Nedskärning inom psykiatrin

Nu har jag skrivit mitt tal till Svenskan, som skulle utgå från debattartikeln jag tidigare skrev. Tyvärr så tycker jag att mitt tal blev bättre än debattartikeln, så därför delar jag med mig av mitt tal istället för debattartikeln.
Mitt tal handlar om att vi måste stoppa nedskärningarna inom psykiatrin som har drabbat hela Sverige hårt de senaste tjugo åren.

”Men om de tog tag i sitt eget nackhår och ryckte upp sig vore detta inget problem”
Den här meningen stötte jag på när jag skulle fördjupa mig inom vilka konsekvenser nedskärningen inom psykiatrin fått. Varför jag letade just efter konsekvenser är enkelt, därför jag har aldrig stött på en enda person som är för nedskärningen och som stödjer den, för än jag läste detta.
Egentligen är det väl kanske inte en person som stödjer nedskärningarna, men det är samtidigt en person som uppenbarligen inte bryr sig, och som sannerligen inte är emot problemen det medför ”För om de tog tag i sitt eget nackhår vore det inget problem”
Så är det inget problem? Kan människor bara ta sig i ”sitt nackhår” och så blir allting bra?
Svaret är enkelt, och det är ett nej. De människor som har kontakt med psykiatrin är sjuka människor, det är människor som inte längre kan ta sig i nackhåret och göra något åt sin situation och vi tar ifrån dem rätten till vård.
Folkhälsoinstitutet har de senaste åren beskrivit en oroande trend med fler och fler ungdomar som måste sjukhusbehandlas för depression, samtidigt som besparingarna inom psykiatrin fortsätter. Senast lades en hel rehabilitetsavdelning ner här i Skellefteå och trots att staten har lagt en storsatsning i år på psykiatrin så ska ändå tre miljoner sparas in på psykiatrin i Göteborg. Hårdast drabbade blir barn och ungdomspsykiatrin som måste skära ner buillimi och anorexiavården vilket i sin tur innebär att de måste minska ner ännu mer på de grupper de kan erbjuda hjälp, och att alla ungdomar över sexton som söker hjälp till bup ska bli omplacerade till primärvården, vilket är ett ansvar som de sällan klarar av att leva upp till.
Jag säger inte att det är en allmän jargong i Sverige att inte se de med psykiska problem som sjuka, men visst är det lite lustigt statistik från Sveriges kommuner och landsting berättar att 66% av våra slutenvårdsplatser de tjugo senaste åren har försvunnit. Det pratas om att psykiatrin måste effektiviseras för att vara mer pengaeffektiv, men istället så stängs avdelningarna ner då psykiatrin redan ligger på maxgränsen av belastningar. Någonstans verkar det som att vi glömmer bort att inom psykiatrin så är det just dyra läkemedel och behandlarna som är nyckeln till att kunna göra patienterna friska. Mindre pengar innebär färre behandlare och på så sätt får ännu färre patienter hjälp, det är inte möjligt att hjälpa människor fortare, det tar den tiden det tar för en människa att bli frisk det går inte att tvinga den mentala läkningsprocessen att gå fortare mer än vi redan gör i samhället. Psykiatrin är en verksamhet som är svår att effektivisera mer än vi gör idag.
För i slutändan så handlar allting i denna fråga om var vi ska plocka pengarna från, vad vi värderar som mer eller mindre viktigt. Jag tänker avsluta mitt tal med att besvara frågan vi ständigt tycks återkomma till i denna debatt, som jag även tänker hänger ihop med citatet jag började med; Var ska vi ta pengarna från om inte psykiatrin? Ska pengarna plockas från tillexempel cancervården istället?
När vi får denna fråga så måste vi någonstans granska oss själva, anser vi psykisk sjukdom vara en riktig sjukdom, är vi alla med på att psykisk ohälsa är någonting som precis som cancer utan behandling har väldigt hög dödlighet? Visste ni om att psykiatrin är den specialistavdelningen i hela Sveriges sjukvård som får minst pengar? Vi måste börja med oss själva och inse att god psykisk hälsa inte borde vara ett privilegium utan en rättighet.