Varför känns det plötsligt som att allting rämnar under mig

Så nu har jag alltså fått tid hos en behandlare. Nästa vecka, nästa torsdag börjar det mer specifikt. Hon ringde mig igår och bokade tid med mig, Harriet heter hon, min behandlare. Enhet väst hamnade jag på.
De första minuterna efter att vi lagt på kändes det otroligt skönt. Det kändes som att en stor sten lyfts från mitt hjärta för nu ska jag äntligen få hjälp. Sen kom det här. Det som liksom invaderat min kropp och hjärna.
Jag känner mig så jävla dum, och osäker. Så jävla liten.
Jag ifrågasätter min rätt att få hjälp. Varför har jag rätt att få hjälp?
Jag är inte så sjuk, jag bara överdriver allting
När jag berättade för mina kontaktpersoner att jag skar mig ibland slängde min mamma snabbt ur sig att jag bara rispar mig, och jag gissar att det är väl vad jag gjort, jag är inte nog sjuk för att ens skära mig ordentligt
Jag bara rispar mig
Samma sak när jag bröt ihop på skolan, jag bara verkar vara mycket sjukare än vad jag är. Jag har alltid trott att jag var stark och seg som orkade mig upp till skolan dagen efter, men egentligen så spelar jag bara över, visar mer än vad andra gör och får människor och tro att jag mår mycket sämre än jag egentligen gör
Varför stannade jag inte bara kvar på bup, eller fortsatte gå till skolkuratorn, det finns folk som mår så otroligt mycket sämre än vad jag gör som behöver platsen mer än vad jag gör
De som inte spelar över och visar utåt hur de mår så att läkarna tror att de kan fortsätta gå och må som de gör och så plötsligt en dag så tar de livet av sig och är inte kvar längre
Jag skulle aldrig klara av att försöka ta mitt liv, jag har försökt så många gånger och ballar ur varje gång därför jag inte vågar, därför det känns så obeskrivligt läskigt samtidigt som det känns så tryggt
Jag vågar inte gå djupare, jag vågar inte tänka mer för det som är under mig är så obeskrivligt stort och svindlande mörkt och jag vågar inte bege mig ner i det för att se vart det bottnar
Jag känner mig så obeskrivligt jävla rädd
Obetydlig och liten
Jag förtjänar inte det här jag förtjänar inte den här chansen därför jag har ingen diagnos, jag har inga stora problem jag borde klara mig ur det här själv, jag kan hantera allting, alla symptom och alla problemen, det finns ingenting nytt att stöta på och jag tacklar det ganska bra
Jag har till och med mått bra i veckan, vilket innebär att jag har helt friska sidor kvar
Det är bara att jag greppar tag i dem och slutar vara så jävla dålig så kommer det här gå vägen och så kan någon annan som förtjänar hjälpen bättre än mig ta min plats
Helvete
Varför känner jag mig så satans förvirrad