busbarns blogg

Jag sitter och gråter som ett jävla barn och har så ont i kroppen och i själen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Skriker på mina systrar för att jag inte vill att de ska behöva se mig såhär, att de inte ska behöva höra mig prata om sådana saker med mamma. Så blir alla ledsna istället.
Jag är så jävla leds på allting. Mamma tror att det är för att jag ska köra på körskolan imorgon. Jag hoppas det. Jag orkar fan inte det här.

Idag har jag hunnit äta middag med Juliette och min man, varit på gaykväll och hunnit komma hem och gosat ner mig i sängen med en avokado och salt till kvällsmål. Innan jag skriver någonting annat så måste jag bara få uttrycka min glädje över att ha så fasta bröst trots att de är så stora, det räcker med att ha ett fast linne istället för bh om jag vill och det är otroligt skönt.
Jag och Juliette, och Ebbe såklart hade det otroligt mysigt, som vi alltid har, skrattade (Jag började för övrigt just att gråta när jag insåg att min avokado möglar och att jag dels ätit mögel men att jag inte kan äta mer av min avokado) kramades, kysstes och var allmänt tragiska. Sådär som bara vi kan vara liksom.
Sen drog vi på HBTQ-kvällen som det faktiskt är om jag ska vara petig. Vi pratade om värderingar och saker. Det var trevligt. Vi drog även upp frågor om hur vi värderar nynazister jämfört med andra människor och ifall det är okej att en präst får tacka nej till att viga homosexuella par. Ja, trevligt är väl allting jag kan säga.
Sen just innan vi skulle gå hem tvärdippade jag som satan och ville bara gömma mig för världen och gråta en massa och trodde nästan att jag skulle flippa innan vi tog oss därifrån. Men jag klarade mig, och det har gått över nu.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Jag vet inte om jag ska skriva någonting mer. Kanske hälsa de två (?) nya bevakarna välkomna in till mitt förvirrade virrvarr till huvud som jag påstår mig att äga. Hej, jag tror att ni är fina människor, människor är ofta väldigt fina.
Jag har så mycket att berätta och ingenting viktigt att säga på samma gång så jag tror att jag lämnar över till, tja, ingenting alls men så ni i alla fall slipper läsa mer.

Så, igår träffade jag min behandlare. Det var skönt tror jag. För första gången någonsin så träffade jag en person som läste av mig rätt, förstod mig och vad jag sa, inte läste in mer än jag sa utan lyssnade och läste in de orden jag istället faktiskt sa. Som öppnade vad jag ser som nya dörrar för mig och faktiskt kanske gav mig en möjlighet till någonting annat.
Jag började med att berätta om min tidigare upplevelse av KBT och hur det inte fungerar för mig, förklarade hur mina problem såg ut och berättade lite om mitt förflutna, hon frågade och kändes intresserad. Inte sådär "kurator-låtsas-intresserad" utan verkligen intresserad av mig och det som varit mitt. Inte lyssna för att kunna dra förhastade slutsatser utan fråga för att faktiskt förstå.
Vi började prata om att jag är otroligt intellektuell av mig, och har alltid sedan dagis varit otroligt lillgammal och har därför aldrig blivit bemött av de vuxna i min omgivning, så som lärare och fritidspedagoger exempel, för den ålder jag faktiskt befann mig i. Jag har alltid blivit bemött och fått möjlighet att utveckla min intellekt men ingen har mött mig där jag fortfarande faktiskt befinner mig i mina känslor, jag känner mig fortfarande ofta väldigt liten rent känslomässigt. Som att jag inte hunnit åldras ikapp med mitt huvud. Hon sa att det kan få mig att känna mig väldigt övergiven, därför jag blir bara mött i mitt tal men aldrig i mina känslor. Jag tror aldrig att någon sagt någonting som stämmer så prick på, det gjorde så ont när hon sa det.
Vi bestämde att vi skulle börja träffas om tre veckor. Hon sa att vi inte skulle jobba alls med KBT och att vi inte alls arbeta med Tanke-Handling-Känsla triangeln, för som hon sa så är det inget fel på mina tankar, utan att hon och jag ska tillsammans jobba med mina känslor. Det kommer vara svårt att inte hamna i tanken för det är ofta där man hamnar för att det är enkelt men att det inte kommer att ge mig någonting. Vi ska jobba med mig, mitt jag, i känslor. Det känns så helvetes jävla läskigt för jag vågar aldrig utforska den delen av mig. Jag vet inte om jag någonsin har utforskat den delen eftersom jag alltid är så kontrollerande i tanke, över både känslor och handlingar jag gör genom känslor. Det är dock så, att jag har ett otroligt klapp mellan mina känslor och mellan tanken, känslorna och det som finns inuti är så starkt så jag inte längre kan hantera det, jag vet inte om jag någonsin har kunnat hantera det. Jag har lärt mig strategier för att inte låta känslan ta över tanken, lärt mig undvika och med tanken hantera händelser så att det inte ska påverka känslan, men det hjälper inte för att känslan finns där ändå, oberoende av händelsen och tanken.
Jag är livrädd och otroligt nyfiken på samma gång. Jag hoppas bara att det här ska ge mig någonting därför jag vill inte fortsätta vänta. Jag har väntat i så jävla många år på att det ska ge sig och det gör det inte. Det ger sig inte av sig självt. Jag blir inte frisk på egen hand. Så nu ska jag hoppas och verkligen lägga ner min tid i det här, för det är en helt otrolig chans. Jag hoppas bara att det ger mig någonting.

