internet tlll datorn och fulladdat med filmer tills just innan sängdags.
Nu väntar jag på min moster och min världens finaste kusin som ska komma och dricka en kopp kaffe innan min karl kommer. Det är för övrigt en överraskning att rummet är uppgraderat och allting, nu kanske han läser det men jag känner att det inte gör så mycket.
Åh vad jag känner att jag faktiskt förtjänar den här kvällen.

Ligger i sängen för närvarande. Hatar att jag är så jävla tjock men försöker strunta i det. För jag har stora bröst så då blir allting okej. Fast är man tjock så räknas det ju inte att man har bröst. W/e.
Snart kommer min man hem, då ska vi fortsätta titta på Dreamers (http://www.imdb.com/title/tt0309987/?ref_=sr_1) som verkar vara typ världens mest mystiska franskengelska incestfilm.
Ska snart knarka ner mig med min medicin, och sova, sova, sova fast samtidigt så vill jag inte sova. Har ni känt det någon gång?
Att ni är rädda för att somna, eftersom ni inte vill vakna upp dagen efter och känna hur ännu en dag går till spillo och för att ni är rädda att behöva drömma vakna mardrömmar stunden innan ni faktiskt somnar, samtidigt som ni längtar så desperat efter att få sova eftersom då blir allting tyst och att drömma är det bästa som finns eftersom det alltid är bättre än verkligheten.
Jag hatar att vakna på morgonen. Det är som att vakna upp till en mardröm och det första jag vill göra är att sova igen.

Nu har jag skrivit mitt tal till Svenskan, som skulle utgå från debattartikeln jag tidigare skrev. Tyvärr så tycker jag att mitt tal blev bättre än debattartikeln, så därför delar jag med mig av mitt tal istället för debattartikeln.
Mitt tal handlar om att vi måste stoppa nedskärningarna inom psykiatrin som har drabbat hela Sverige hårt de senaste tjugo åren.

”Men om de tog tag i sitt eget nackhår och ryckte upp sig vore detta inget problem”
Den här meningen stötte jag på när jag skulle fördjupa mig inom vilka konsekvenser nedskärningen inom psykiatrin fått. Varför jag letade just efter konsekvenser är enkelt, därför jag har aldrig stött på en enda person som är för nedskärningen och som stödjer den, för än jag läste detta.
Egentligen är det väl kanske inte en person som stödjer nedskärningarna, men det är samtidigt en person som uppenbarligen inte bryr sig, och som sannerligen inte är emot problemen det medför ”För om de tog tag i sitt eget nackhår vore det inget problem”
Så är det inget problem? Kan människor bara ta sig i ”sitt nackhår” och så blir allting bra?
Svaret är enkelt, och det är ett nej. De människor som har kontakt med psykiatrin är sjuka människor, det är människor som inte längre kan ta sig i nackhåret och göra något åt sin situation och vi tar ifrån dem rätten till vård.
Folkhälsoinstitutet har de senaste åren beskrivit en oroande trend med fler och fler ungdomar som måste sjukhusbehandlas för depression, samtidigt som besparingarna inom psykiatrin fortsätter. Senast lades en hel rehabilitetsavdelning ner här i Skellefteå och trots att staten har lagt en storsatsning i år på psykiatrin så ska ändå tre miljoner sparas in på psykiatrin i Göteborg. Hårdast drabbade blir barn och ungdomspsykiatrin som måste skära ner buillimi och anorexiavården vilket i sin tur innebär att de måste minska ner ännu mer på de grupper de kan erbjuda hjälp, och att alla ungdomar över sexton som söker hjälp till bup ska bli omplacerade till primärvården, vilket är ett ansvar som de sällan klarar av att leva upp till.
Jag säger inte att det är en allmän jargong i Sverige att inte se de med psykiska problem som sjuka, men visst är det lite lustigt statistik från Sveriges kommuner och landsting berättar att 66% av våra slutenvårdsplatser de tjugo senaste åren har försvunnit. Det pratas om att psykiatrin måste effektiviseras för att vara mer pengaeffektiv, men istället så stängs avdelningarna ner då psykiatrin redan ligger på maxgränsen av belastningar. Någonstans verkar det som att vi glömmer bort att inom psykiatrin så är det just dyra läkemedel och behandlarna som är nyckeln till att kunna göra patienterna friska. Mindre pengar innebär färre behandlare och på så sätt får ännu färre patienter hjälp, det är inte möjligt att hjälpa människor fortare, det tar den tiden det tar för en människa att bli frisk det går inte att tvinga den mentala läkningsprocessen att gå fortare mer än vi redan gör i samhället. Psykiatrin är en verksamhet som är svår att effektivisera mer än vi gör idag.
För i slutändan så handlar allting i denna fråga om var vi ska plocka pengarna från, vad vi värderar som mer eller mindre viktigt. Jag tänker avsluta mitt tal med att besvara frågan vi ständigt tycks återkomma till i denna debatt, som jag även tänker hänger ihop med citatet jag började med; Var ska vi ta pengarna från om inte psykiatrin? Ska pengarna plockas från tillexempel cancervården istället?
När vi får denna fråga så måste vi någonstans granska oss själva, anser vi psykisk sjukdom vara en riktig sjukdom, är vi alla med på att psykisk ohälsa är någonting som precis som cancer utan behandling har väldigt hög dödlighet? Visste ni om att psykiatrin är den specialistavdelningen i hela Sveriges sjukvård som får minst pengar? Vi måste börja med oss själva och inse att god psykisk hälsa inte borde vara ett privilegium utan en rättighet.

