busbarns blogg



Tjej, 27 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline och var senast aktiv: 4 december kl. 15:04

busbarn

Senaste inläggen

TW suicid
9 juli 2021 kl. 01:38
Första blogginlägget på hur många år som helst?
20 april 2020 kl. 20:15
EC och dess människor nu för tiden
23 februari 2018 kl. 20:08
Blablabla titel osv
8 februari 2018 kl. 12:10
Fantastisk helg
5 februari 2018 kl. 18:09
Marilyn och jag
29 januari 2018 kl. 12:10
Tbt Seterra
28 januari 2018 kl. 22:57
Att helt plötsligt vara vuxen
28 januari 2018 kl. 14:22
Satahormoner
27 januari 2018 kl. 12:46
FK ger en panik
17 januari 2018 kl. 14:41
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Linnea Civilstatus: Upptagen
Läggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: I skogen
Politik: Röd
Dricker: Vin
Musikstil: Allt
Klädstil: Beatnik
Medlem sedan: 2008-09-06

TW suicid

Tror genuint det jobbigaste med bpd är att värdera sitt liv så himla lite
Att konstant återkomma till suicidtankar och konstant utsätta sig själv för de tankarna, konstant fila ner på väggarna som hindrar en från det
Att värdera sitt eget liv så lite att man inte ens säger ifrån när andra sätter igång de tankarna hos en
Kanske säger man inte emot därför man vet att man inte egentligen har någon rätt att tänka de tankarna, man inser att man inte har rätt att säga till andra att de sätter igång de tankarna hos en, för de har egentligen ingenting att göra med dem
Så man ligger i slutändan där helt ensam, och filar ner de där väggarna som är tänkt att stoppa en från sådant
Och så vet man helt plötsligt inte vad man ska göra
Frågan är bara om man någonsin visste vad man skulle göra från första början



Första blogginlägget på hur många år som helst?

Är det fortfarande människor som är här?
Är vi fortfarande här, är vi fortfarande Online på denna hemsida?
Är vi fortfarande en grej här?
Jag bor i Örebro nu för tiden. Är depressiv pga Corona, jag exakt som alla andra människor som tvingas vara instängda hemma?



EC och dess människor nu för tiden

Känner lite spontant sådär att jag känner inte längre någon på ec sådär. Tittar vilka bloggar som är på toppen och känner igen nästan alla, men vågar på riktigt knappt läsa någon för att jag inte känner människorna.
De är för coola och viktiga för att jag ska våga ens klicka in på bloggarna. Enda jag känner praktiskt taget nu för tiden är ju Valentine, finaste, finaste Valentine. Hennes blogg vågar jag läsa. Men det är ungefär det.
Vet inte riktigt ens vad jag har att göra här längre. På riktigt. Bortsett från att läsa Valentines blogg. Det är verkligen det enda jag gör. Det och Fredriks. Går in och uppdaterar hemsidan och hoppas, hoppas att Valentine ska ha skrivit något nytt,
Känner mig något så otroligt tragisk. Och lika väl så är jag kvar här. Vad är riktigt grejen med denna hemsidan som gör att man inte kan lämna den på riktigt?



Blablabla titel osv

Har väl egentligen kört kanske, lite för hårt i veckan gissar jag?
Tre dagar på rad har varit ungefär hundra procent hela dagarna. Sovit riktigt kasst också. Skulle egentligen iväg hela dagen idag också, vill fortfarande nästan iväg, det liksom, kliar i bröstet efter att lämna lägenheten och göra någonting, men väljer att stanna hemma. Behöver vila huvudet om jag inte ska köra helt slut på mig själv.
Så har dammsugit lägenheten istället. Inser dock att jag missade lite och skulle behöva dammsuga om där, pga ligger jord på golvet från en blomkruka. Har bytt dammsugarpåsen också och blivit frustrerad eftersom jag insåg att vi fick soppåsar att ha i sopkorgarna hemma och inte stora soppåsar av mormor (Mormor säljer fryspåsar, soppåsar i olika storlekar etc för er som inte hade den blekaste aning om det) vilket innebär att vi har slut stora soppåsar hemma. Vilket jag hade behövt för att stoppa kartonger i. Nu har jag knölat in kartongerna i dessa små soppåsar och pressat in dem i städskrubben, och stängt dörren dit väldigt fort.
Är i desperat behov av att tvätta också. Men orkar inte. Gruvar mig. Får ångest vid tanken så jag skjuter vidare på det.
Stöka ur och i diskmaskinen behövs också. Gör det senare.
Varför är det alltid så förbannat mycket att göra hemma. Tar aldrig någonsin slut och är praktiskt taget ett heltidsjobb bara det. Förstår än så länge inte riktigt hur det är tänkt att man ska orka allt sådant och även bli frisk, och rehabilitera tillbaka sig till samhället.
Kanske kommer man dit, att man orkar och att det också går.


