Vi kan hålla dig vid liv som alla andra

Höll mig lycklig i ungefär en vecka och en dag. Fram till lunchtid. Då tog det vidriga självhatet över igen. Gruvar mig som satan över att ens gå ut ur lägenheten. Drar mig och försöker att hitta på undanflykter.
Samtidigt som jag vill ut, leva, umgås och framförallt leva.
Drar mig för att sätta på mig den sista socken. Bara så jag kan stanna här inne ett tag till och slippa visa mig inför människor.
Jag älskar ju människor. Vad i helvete är det här.
Önskar att jag fick krypa ihop på en madrass hemma hos Erik och höra han och Tor kivas med varandra samtidigt som de spelar. Uppleva det där ögonblicket precis då jag hör min man öppna dörren från övervåningen och Mona som hälsar glatt på honom samtidigt som jag vrålar för att Tor slår mig.
Bara tanken på det gör mig lugn. Jag får ha det i mina tankar nu när jag går. Det och Kent i mina öron.