och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig

Idag åkte jag hem från stan med min mor, och för första gången så uttryckte jag min ilska inför henne. Igår var jag hos skolans kurator och uttryckte för första gången inför någon min ilska.
Det känns otroligt förlösande.
Att äntligen få vara arg.
Det började egentligen vid mitt besök på bup innan jul, då min läkare sådde ett frö, bekräftade mig för första gången i mitt liv och gjorde så att allting kunde börja rämna och omvandlas till ilska istället för sorg. När han sa till mig och min mor att det kommer inte lösa sig, det kommer inte att bli bra av sig själv, du behöver terapi och du behöver genomgå en hel terapi på minst ett år, för låt oss vara realistiska, dina problem kommer inte att försvinna, du har haft dem under så otroligt många år redan innan du blev sjuk.
När de orden äntligen var sagda, när de var bekräftade så började omvandlingen från sorg till ilska. Från rädsla till frustration.
Ilskan över att jag var den som var tvungen att bli sjuk, över att inte veta vad som är felet, att inte ha någon diagnos utan över att bara vara så jävla fel, att behövt slagit mig blodig för att i slutändan inte få hjälp utan att möts av en psykiatri som inte ansett mig vara nog sjuk, som velat behandla mina symptom men inte orsaken så de snabbt kunnat sparka ut mig igen. Fått mig att känna att jag under hela min sjukdomsperiod trott att jag överdrivit tills jag nu äntligen fått den bekräftat.
Ilskan över att i flera år fått dygnet runt i varenda litet val jag väljer att göra måste väga hur jag ska orka, vilka jag får umgås med, vilka dagar, vilken film jag ska se, vilken mat jag ska laga, ilskan över att inse att trots att det är det enda som alla propsat på så blir det inte bättre hur mycket te jag än dricker och hur mycket energi jag försöker samla på mig. För jag får inte leva.
Ilskan över att alltid behöva vara den som drar ner andra, över att bromsa alla runt om mig på grund av mina begränsningar som ingen velat göra någonting åt. När mina vänner springer omkring i klackar så måste jag halta bakom dem med platta skor. Jag är så jävla leds på att vara annorlunda och inte kunna fungera som en normal människa.
Jag är så jävla arg över att jag inte fick någon hjälp, varför fick jag ingen hjälp för?
Varför frågar man en fjortonåring vad hon vill ha för hjälp, när hon inte vet vad felet är, var man ska börja, hur man ska göra eller vad man ens kan göra. Hur i helvetet kan man göra det?
Hon är så sjuk att hon skolkar bort halva sin skoltid i dödsångest och panik, hon vet inte hur man överlever, och henne frågar ni vad hon vill ha för hjälp. Hur i helvetet ska hon veta det, det enda som finns är att hon vill att det ska sluta. Att det arga förtvivlade ledsna barnet i henne ska sluta skrika och gråta.
För det är precis vad det är, jag har ett arg och ledset, förtvivlat litet barn i mig som jag inte kan styra hur mycket jag intellektuellt är medveten om det. Ett litet barn som tror att alla hatar henne, att hon inte är värd någonting och som vill att alla ska se henne och älska henne, se hur fel allting är. Ett litet barn vars behov av att synas och älskas, och framförallt att bli förstådd försätter mig riktigt jobbiga dagar i vakna mardrömmar. De mardrömmarna som gör mig rädd för att sova kommer till mig och hemsöker mig under dagarna när jag inte längre orkar kanalisera om min energi. När jag är slut. När jag inte orkar mer.
Därför jag lagade för mycket mat. Umgicks med en kompis för sent en kväll. Inte hann sova nog många timmar. Ett prov ligger överhängande. Eller bara ingen anledning alls, jag tog bara slut.
Varje dag i över fem års tid har jag fått kämpa, väga och klura, pussla och klippa och klistra i mig själv för att orka med mig själv. För att behandla symptom som hela tiden kommer tillbaka hur mycket jag än klipper och klistrar i mig själv, med min tid och alla i min omgivning. Visst har jag blivit duktigare, skickligare med saxen och limmet, det går lättare än förr men symptomen försvinner hur som helst inte helt. Därför orsaken är kvar, och jag vet inte vad den är, hur jag ska angripa den eller var jag ska börja.
Och jag är arg för att ingen annan verkar veta hur man gör heller, och vet de hur man gör så berättar de inte hur man gör utan säger bara att det är svårt. För allting är så jävla svårt. Jag är så jävla less på att allting ska vara så jävla svårt hela tiden.
Jag är så jävla frustrerad och arg och less över att känna mig så fruktansvärt jävla maktlös hela tiden. Över att ständigt kämpa för att tämja mig själv och det som finns inuti. Över att behöva vara barnvakt åt det sorgsna barnet i min kropp som aldrig är stilla.
Nu tog mina ord helt plötsligt slut. Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag vet inte vad för mer svordomar jag ska kasta ur mig, och för arga påhopp jag ska komma på. För någonstans tror jag att allting är sagt. Jag kan fortsätta mala på om samma saker, runt och runt, i cirklar och från olika vinklar men i slutändan så tror jag att allting är sagt.
Och i slutändan tror jag att vi alla bär på en känsla och en ilska för att ingen tycks förstå.