Lunchade för övrigt också med pappa igår. Var på stadskällaren och åt. Nu har jag visserligen börjat plocka in lite kött i min diet igen, men oavsett så var det första gången typ det inte gjort mig det minsta överhuvudtaget att inte äta av köttet, eftersom det vanligtvis känns som att man är andrahands-kunderna när man inte äter kött. Salladsbordet här var typ det galnaste jag har sett känns det som. Jag hade fyllt hela tallriken från bara salladsbordet innan jag kom fram till huvudrätterna som egentligen mer kändes som någon typ av bi-rätt. Plockade på mig några potatisskivor och fyra falafel. Liksom la dem ovanpå allt från salladsbordet. Salladsborden är dock egentligen det korrekta att säga.
Var helt galet gott iallafall, och utan tvekan det bästa salladsbordet jag sett i mitt liv. 10/10 godkänt kommer gå dit och äta lunch igen.



Fantastisk helg

Onsdag förra veckan kom svaret på varför jag hade haft så förfärligt ont i mina leder den närmsta veckan innan. Virus i kroppen. Magsjuka. Feber.
Repade mig dock otroligt fort igen och var till min stora lycka helt fit for fight och magsjukefri sedan två dagar bakåt på lördagen. Hade nämligen sedan tidigare en inbokad filmkväll med, Tor, Erik jag och Viktor, plus en gemensam kompis till Tor och Erik och hans flickvän. Star Wars marathon var de filmerna som stod på agendan.
Så vi bunkrade upp med mängder av veganska snacks, två flaskor vin, juice till mig, läsk till resten, filtar och kuddar och slog oss ner i Eriks farmors källare och startade Rogue One innan vi såg originaltrilogin.
Skulle kunna skriva en massa om relationerna där, för att uttrycka mig mycket vagt, men tror att jag sparar det till en annan gång. Vi kan bara konstatera att vi hade det fantastiskt mysigt och att det var precis vad jag behövde. Sent, sent, sent var vi färdiga och gick och la oss. Jag ventilerade lite till Casper innan jag la mig till rätta i sängen, vilket var precis vad jag behövde. Sov tre timmar och klev upp och drack kaffe. Tillslut klev Tor och Erik också upp och slöt upp med oss vid köksbordet.
Senare på söndagkväll så åkte vi ner till stan och satt oss på café med Jouline. Drattandes in genom dörren kom även en Johan efter en stund, vilket var en otroligt glad överraskning. Johan är en kompis till Viktor från campus. Han satte sig med oss och drack kaffe, övertalade Viktor att vi skulle äta lunch med honom på campus-restaurangen idag och att Viktor skulle följa med honom till klassrummet sen. Vilket passade perfekt eftersom jag också är på campus på måndagar.
Helgen har helt enkelt varit mer än otroligt energigivande och exakt vad jag behövde.
Idag har också varit väldigt bra. Träffade som sagt Johan tillsammans med Viktor idag uppe på campus, jag fortsatte med mina arbetsprover som jag inte kommer att bli klar med tills de ska skickas in. Haft spel på mig själv för att sedan att började träna mina axlar för att minska smärtorna i dem förhoppningsvis i förlängningen, så har jag även börjat använda musklerna i resten av armarna på nya sätt, vilket innebär att jag är extremt muskelsvag och blir fruktansvärt darrhänt med pennan bara efter tio minuter/en kvart ungefär.

Nu är jag ungefär helt knäckt. Min hjärna har stängt ner och stängt av, att få den att kunna fokusera på något alls är nästintill helt omöjligt. Det är gränsfall på ett mirakel att jag lyckats få ihop texten här överhuvudtaget. Kroppen är helt lamslagen trött, det känns som att jag gjort världens längsta träningspass och är helt mör i kroppen.
Så vila, vila, vila nu och lägga mig på typ en timme för att sova för kvällen.
Är dock, väldigt, tillfreds. Jag känner mig tillfreds.



Marilyn och jag

Kort och gott så är jag helt värdelös på att skriva blogginlägg nu för tiden. Ingenting intressant kommer upp i mitt huvud och orden faller inte som jag vill.
Vet inte vad jag vill skriva om gissar jag. När allt gör ont och känns fel, så känns det ännu mer fel att försöka skriva om de sakerna som är bra. Nej förresten, det känns fel att bedra mig själv och skriva som om allting var bra. Det känns inte fel att skriva om de saker som är bra.
Tror jag ska byta bild på min presentation för övrigt. Gjort ett kollage med några av mina favoritfotografier på Marilyn Monroe. Jag har alltid varit alldeles fantastiskt fascinerad av den kvinnan. Att det bodde så mycket smärta i henne, att hon verkade att aldrig ge upp hoppet om kärleken eller livet trots att hon var ofta i sådant kaos. Att hon inte lät sina rädslor stoppa henne. Att hon byggde upp sig själv till precis det hon ville vara. Hon var en skapelse under sina egna händer, och hon blev dyrkad. Är fortfarande idag det som vi alla vet.
Nej jag har ingen idé om att bli skådespelerska, eller att bli dyrkad för skönhet femtio år efter min död, sedd som en av världens vackraste och en ikon. Men jag gissar att jag finner det inspirerande iallafall.