Inatt så drömde jag om min oskuldspojke igen. Det är väldigt mystiskt det där hur mycket jag drömmer om honom, och att jag faktiskt kommer ihåg vad jag drömmer. Kanske har det att göra med att jag inte sover så vidare under nätterna, jag vet inte. Vilket som så ska jag inte klaga då det är ganska behagliga drömmar, lite sådär så jag inte vill vakna upp till verkligheten. Ganska mycket så om jag ska vara ärlig.
Inatt så lagade vi mat, retades, letade kryddor och kramades en gång. Min man var i närheten, liksom i samma hus, men inte just där och allting var som i allmänhet underbart och jag kände mig så trygg och nöjd med livet i största allmänhet, sen så vaknade jag, insåg att jag var fruktansvärt trött eftersom jag vaknat till flera gånger undertiden jag drömt och att min hjärna varit på helspänn sedan någon gång runt fyra.
Så jag slumrade en halvtimme till, fick spel på min man som måste ha vuxen adhd eller någonting för han kan aldrig ligga still på morgonen, eller innan han somnat. Det är alltid ett ben som ligger fel, ett finger som ligger fel, ett öra, en dreads, en tå.. och så vidare.
Nu så kommer jag att komma sent till skolan, men det gör som ingenting. För jag får pussas med min man och göra mig fin i min takt utan att stressa och eftersom jag mår som jag gör så är det ingen som blir arg. Mamma och pappa blir inte besvikna.
Det ska jag väl erkänna är både en för och en nackdel. Därför när jag mår bra så mår jag aldrig dåligt vilket innebär att jag aldrig behöver sova en halvtimme längre och får inte panik av att stressa så då är det ju inte ett problem, och nu när jag mår dåligt så är det skönt att människor respekterar hur det fungerar.
Jag hoppas att ni alla får den mest fantastiska av dagar. Du också Caisa, om du nu läser det här. Jag vet inte varför, men jag kände att jag ville hälsa det lite extra mycket för du är så fantastiskt fin.