Tänkte bara slänga in ett snabbt inlägg angående en sak som slog mig igår när jag promenerade hem med min man från Tor. Jag är en otroligt svartsjuk människa. Det låter kanske väldigt konstigt med tanke på att jag har ett i princip helt öppet förhållande med min man och är nog samtidigt en av de minst svartsjuka människorna jag vet - Men det är bara när det gäller partners. Vänner känner jag otroligt mycket svartsjuka runt.
Nu var det ett bra tag sedan jag sist var väldigt svartsjuk, men det slog mig som sagt igår efter att jag promenerade hem från Tor, att jag nog kommer att bli väldigt svartsjuk ifall han skaffar sig en annan tjejkompis som han börjar att umgås med väldigt mycket eftersom jag håller av honom något så otroligt.
Jag har tidigare blivit väldigt svartsjuk när jag blivit bortprioriterad av andra nära vänner.
Jag tror att det i slutändan handlar om att jag är väldigt osäker på mig själv och förutsätter att allt och alla egentligen hatar mig och att jag inte är värd att umgås med, och då när de personerna som jag håller av och som inte avlagt ett löfte som trots allt ingå i ett förhållande är att göra, skaffar sig en annan person som de umgås med så känner jag mig dålig, jag känner att jag inte var nog bra för den personen och så blir jag svartsjuk eftersom jag känner det som att den nya personen stjäl min vän ifrån mig och jag kan inte göra någonting åt det.
Typ så.
Jag tror att jag måste jobba på det där.

Hej min dag började bra. Nu har jag cepeångest som håller på att ta livet av mig, men jag pratar med Tor och dricker te och luktar fett mycket rök för jag var just någon timme i en lägenhet med så mycket rök att man såg dimmigt. Jag ville komma till att det är ganska bra ändå med det jag just skrev om ni inte förstod det.

Hej alla fina. Jag har haft en väldigt fin helg som spenderats med några av mina absoluta favoritmänniskor. Nu börjar jag snart skolan. Så jag måste gå snart. Jag gruvar mig en aning. Egentligen vet jag inte riktigt varför eftersom jag längtar efter alla och har otroligt kort dag idag, men det hade nog varit skönast att bara få sitta i soffan hela dagen och sen kanske dra och simma. Fruktansvärt vad osammanhängande jag skriver. Aja. Jag ska lämna er med några vackra citat från Fairy Tail för att jag är en nörd och ett par fina bilder.

