One foot in front of the other

Så, igår träffade jag min behandlare. Det var skönt tror jag. För första gången någonsin så träffade jag en person som läste av mig rätt, förstod mig och vad jag sa, inte läste in mer än jag sa utan lyssnade och läste in de orden jag istället faktiskt sa. Som öppnade vad jag ser som nya dörrar för mig och faktiskt kanske gav mig en möjlighet till någonting annat.
Jag började med att berätta om min tidigare upplevelse av KBT och hur det inte fungerar för mig, förklarade hur mina problem såg ut och berättade lite om mitt förflutna, hon frågade och kändes intresserad. Inte sådär "kurator-låtsas-intresserad" utan verkligen intresserad av mig och det som varit mitt. Inte lyssna för att kunna dra förhastade slutsatser utan fråga för att faktiskt förstå.
Vi började prata om att jag är otroligt intellektuell av mig, och har alltid sedan dagis varit otroligt lillgammal och har därför aldrig blivit bemött av de vuxna i min omgivning, så som lärare och fritidspedagoger exempel, för den ålder jag faktiskt befann mig i. Jag har alltid blivit bemött och fått möjlighet att utveckla min intellekt men ingen har mött mig där jag fortfarande faktiskt befinner mig i mina känslor, jag känner mig fortfarande ofta väldigt liten rent känslomässigt. Som att jag inte hunnit åldras ikapp med mitt huvud. Hon sa att det kan få mig att känna mig väldigt övergiven, därför jag blir bara mött i mitt tal men aldrig i mina känslor. Jag tror aldrig att någon sagt någonting som stämmer så prick på, det gjorde så ont när hon sa det.
Vi bestämde att vi skulle börja träffas om tre veckor. Hon sa att vi inte skulle jobba alls med KBT och att vi inte alls arbeta med Tanke-Handling-Känsla triangeln, för som hon sa så är det inget fel på mina tankar, utan att hon och jag ska tillsammans jobba med mina känslor. Det kommer vara svårt att inte hamna i tanken för det är ofta där man hamnar för att det är enkelt men att det inte kommer att ge mig någonting. Vi ska jobba med mig, mitt jag, i känslor. Det känns så helvetes jävla läskigt för jag vågar aldrig utforska den delen av mig. Jag vet inte om jag någonsin har utforskat den delen eftersom jag alltid är så kontrollerande i tanke, över både känslor och handlingar jag gör genom känslor. Det är dock så, att jag har ett otroligt klapp mellan mina känslor och mellan tanken, känslorna och det som finns inuti är så starkt så jag inte längre kan hantera det, jag vet inte om jag någonsin har kunnat hantera det. Jag har lärt mig strategier för att inte låta känslan ta över tanken, lärt mig undvika och med tanken hantera händelser så att det inte ska påverka känslan, men det hjälper inte för att känslan finns där ändå, oberoende av händelsen och tanken.
Jag är livrädd och otroligt nyfiken på samma gång. Jag hoppas bara att det här ska ge mig någonting därför jag vill inte fortsätta vänta. Jag har väntat i så jävla många år på att det ska ge sig och det gör det inte. Det ger sig inte av sig självt. Jag blir inte frisk på egen hand. Så nu ska jag hoppas och verkligen lägga ner min tid i det här, för det är en helt otrolig chans. Jag hoppas bara att det ger mig någonting.