Idag åkte jag hem från stan med min mor, och för första gången så uttryckte jag min ilska inför henne. Igår var jag hos skolans kurator och uttryckte för första gången inför någon min ilska.
Det känns otroligt förlösande.
Att äntligen få vara arg.
Det började egentligen vid mitt besök på bup innan jul, då min läkare sådde ett frö, bekräftade mig för första gången i mitt liv och gjorde så att allting kunde börja rämna och omvandlas till ilska istället för sorg. När han sa till mig och min mor att det kommer inte lösa sig, det kommer inte att bli bra av sig själv, du behöver terapi och du behöver genomgå en hel terapi på minst ett år, för låt oss vara realistiska, dina problem kommer inte att försvinna, du har haft dem under så otroligt många år redan innan du blev sjuk.
När de orden äntligen var sagda, när de var bekräftade så började omvandlingen från sorg till ilska. Från rädsla till frustration.
Ilskan över att jag var den som var tvungen att bli sjuk, över att inte veta vad som är felet, att inte ha någon diagnos utan över att bara vara så jävla fel, att behövt slagit mig blodig för att i slutändan inte få hjälp utan att möts av en psykiatri som inte ansett mig vara nog sjuk, som velat behandla mina symptom men inte orsaken så de snabbt kunnat sparka ut mig igen. Fått mig att känna att jag under hela min sjukdomsperiod trott att jag överdrivit tills jag nu äntligen fått den bekräftat.
Ilskan över att i flera år fått dygnet runt i varenda litet val jag väljer att göra måste väga hur jag ska orka, vilka jag får umgås med, vilka dagar, vilken film jag ska se, vilken mat jag ska laga, ilskan över att inse att trots att det är det enda som alla propsat på så blir det inte bättre hur mycket te jag än dricker och hur mycket energi jag försöker samla på mig. För jag får inte leva.
Ilskan över att alltid behöva vara den som drar ner andra, över att bromsa alla runt om mig på grund av mina begränsningar som ingen velat göra någonting åt. När mina vänner springer omkring i klackar så måste jag halta bakom dem med platta skor. Jag är så jävla leds på att vara annorlunda och inte kunna fungera som en normal människa.
Jag är så jävla arg över att jag inte fick någon hjälp, varför fick jag ingen hjälp för?
Varför frågar man en fjortonåring vad hon vill ha för hjälp, när hon inte vet vad felet är, var man ska börja, hur man ska göra eller vad man ens kan göra. Hur i helvetet kan man göra det?
Hon är så sjuk att hon skolkar bort halva sin skoltid i dödsångest och panik, hon vet inte hur man överlever, och henne frågar ni vad hon vill ha för hjälp. Hur i helvetet ska hon veta det, det enda som finns är att hon vill att det ska sluta. Att det arga förtvivlade ledsna barnet i henne ska sluta skrika och gråta.
För det är precis vad det är, jag har ett arg och ledset, förtvivlat litet barn i mig som jag inte kan styra hur mycket jag intellektuellt är medveten om det. Ett litet barn som tror att alla hatar henne, att hon inte är värd någonting och som vill att alla ska se henne och älska henne, se hur fel allting är. Ett litet barn vars behov av att synas och älskas, och framförallt att bli förstådd försätter mig riktigt jobbiga dagar i vakna mardrömmar. De mardrömmarna som gör mig rädd för att sova kommer till mig och hemsöker mig under dagarna när jag inte längre orkar kanalisera om min energi. När jag är slut. När jag inte orkar mer.
Därför jag lagade för mycket mat. Umgicks med en kompis för sent en kväll. Inte hann sova nog många timmar. Ett prov ligger överhängande. Eller bara ingen anledning alls, jag tog bara slut.
Varje dag i över fem års tid har jag fått kämpa, väga och klura, pussla och klippa och klistra i mig själv för att orka med mig själv. För att behandla symptom som hela tiden kommer tillbaka hur mycket jag än klipper och klistrar i mig själv, med min tid och alla i min omgivning. Visst har jag blivit duktigare, skickligare med saxen och limmet, det går lättare än förr men symptomen försvinner hur som helst inte helt. Därför orsaken är kvar, och jag vet inte vad den är, hur jag ska angripa den eller var jag ska börja.
Och jag är arg för att ingen annan verkar veta hur man gör heller, och vet de hur man gör så berättar de inte hur man gör utan säger bara att det är svårt. För allting är så jävla svårt. Jag är så jävla less på att allting ska vara så jävla svårt hela tiden.
Jag är så jävla frustrerad och arg och less över att känna mig så fruktansvärt jävla maktlös hela tiden. Över att ständigt kämpa för att tämja mig själv och det som finns inuti. Över att behöva vara barnvakt åt det sorgsna barnet i min kropp som aldrig är stilla.
Nu tog mina ord helt plötsligt slut. Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag vet inte vad för mer svordomar jag ska kasta ur mig, och för arga påhopp jag ska komma på. För någonstans tror jag att allting är sagt. Jag kan fortsätta mala på om samma saker, runt och runt, i cirklar och från olika vinklar men i slutändan så tror jag att allting är sagt.
Och i slutändan tror jag att vi alla bär på en känsla och en ilska för att ingen tycks förstå.