Tbt Seterra

Tänkte bara skryta om att jag på 6:e försöket fick 100% på Seterra på tiden 1.32 när jag körde Europas länder. Helvete så svårt jag har med de små länderna, och framförallt kanske Montenegro, Monaco, Maldavien och Makedonien. Blandar konstant ihop vilket land som är vilket.
Körde sjukt mycket Seterra på högstadiet. Är faktiskt, väldigt roligt haha.



Att helt plötsligt vara vuxen

Vi åkte och handlade idag nere på Elgiganten.
I hissen upp till lägenheten var jag tvungen att fråga mig själv när jag blev så förbaskat vuxen egentligen.
Hemma har jag suttit och läst på hur jag ska rädda min stackars monstera som är väldigt ledsen då det varit mörkt dygnet runt varje dag i ungefär en månad, plus att det är så torrt i lägenheten att bladen praktiskt taget skrumpnar. Det blir nog att ta sticklingar från den och göra om från början. Detta gör mig glad. Att sitta och läsa om hur jag ska rädda och ta hand om mina växter.
Sedan var vi ju som sagt uppe på Elgiganten och handlade. Ett nytt dammsugarmunstycke, en luftfuktare och en termometer. Vi båda är superexalterade över dessa tre inköp. Framförallt de två sistnämnda. Just nu ser det ut som att vi har 12% luftfuktighet i lägenheten. Dessutom är det i vardagsrummet som jag skulle vilja påstå är ett av de bättre rummen. Framförallt i jämförelse med vårt sovrum.
Jag sitter alltså och skriver om luftfuktigheten i vår lägenhet. För detta är numera, som sagt, vet inte riktigt sedan när, sådant jag bryr mig otroligt mycket om. Vi diskuterar också om var vi ska ställa termometern för att få så bra översikt över den som möjligt runt om hela vardagsrummet.
När riktigt blev en sådan? Inte för att jag säger emot eller vill ändra på det.
Jag gissar att jag praktiskt taget, helt plötsligt börjat inse att banne mig, jag är nog kanske snäppet mer vuxen än jag vill erkänna för mig själv. Eller inte erkänna, utan kanske snarare förstår. Känner mig fortfarande lite rädd för vuxenvärlden, inte riktigt redo och vill gärna ha hjälp med allt som är läskigt vuxet, från någon mer vuxen helt enkelt.
Fast det har jag börjat förstå, är något som kanske aldrig riktigt går över.



Satahormoner

Bestämde mig förra veckan för att höja Voxran och hoppas på det bästa. Eller ja, förra söndagen så att imorgon är det en vecka sedan. Hann precis, kanske, eventuellt lite känna av effekten av det innan jag gick in i min pmds igår. Den är, tacka gudarna inte alls lika vidrig som den kan vara vissa månader. Men jag blir helt galet känslig för precis allt.
Viktor svär över lösenordet till vårt HBO-konto och jag vill bara bryta ihop och lägga mig under täcket resten av dagen och gråta. För han är så jävla dum och jag är så himla värdelös och jag hatar mig själv och nu vågar jag inte be honom sluta spela och kolla mailet så han kan återställa lösenordet så jag i min tur kan få logga in på mina enheter. Så istället så mår jag helt oresonligt dåligt och vill bara återigen skrika och gråta och ha sönder något. Och allt är fel och dåligt och jag varken vill eller orkar något mer.
Dock så tycker Oxy inte att mamma hennes får göra något negativt och till viss del kanske självömkande och har därför just våldat sig upp i mitt knä. Så jag får sluta gnälla på ec över hormoner som spelar min hjärna brutala spratt i någon dag till och ägna henne all min uppmärksamhet istället.



FK ger en panik

Alltså försäkringskassan är ju en mycket spännande instans.
Får brev hem som gör mig fruktansvärt förvirrad, så jag ringer till kvinnan som är handläggare för ärendet.
Helvete och satan så djävulskt otrevlig människa. Ger mig panik och får mig att ifrågasätta allt, får mig att känna mig som en värdelös smutsig bidragsfuskare för att jag ställer henne en fråga om det hon skickat till mig. Så hon börjar halvskrika på mig och jag börjar skrika tillbaka tills jag svär på saker jag inte vet om jag kan svära på och så lägger jag på och panikringer mamma och halvgråter nästan och är hysterisk. Hon lugnar ner mig och jag ringer sen kundtjänst istället där det jobbar en otroligt trevlig kvinna som svarar på alla mina frågor och förklarar för mig och sen var det gjort och jag kunde, förhoppningsvis göra rätt kring pappret jag fick hem.
Förstår inte hur man medvetet kan bete sig så mot andra människor när man jobbar på ett sådant ställe.
Och det mest tragiska är hur vanligt det är.