Så nu har jag alltså fått tid hos en behandlare. Nästa vecka, nästa torsdag börjar det mer specifikt. Hon ringde mig igår och bokade tid med mig, Harriet heter hon, min behandlare. Enhet väst hamnade jag på.
De första minuterna efter att vi lagt på kändes det otroligt skönt. Det kändes som att en stor sten lyfts från mitt hjärta för nu ska jag äntligen få hjälp. Sen kom det här. Det som liksom invaderat min kropp och hjärna.
Jag känner mig så jävla dum, och osäker. Så jävla liten.
Jag ifrågasätter min rätt att få hjälp. Varför har jag rätt att få hjälp?
Jag är inte så sjuk, jag bara överdriver allting
När jag berättade för mina kontaktpersoner att jag skar mig ibland slängde min mamma snabbt ur sig att jag bara rispar mig, och jag gissar att det är väl vad jag gjort, jag är inte nog sjuk för att ens skära mig ordentligt
Jag bara rispar mig
Samma sak när jag bröt ihop på skolan, jag bara verkar vara mycket sjukare än vad jag är. Jag har alltid trott att jag var stark och seg som orkade mig upp till skolan dagen efter, men egentligen så spelar jag bara över, visar mer än vad andra gör och får människor och tro att jag mår mycket sämre än jag egentligen gör
Varför stannade jag inte bara kvar på bup, eller fortsatte gå till skolkuratorn, det finns folk som mår så otroligt mycket sämre än vad jag gör som behöver platsen mer än vad jag gör
De som inte spelar över och visar utåt hur de mår så att läkarna tror att de kan fortsätta gå och må som de gör och så plötsligt en dag så tar de livet av sig och är inte kvar längre
Jag skulle aldrig klara av att försöka ta mitt liv, jag har försökt så många gånger och ballar ur varje gång därför jag inte vågar, därför det känns så obeskrivligt läskigt samtidigt som det känns så tryggt
Jag vågar inte gå djupare, jag vågar inte tänka mer för det som är under mig är så obeskrivligt stort och svindlande mörkt och jag vågar inte bege mig ner i det för att se vart det bottnar
Jag känner mig så obeskrivligt jävla rädd
Obetydlig och liten
Jag förtjänar inte det här jag förtjänar inte den här chansen därför jag har ingen diagnos, jag har inga stora problem jag borde klara mig ur det här själv, jag kan hantera allting, alla symptom och alla problemen, det finns ingenting nytt att stöta på och jag tacklar det ganska bra
Jag har till och med mått bra i veckan, vilket innebär att jag har helt friska sidor kvar
Det är bara att jag greppar tag i dem och slutar vara så jävla dålig så kommer det här gå vägen och så kan någon annan som förtjänar hjälpen bättre än mig ta min plats
Helvete
Varför känner jag mig så satans förvirrad

Som den nörd jag har blivit så har jag ju självklart dragit ner Fairy Tail's soundtrack. Det är riktigt jävla bra för att vara helt ärlig och det är riktigt jävla bra även om jag ska vara helt opartisk till serien.
Kompositören Yasuharu Takanashi är tydligen i största allmänhet animekompositör och har skrivit soundtrack till bland annat även Naruto, Hell Girl och en massa andra grejer.
Ska delge mig av några av mina favoriter tänkte jag. (Jag tycker att ni kan lyssna på dem nu när jag ändå har tagit mig tid att länka dem, inte hela låten om ni inte tycker om det så början i alla fall)

Jag längtar så otroligt mycket efter att få resa. Missförstå mig dock rätt, jag vill inte komma bort, jag vill komma hem.
Jag är en människa som otroligt lätt känner mig hemma på olika platser, hittills känner jag mig hemma i lägenheten, hemma hos mina föräldrar, hemma hos Maja, Umeå i största allmänhet, Prag, långfärdsbussar och börjar göra mig hemmastadd hos Erik också. Jag kan mycket väl glömt någon plats men påståendet kvarstår, detta är alla platser där jag känner mig permanent hemma och så fort jag reser så skapar jag mig nya hem. Hotellet, vandrarhemmet, lägenheten eller campingen blir det jag kallar för hemma och jag känner mig också hemma på de platserna. Får jag liksom ha med mig en resväska med mina förnödenheter och jag får sova där så kommer jag att så småningom känna mig hemma.
Varför räcker det inte då bara med att stanna på en plats för att känna mig hemma?
Det kanske kommer att göra det i framtiden, men som det är nu så är det ett sätt för mig att få testa uppleva ett annat liv. Förstår ni hur jag menar?
När jag reser så kan jag testa att bosätta mig på en annan plats, testa att leva det livet jag skulle leva i den staden och få uppleva de drömmar jag drömmer om utan att egentligen behöva flytta någonstans. Jag tappar alla orden och får inte fram någonting vettigt, jag lyckas inte beskriva det. Jag har ingen aning om ni alls förstår vad jag menar. Suck.

Höll mig lycklig i ungefär en vecka och en dag. Fram till lunchtid. Då tog det vidriga självhatet över igen. Gruvar mig som satan över att ens gå ut ur lägenheten. Drar mig och försöker att hitta på undanflykter.
Samtidigt som jag vill ut, leva, umgås och framförallt leva.
Drar mig för att sätta på mig den sista socken. Bara så jag kan stanna här inne ett tag till och slippa visa mig inför människor.
Jag älskar ju människor. Vad i helvete är det här.
Önskar att jag fick krypa ihop på en madrass hemma hos Erik och höra han och Tor kivas med varandra samtidigt som de spelar. Uppleva det där ögonblicket precis då jag hör min man öppna dörren från övervåningen och Mona som hälsar glatt på honom samtidigt som jag vrålar för att Tor slår mig.
Bara tanken på det gör mig lugn. Jag får ha det i mina tankar nu när jag går. Det och Kent i mina öron.